Det är inte precis någon högoddsare att LCHF-lobbyn omfamnar denna studie och inte heller oväntat att dess innehåll förvrängs för att passa de egna åsikterna. För även om jag inte är medicinare, och således ingen expert på området kost och hälsa, kan jag ändå läsa innantill. Den förmågan verkar dock försvinna om man slutar äta kolhydrater… eller så är omtolkningarna ett utslag av klassisk pseudovetenskaplig metod.

Såhär står det i artikelsammanfattningen:

”The present findings indicate that the ALP [atherogenic lipoprotein phenotype] may be improved by a low intake of disaccharides, and moderate intakes of protein and alcohol.”

ALP ska här uttydas som det ”skadliga kolesterolet”, d.v.s. de små och medelstora LDL-partiklarna. Översatt till begriplig svenska betyder detta att det är bra att minska på intaget av disackarider (väsentligen sackaros, d.v.s. socker), men också att upprätthålla ett förnuftigt intag av protein och alkohol. Läser man artikeln mer ingående finner man att fettintaget (oavsett typ) inte har någon dramatisk betydelse. Jag läser detta som att vi bör ge f-n i lösgodiset och kakorna när vi går och inhandlar livsmedel och inte vara rädda för livsmedel med fett, samt att korka ur en vinare då och då.

Mer precist har studien visat att de små och medelstora LDL-partiklarna är fler hos de som äter en kost med mycket disackarider, men att egentligen inga fettsyror påverkar särskilt mycket. En viss korrelation (som verkar gälla främst män) tycks dock finnas mellan mättat fett och totalt LDL-kolesterol, men det är ju ingen nyhet för den som inte sållar sina fakta genom ett LCHF-filter. Alkohol tycks ha positiv inverkan, men även detta verkar vara delvis könsrelaterat och kan ha påverkats av olika korrektioner som gjorts för BMI (body mass index) och fysisk aktivitet m.m. (slusatsen är ändå att alkohol i rimliga mängder kan vara bra).

Men är man ”LCHF:are” så läser man även ut en hel del annat ur denna artikel. Jag tänker denna gång undvika att länka till andra bloggar och dylikt för att slippa moderera bort en massa ilskna personangrepp i kommentarsfältet. Men för den som är intresserad är det bara att googla på ”Sonestedt + LCHF + socker”. Bland det man finner är påståenden såsom följande:

”Det man [forskarna] inte inser eller förstår är det dolda sockret, alltså kolhydrater överhuvudtaget vars energiinnehåll överstiger mer än 20 gram kolhydrater per 100 gram livsmedel. Våra livsmedelsaffärer dignar av, pasta, bröd, flingor, kex, kakor, snacks som alla innehåller dolt socker som förgiftar oss. Detta faktum var inte alls med i studien.”

Som sagt, jag är inte medicinare, men jag kan läsa och jag utgår inte från att forskare är rätt och slätt korkade (men jag är ju själv forskare förstås…). Även om vi nu bortser från rena obegripligheter som ”…vars energiinnehåll överstiger mer än 20 gram kolhydrater per 100 gram livsmedel” (är det vikt- eller energiandel som avses?) och den märkliga synen på ”förgiftning”, så är ändå detta taget direkt ur luften. Pasta och bröd m.m. tas inte upp som riskfaktorer därför att datan säger att de inte är det. Låt mig citera rakt av från artikeln:

”We could not confirm the hypothesis that simple carbohydrates would be the main determinants of small LDL particle concentrations, although the negative association between disaccharides and LDL peak size indicates a shift to smaller LDL particles with a high intake of disaccharides.”

Alltså betraktas även kolhydrater i allmänhet som en parameter i studien och man visar att det är disackariderna som är problemet – inte kolhydrater i allmänhet. Det påstås även att studien bevisar att man blir friskare och smalare av LCHF:

”Här på ************ har medlemmar under flera år ätit sig friskare och smalare genom att just äta fett istället för kolhydrater, men kul att det nu kommer vetenskapliga undersökningar som också bevisar det för de som ännu inte vågat prova.”

Det är rätt viktigt att poängtera att detta är något som man i studien överhuvudtaget inte har undersökt! Alltså kan man inte säga att den bevisar det… enkel logik, såvida man inte är LCHF-förespråkare.

Nu ska jag ta en kopp kaffe. Inget socker i kaffet, men kanske en latte? Latte får det bli!

/L.

Skillnaden i hastighet som vi betraktar här är ytterst måttlig: den uppmätta tidsdifferensen är 60 nanosekunder! Detta motsvarar 0.0025% över ljushastigheten i det aktuella experimentet (kallat OPERA). Det är klart över precisionsgränsen för mätutrustningen man har använt, så om inga systematiska fel smugit sig in är det en smärre sensation. Och frågan är just om det inte just är okända systematiska fel detta handlar om.

Jag vill ge tre (finns säkert många fler) grundläggande argument för att inte tro att Einsteins teori är på fallrepet:

1. Det finns astrofysikaliska exempel på att neutriner bör röra sig med precis ljusets hastighet. Ett bra sådant är supernovan som exploderade i Stora Magellanska molnet 1987 (SN 1987 A). Före en supernova exploderar avger den en ”skur” med neutriner. Denna detekterades 1987 några timmar innan själva explosionen blev synlig, vilket stämmer på pricken om neutrinernas maximala hastighet är ljushastigheten i vakuum. Hade neutrinerna rört sig med en hastighet som är 0.0025% högre, hade det stora avståndet (200000 ljusår) gjort att neutrinerna borde ha anlänt sex år tidigare… hmm… Samma problem uppstår i andra sammanhang där neutriner detekterats!
2. Det har gjorts mängder med specialdesignade experiment för att avgöra om neutriner (eller andra partiklar) kan röra sig i precis ljusets hastighet eller fortare. Alla har entydigt visat att Einstein sannolikt hade rätt.
3. Det finns en vetenskapsfilosofisk princip, som förvisso inte är logiskt grundad, men som gång på gång har visat sig stämma ändå. Jag talar förstås om Ockhams beryktade ”rakkniv”: den enklaste förklaringen (utan några vetenskapliga ”krusiduller”) är sannolikt alltid den rätta. Att neutriner skulle bryta mot en princip som annars är så välgrundad, enkel och elegant, framstår därför som något långsökt. Det går inte att här, i korthet, förklara hur mycket ”överljusneutriner” skulle krångla till våra grundläggande teorier inom fysiken. Låt mig bara säga att det blir en sjuhelsickes soppa… Men man ju också välja att se det med det ”ockulta ögat”… *hosta*

Sammanfattningsvis, vågar jag slå vad om att man kommer att finna ett systematiskt fel i mätningarna som förklarar alltsammans. Vågar någon sätta emot?

För den som vill ha lite mer detaljer, finns forskarnas egen rapport att tillgå på arxiv.org. Behärskar man inte fysikens ”fikonspråk”, finns en enkel men korrekt sammanfattning (plus ytterligare länkar) på den utmärkta bloggen Stjärnstoft och kugghjul.

/L.

Till att börja med kan vi betrakta ställningen i Aftonbladets läsaromröstning kring frågan ”Tror du att människan har varit på månen?”. I skrivande stund svarar nästan 23% av de röstande (närmare 24000) ”nej” på frågan. Konspirationsteorin lever…

Jag har roat mig med att leta efter reaktioner på NASAs bilder på olika sajter och fora på nätet. Det finns en hel del. Invändingarna kan sammanfattas i följande:

• Vem som helst kan ”photoshoppa” fram fot- och däckavtryck. Bilder har inget bevisvärde längre.
• NASA har ”fejkat” månlandningen – givetvis ”fejkar” de bevis för att dölja sanningen.
• Man kan se vad som helst bara man stirrar tillräckligt länge på en suddig bild.

Den mest grundläggande egenskapen hos en konspirationsteori verkar generellt vara att den inte ska gå att motbevisa. ”Månlandningskonspirationen” går i princip att motbevisa, men överlever p.g.a. svårigheten för envar att kontrollera bevisen. Vidare ser en konspirationsteoretiker sig ofta som en ”skeptiker” som inte köper vad som helst. Exempelvis att en uppsättning bilder faktiskt bevisar något, såvida de inte stödjer konspirationsteorin förstås. Personligen kallar jag detta att vara ”idiotskeptiker”, då detta inte har ett dugg med sund skepsis att göra. Med ”idiotskeptikerns” inställning kan precis alla fakta bestridas om inte bevisen kan frambringas av vem som helst. Bilderna NASA har presenterat är långt mycket mer än suddiga, svårtolkade bilder. Faktiskt är de bättre än några andra bilder jag har sett av månytan. Men det är väl för att de är ”photoshoppade” av NASA…

Nej, det förblir nog svårt att övertyga de troende. Men vill man ha goda argument för månfärderna har ägt rum såsom NASA beskriver dem, kan jag rekommendera ett nu närmast klassiskt avsnitt av mitt favorit-TV-program ”Mythbusters” där de flesta argumenten avfärdas på ett både roligt och skarpsinnigt sätt.

/L.

”Bilderna är de skarpaste som hittills tagits av de amerikanska Apolloraketernas landningsplatser. De visar också ett tydligt avtryck av en stövel – ett minne av den senaste promenaden på månen som en astronaut gjorde 1972.”

Detta skriver DNs vetenskapsredation idag. Konspirationsteorierna om Nasas första bemannade månlandningar 1969-1972 borde i och med detta falla platt. Inte för att de har varit trovärdiga innan, men det här borde vara ”sista spiken i kistan” anser jag. Ett av problemen för oss som förespråkar vett, sans och förnuft i frågan är väl möjligen att mycket fokus har legat på den första expeditionen 1969. Somliga ”foliehattar” hävdar att  just denna var en bluff, eftersom man inte hade tekniken för en månlandning riktigt redo men inte ville att presidentens löfte om att ”sätta en människa på månen innan detta årtionde är slut” skulle gå i stöpet. Så då ”fejkade” man en expedition till månen… Nåväl, sannolikheten för att detta är sant är försvinnande liten av många skäl, och Nasas nya bilder visar att direkta bevis går att få fram.  Nu väntar jag bara på att få höra att dessa nya bilder är bluff…

/L.

James Webb Space Telescope (JWST), namngivet så för att hedra NASAs legendariske chef under ”Apollotiden”, är ett synnerligen storstilat projekt. Den nuvarande budgeten ligger på 18.4 miljarder dollar – en sannerligen astronomisk summa – men så är det också ett teleskop långt utöver det vanliga. Hubbleteleskopet svingade astrofysiken in i en guldålder som ännu pågår och JWST skulle definitivt förlänga denna om inte ta den observationella astrofysiken till en än högre nivå. New York Times noterar att en nedläggning av JWST-projektet kan komma att ha samma förödande konsekvenser som nedläggningen av Superconducting Supercollider 1993. USA förlorade därmed sin ledande roll inom partikelfysiken och detsamma kan nu ske med astrofysiken. Med det dystra facit som Superconducting Supercollider står för undrar man ju nu varför man väljer att skrota ett av de enskilt viktigaste och mest prestigefulla grundforskningsprojekten i USAs historia?

Jag kan se två orsaker: (1) man vill straffa NASA för att ha spräckt budgeten (som anses vara ”plagued by poor management”), och (2) USAs vacklande statsfinanser kräver nedskärningar i statsbudgeten. Låt oss hoppas att det primärt handlar om det senare. USA har flera gånger det senaste decenniet tvingats höja det s.k. ”skuldtaket” som reglerar hur stor statsskuld landet kan tillåta sig. Somliga (”politiskt oberoende”) experter hävdar att det måste ske ännu en gång om inte USA i princip ska gå i konkurs, medan andra (republikanska) experter hävdar att enda utvägen är att göra drastiska budgetåtstramningar och banta den (med Europeiska mått mätt) redan ganska blygsamma amerikanska offentliga sektorn. Obamas administration har å sin sida föreslagit skattehöjningar och något mildare nedskärningar, möjligen i kombination med en höjning av skuldtaket. Detta har lett till ett politiskt storbråk i USA. Oavsett vad man föredrar i detalj, så är nedskärningar sannolikt oundvikliga. Men är det därmed nödvändigt att bakbinda en hel generation astrofysiker?

Om nu JWST går om intet innebär det slutet för många unga forskare som börjat bygga upp en hel karriär baserad på att JSWT kommer i bruk inom några år. Finansieringssystemet för grundforskning i USA är inte helt olikt det vi har i Sverige – man söker pengar baserat på tilltänkta projekt och inte minst spekulationer om vad de kan ge för vetenskapligt utfall (och om utfallet inte blir som önskat mister man sitt anslag…). Det senare har t.o.m. lett till att många amerikanska forskare söker pengar för forskning som redan är gjord och använder de nya anslagen till något helt annat samtidigt som man successivt publicerar de ”gamla” resultaten. Hursomhelst,  har man investerat sin forskning i JWST och fått pengar för att jobba med detta sitter man nu risigt till. Särskilt om man är observerande astrofysiker – renodlade teoretiker har det lättare att ”byta spår”. Problemet är som vanligt att man är tvingad att leverera vad man har lovat för att få nya anslag, eller i varje fall levererat något som ger hopp om framtiden. Måste vara förfärligt att ha disputerat på en avhandling om vad man kan göra med JWST och just påbörjat en forskartjänst som avser leda till att avhandlingens teoretiska analyser omsätts i praktiken (mina tankar går till en amerikansk kollega jag mötte på en konferens för några år sedan…). Men nedläggningen av JWST-projektet är förfärligt för astrofysiker över hela världen (oavsett graden av involvering i JWST) och kommer leda till att forskningen stagnerar inom många fält. Vi som forskar måste planera mycket för framtiden och i detta ingår att styra forskningen i sådan riktning att alla vetenskapliga resurser utnyttjas optimalt. Många har kallt räknat med JWST och måste nu tänka om.

Budgeten för JWST-projektet är, som jag nämnt ovan, 18.4 miljarder och 1.6 miljarder kan frigöras eftersom något extra tillskott givetvis inte behövs om projektet läggs ned. Men vad betyder dessa pengar för USAs statsfinanser? I mars i år redovisade man ett underskott på 188 miljarder och om man räknar av vad JWST-projektet redan kostat i år (det kanske mest bisarra med hela förslaget är alla miljarder som redan investerats – varför lägga ned när så mycket redan är färdigt?) kan det nog göra någon procent på det underskottet. Men betrakta nu USAs ”federala utgifter” för i år: omkring 4 biljarder dollar!! Detta är knappt 25-30% av BNP (se diagrammet ovan), så det borde finnas utrymme för måttliga skattehöjningar utan att det påverkar den ekonomiska återhämtningen nämnvärt. Vidare kan vi notera att USAs militära utgifter har ökat stadigt under 2000-talet (som en konsekvens av ”terrorbekämpningen”) och nu ligger runt 5% av BNP. Bara ökningen i sig motsvarar närmare 100 miljarder dollar. Frågan är om denna ökning – och framför allt ökningstakt – är försvarbar med den statsfinansiella krisen i bakgrunden. Som jämförelse kan nämnas att Storbritanniens militära utgifter har legat konstant kring 2.5% av BNP under samma tid, d.v.s. inte långt ifrån den nivå (3%) där USA låg. 11:e september 2001… USA står i dag ensamt för mer än hälften av världens samlade militära utgifter, medan andelen av världens forskning stadigt krymper. Förhållandet var faktiskt avsevärt bättre under det s.k. ”kalla kriget”!

Av ovanstående kan vi lära att västvärldens syn på forskning och vetenskap idag är ganska deprimerande. Europa är inte mycket bättre, även om prioriteringarna är annorlunda. Kina är redan på väg om och Indien är på gång uppåt. Europa lär inte kunna hålla jämna steg med Asien, och det lär inte USA heller kunna om de politiska besluten fortsätter gå i samma riktning som nu. Det finns givetvis andra problem i bakgrunden, såsom att ungdomar i västvärlden inte verkar vara särskilt intresserade av teknik och naturvetenskap, och än mindre av att bli forskare inom dessa områden. Men jag tror att det delvis hänger samman. Visar makthavarna att (natur)vetenskap är viktigt och måste prioriteras, så påverkar det bilden av vetenskapen och sannolikt också intresset hos den yngre generationen. Nu visar man det motsatta i både Europa och USA, och varför skulle då en ung människa av idag egentligen intressera sig för teknik och naturvetenskap? I Asien satsar man stenhårt och intresset ökar… slump eller samband? Jag tror på det senare. Och jag tror faktiskt också att med rätt politiska beslut skulle vetenskapen snart kunna blomstra över hela världen. Uppgång i öst behöver inte alls betyda nedgång väst, eller vice versa (annat än för solen då ).

/L.

Professor Andrei Finkelstein, chef för ryska institutet för tillämpad astronomi i St Petersburg, talade häromdagen på ett internationellt möte om sökandet efter utomjordiskt liv. ”Livets uppkomst är lika ofrånkomligt som atomernas tillblivelse. Liv existerar på andra planeter och vi kommer att hitta det inom 20 år”, sa han i sitt anförande. Vidare poängterade han att 10 procent av de kända planeterna som cirkulerar runt solar i vår galax liknar jorden.Vet inte var han fått denna siffra ifrån, men det låter som en oerhört optimistisk uppskattning. Finns där också vatten finns förutsättningar för liv, noterar Finkelstein, och drar till med en sensationell förutsägelse: aliens har troligen två ben, två armar och ett huvud, precis som vi!

Det här är givetvis bara trams. Lösa spekulationer, helt utan vetenskaplig grund. Låt oss börja med tidskalan. Varför slå fast att vi kommer att finna utomjordiskt liv inom en 20-årsperiod? Inte vet jag, men jag  vet varför man inte bör göra den typen av utspel: vetenskapen är mycket sällan förutsägbar. De största upptäckterna tenderar att komma när man minst anar det. I fallet med utomjordiskt liv är det dessutom en fråga om hur vanligt liv är i Universum. Ren statistik alltså. Antalet i dagsläget kända exoplaneter är närmare 600, men det är bara en bråkdel av dessa som är ”jordliknande” planeter. För närvarande är nog Gliese 581 d den enda som med säkerhet är en sådan. Men det beror ju också på vilka kriterier man har för att definiera ”jordliknande”. De 10% som Finkelstein har nämnt är dock mer än undertecknad kan tänka sig. Kanske rör det sig om 5% om man nu tar i beaktning att vi blir allt bättre på att finna små planeter. De senaste åren har antalet nyupptäckta planeter legat kring 70 per år (se diagrammet nedan). Låt oss anta att vi kan finna 100 per år de närmaste 20 åren om inte nya revolutionerande observationstekniker dyker upp. Då har vi sisådär 2000 planeter. Rimligtvis bör en livsbärande planet vara av den jordlikande, terresta typen. Antag vidare att 5% av dessa är jordliknande. Då är vi raskt nere på 100 (eller 200 om man nu föredrar Finkelsteins siffra). Hur många av dessa har liv? Tja, det är omöjligt att säga. Ska vi gissa på hälften? Om liv är en naturlig process som uppkommer givet vissa förutsättningar, så är det nog inte helt orimligt. Ok, vi är nere på 50 planeter. Hur många av dessa kommer att ha avancerat liv av den sort som Finkelstein verkar förutsätta? Ja, drar man en parallel till jordens historia, så skulle jag säga att om det finns en sådan planet bland ett 50-tal kända, så har vi nog haft en enastående tur. Jorden är ganska unik i det att vi har haft väldigt stabila förhållanden på vår planet, vilket har gynnat livets utveckling. Som exempel kan nämnas vår exeptionellt stora måne som stabiliserar jordens rotationsaxel och genom eonerna skyddat jorden från en hel del kosmiskt bombardemang (meteorer, kometer etc.). Trots detta (och en rad andra gynsamma förutsättningar) har det tagit 4,5 miljarder år att ”evolutionera” fram avancerat liv. Faktum är, att även om vi antar att vi kommer att finna tio gånger så många (d.v.s. 20000) nya planeter de närmaste åren, så ser det ändå mörkt ut. Så hur Fimkelstein får ihop sina uppskattningar begriper jag inte…

Att utomjordingar måste se ut som oss är också ett vanskligt påstående. Visst har det hänt här på jorden att förvillande lika, men ändå olika, arter har uppkommit oberoende av varandra. Finns t.ex. två arter av ciklider (fisk) som ser nästan idententiska ut men saknar närmare genetiskt släktskap och lever åtskillda på helt olika platser. Men hemligheten där är att de utsatts för mycket snarlikt evolutionärt tryck i sina respektive miljöer. Att finna en annan planet som har en miljö och utvecklingshistoria som just leder fram till tvåbenta, upprättgående, intelligenta varelser är dock en helt annan femma. Därtill ska vi minnas att det är en ren slump att däggdjuren tog över bland de stora landlevande arterna. Hur hade det sett ut om dinosaurierna inte dött ut? Utan det där meteoritnedslaget för 65 miljoner år sedan, hade då jorden befolkats av humanoida reptiler? Tillåt mig tvivla…

Till sist måste man ju också undersöka denne Finkelstein lite närmare. En snabb (säkert ofullständig) sökning i de vanligaste litteraturdatabaserna visar att han inte har en enda publikation i någon av de mer kända internationella tidskrifterna för forskningsresultat i astronomi/astrofysik. En professor?!? Faktum är att jag inte finner något annant än konferensbidrag, som vanligtvis inte genomgår kollegial granskning (peer review) och några tekniska rapporter angående teleskop och planerade observationsprojekt. Ett undantag finner jag dock: en artikel som behandlar någon måttligt intressant matematisk aspekt av bildbehandling [den har dock citerats i en (!) annan artikel! ]. Den är publicerad i tidskriften ”International Journal of Theoretical Physics”, som ingen jag har frågat tycks känna till, annat än att en kollega tror sig ha hört talas om den. Men så har den en impact factor (IF) på 0.675 också… (Som jag har nämnt tidigare här på bloggen ska man vara skeptisk till tidskrifter med en IF under ett, såvida det inte rör sig om en med mycket smal inriktning. Då kan en låg IF bero på annat.) Även om en forskares publikationslista inte nödvändigtvis säger så mycket om dennes duglighet som forskare, så säger ändå avsaknaden av publikationer en hel del. Jag undviker slutsatser angående Finkelsteins duglighet, men jag är måttligt imponerad av vad jag sett såhär långt… Till hans försvar ska väl sägas att han är medlem i internationella astronomiska unionen (vilket man inte blir precis hursomhelst) och hans arbete som chef för ett institut kanske inte lämnar så mycket tid över åt direkt forskning på egen hand.

Ska man spekulera i vad prof. Finkelstein (jag är på väg att skriva Frankenstein varje gång… undrar just varför?) har för bevekelsegrund för sitt mediala utspel, så tror jag att det handlar om att skapa publicitet. Kanske är hans institut för ”tillämpad astronomi” i behov av synas mer av någon anleding, och vad skulle då vara bättre än att koka ihop något läckert om utomjordingar? Oavsett hans vetenskapliga meritlista, så får man ge honom att han vet vilka knappar han ska trycka på för att få maximal uppmärksamhet i media…

***

Med risk för att verka bitter, så måste jag här göra en jämförelse med min senaste vetenskapliga publikation som renderade två pressmeddelanden – ett i Danmark (där jag för tillfället är verksam) och ett i Sverige. Trots att det i detta fall verkligen handlar om ett intressant vetenskapligt (!) resultat har ”gammelmedia” förhållit sig kallsinniga. Inte ett ord. Dock mer fart i de ”nya medierna” på nätet. På något sätt visar detta att traditionell vetenskapsjournalistik inte fungerar särskilt väl. Det är givietvis inget konstigt alls i att allt som går ut i pressmeddelanden inte plockas upp av massmedia (min artikel saknar sannolikt tillräckligt ”allmänintresse”), med det är trist att notera att vetenskapliga stolligheter alltid uppmärksammas, vilket tenderar att ske på bekostnad av riktiga vetenskapliga nyheter. Men hur skulle tre seriösa forskares resultat angående en unik galax kunna mäta sig med en galen rysk professor som säger att utomjordingarna kommer närsomhelst? Nej, ingen anledning till bitterhet. Antingen är man seriös och arbetar mer i det fördolda eller så är man lite småstollig och får uppmärksamhet… eller nå’t sån’t.

/L.

Jag är nog en av de mest osannolika av forskare. En typisk forskare var ofta klassens ljus, gick ut skolan med toppbetyg och gick genast vidare till universitetet och så småningom en forskarutbildningplats (doktorandtjänst i dagens system). Spikrak akademisk karriär, alltså. De flesta av mina kolleger passar väl in på denna beskrivning. Men för undertecknad var vägen synnerligen krokig och ojämn.

På många sätt har väl min personlighet alltid skvallrat om att jag skulle passa för den akademiska banan. Jag  har alltid haft specifika särintressen, ofta av kreativ natur, som jag har ”snöat in” på och därtill drivits av en omättlig nyfikenhet i allt jag tagit mig för. Men skolan var ingen större succé. Inte för att det gick speciellt dåligt, men för att jag bevisligen måste ha underpresterat ganska rejält. Grundskolan gick jag ut med ett medelbetyg något över genomsnittet, godkänd eller mer i alla ämnen, men inget som stack ut. Bortsett från en femma i musik, som var mitt stora särintresse vid den tiden. Jag ansågs vara högst medelmåttig i matematik, vilket medförde att min matematiklärare försökte avråda mig från att välja en gymnasieutbildning med alltför mycket matematik. Jag lyssnade inte på hennes avrådan (lyckligtvis) och valde det som på den tiden kallades ”teknisk linje” – jag gillade ju teknik och naturvetenskap! Studierna gick dock knackigt. Mycket på grund av mina brister vad det gällde matematiken, så i någon mån hade väl min tidigare matematiklärare rätt. I synnerhet märktes detta i att jag gick ut gymnasiet med en ”svag tvåa” i matematik, något som väl får betraktas som klart underkänd och omöjliggjorde universitetsstudier inom teknik/naturvetenskap.

Växer man upp i vad som skulle kunna betraktas som ett typiskt ”arbetarhem” är högre utbildning i regel inget självklart. Tvärtom faktiskt. Man har en osynlig mur att klättra över för att överhuvudtaget kunna komma på tanken. Ytterligare en för att verkligen ta sig dit. Så det att jag misslyckades så kapitalt med matematiken blev till en ursäkt för att slippa klättra. Jag lyckades dock få dispens för att gå en påbyggnadsutbildning till mina gymnasiestudier som ledde fram till en ingenjörsexamen. ”Det duger åt mig”, tyckte jag då, men kände samtidigt att jag hade misslyckats på något sätt, då merparten av mina klasskamrater från gymnasiet satsade på att bli civilingenjörer, ekonomer eller någon annan ”riktig” akademisk utbildning.

Efter avslutad militärtjänst lyckades jag få anställning som ingenjör. Först på en liten elektronikfirma och ett par år senare på ett forskningslaboratorium på självaste Kungl. Tekniska Högskolan (KTH). Vet fortfarande inte riktigt hur det senare gick till och det var sannerligen en lätt bisarr känsla att vara anställd på det ställe där många av mina tidigare klasskamrater fortfarande var studenter! Nåväl, att hamna i en forskarmiljö blev en absolut vändpunkt. Visst hade jag redan tidigare funderat på om jag gjorde rätt som tog snabbaste vägen bort från skolbänken, men nu blev det uppenbart. Därutöver hade jag en gammal vän sedan grundskoletiden som gång på gång insisterade på att jag borde gå en annan väg i livet. ”Du passar bättre in i det akademiska än någon annan jag känner”, brukade han säga. Jag skrattade mest åt det, men någonstans inom mig började tanken gro. Kanske borde jag fundera över vad jag verkligen vill och är ämnad till? Och den nya arbetsmiljön på KTH var i allra högsta grad inspirerande. Själv var jag en vanlig ingenjör som skötte utrustning och processer i laboratoriet, men jag fick också en inblick i en helt annan typ av arbete. Forskning!

Min uppväxt och bakgrund kom dock än en gång att indirekt bromsa mig. För visst hade jag kunnat säga upp mig samma dag som jag slogs av insikten att jag nog skulle vilja bli forskare. Men som en ”arbetarunge” hade jag fått lära mig att man minsann ska vara tacksam om man har ett fast jobb och absolut inte släppa det utan mycket goda skäl. Så det blev en slags kompromiss. Jag behöll jobbet och började med att på kvällstid läsa in de kunskaper i matematik som jag saknade. Ambitionsnivån var inte så högt ställd – allt jag ville var att bli godkänd så att jag fick behörighet att söka kurser/utbildningar på universitet. Men denna kvällskurs skapade en intellektuell revolution i min hjärna. Läraren (som förutom matematik hade studerat psykologi!) var fullkomligt lysande och han lyckades avdramatisera det här med matematik. För första gången var det någon som förklarade vad det hela gick ut på och  hur man måste tänka – det var inte längre ”antingen förstår du, eller så saknar du fallenhet för ämnet”. Allt föll på plats. Den logisk-deduktiva metoden var min frälsning. Samma höst skrev jag högskoleprovet med gott resultat. Hade nog blivit riktigt bra om jag bara insett att ordkunskapsdelen hade TVÅ sidor… Hursomhelst, jag kunde nu söka in på universitetet.

Det bar fortfarande emot att säga upp sig från jobbet, eller ens begära tjänstledighet för att pröva på studier. Följaktligen blev det till en början kvälls och distanskurser i både Stockholm (där jag vid den här tiden bodde) och i Uppsala: grundkurs i matematik, orienteringskurser i astronomi, A-kursen i fysik m.m. Inga som helst planer på vad det skulle leda till. Jag studerade för att det var roligt och utvecklande. Mitt intresse för astrofysik och de riktigt stora frågorna väcktes på nytt och jag insåg så småningom att det var detta jag ville hålla på med. Helt galet, helt underbart, men också helt i strid med min uppfostran och sociala bakgrund. Sådant där var väl inget som vanligt hederligt folk kunde syssla med? Kompromiss nummer två: jag tog tjänstledigt på deltid för att kunna pröva på att studera astrofysik, teoretisk fysik och inte minst högre matematik. Studier som sträckte sig långt utöver 100% studietakt. Plus jobb. Jag lärde mig en läxa denna höst: ta dig inte vatten över huvudet! Brände i princip ut mig mentalt, men det tvingade mig också att göra det viktigtiga valet mellan jobb eller studier. Därtill skedde en omfattande omorganisation på laboratoriet och det var mycket oklart om jag kunde få fortsätta på samma befattning som förut, eller om jag skulle tvingas acceptera tråkigare arbetsuppgifter som en följd av den nya och bantade organisationen. Saken var klar. ”Uppsala, here I come!”, tänkte jag.

Jag har aldrig ångrat det valet. Vid 26 års ålder skulle jag nu bli universitetsstudent på riktigt! De flesta av mina nuvarande forskarkolleger på Niels Bohr-institutet i Köpenhamn (där jag jobbar för tillfället) hade vid samma ålder börjat doktorera, somliga t.o.m. redan disputerat. Ingen spikrak akademisk karriär för min del, som sagt. Men mina studier ledde ändå hela vägen fram och till sist blev ju även jag ”doktor”. Något äldre än vad som kan anses optimalt, men livet hade också hunnit lära mig en hel massa som jag hade stor nytta av i min strävan att bli forskare. Att så ofta är fallet ska man aldrig glömma bort – livserfarenhet kan inte ersättas med studier – inte på något sätt! Utöver detta har min kamp med matematiken gjort att jag nu i sanning behärskar matematik som vetenskapligt verktyg. Det är nog min starkaste sida som astrofysiker – att analysera och modellera verkligheten där ute med hjälp av matematik – vilket har ett tydligt drag av ironi över sig… eller hur?

***

Med det synsätt på högre utbildning som frodas inom nyliberala kretsar och inom ”Sveriges nya arbetarparti” *host* ska sådana som jag gallras bort, tycks det. Vi har inget att tillföra. Vi tog inte chansen när vi fick den, eller hur man nu vill rationalisiera det hela. Någon som läser detta sitter förmodligen just nu och tänker att ”den där Astrosmurfen lider ju av svår hybris – tror han att han är oersättlig?” Nej, det tror jag inte. Men jag tror att varje människa är unik och den forskning jag gör hade kanske inte blivit gjord om jag fortsatt på min ingenjörsbana. Och jag tror att det faktum att jag vid flera tillfällen konkurrerat ut många yngre förmågor på min väg mot min nuvarande position visar att jag hade något komma med som forskningen behöver. Trots min krokiga väg dit.

Fredman och Liedmans artikel på DN Debatt pekar på det grundläggande problemet: politikerna vill visa svenska folket att skattepengarna används till sådant som kommer alla till nytta och det ska synas att så är fallet utan att det tar flera decennier. En mandatperiod är fyra år och det sätter tidskalan i politiska sammanhang. Men systemet för forskningsfinansiering, likväl systemet för högre utbildning, måste vara oerhört flexibelt. Det måste tillåta att ”onyttig grundforskning” som drivs av forskares nyfikenhet ges tillräckligt utrymme och att man har möjlighet att misslyckas på individnivå, men ändå kunna komma igen och bidra vid ett senare tillfälle. Tappar vi detta fullständigt – och vi är obehagligt nära att göra det nu – så ser jag ingen framtid för Sverige som ”kunskapsnation”. Vi kan tappa allt, och svensk industri får inrikta sig på lönedumpning och ”outsourcing” till låglöneländer för att konkurrera med billig produktion istället! Kanske drar jag resonemanget till sin extrem här, men det kostar att upprätthålla ett konkurrenskraftigt kunskapskapital och det går inte att effektivisera fram mer och bättre kunskap, och i synnerhet inte effektivisera fram kreativitet och uppfinningsrikedom.

Politiker av idag tänker som regel inte längre än näsan räcker. Vad det gäller forskning och högre utbildning hade jag önskat att de åtminstone hade tänkt så långt näsan räcker… för det hade varit en påtaglig förbättring!

/L.

Uppdatering: Svenskt näringsliv har gjort ett utspel som är av det sällsynt korkade slaget (se även här). Humaniorastudenter ska inte ges lägre studiestöd för att de inte är ”samhällsnyttiga”? Ok, frågan är ju då givietvis vad som är samhällsnyttigt? Och vad blir det härnäst? Naturvetenskap som saknar industritillämpningar (t.ex. astrofysik) kanske också ska räknas som ”slöstudier” efter som det är ”mer roligt än nyttosamt” för de som studerar det? Och så har vi en regering som kryper och lägger sig platt för Svenskt näringslivs påtryckningar gång efter annan… jag börjar bli orolig för Sveriges framtid!

Rapporten är författad av tyska experten Sven Teske, som är chef för Greenpeace kampanj för förnyelsebar energi. Officiellt sägs det att rapporten har stöd av Greenpeace, men tydligen verkar det vara mer än så. Frågan man genast ställer sig är varför IPCC har lierat sig med Greenpeace? Bör inte FN hålla sig mer neutrala?

Intressekonflikten uppmärksammades av bloggaren Steve McIntyre, och nu är detta dagens ”snackis” i bloggosfären. Själv känner jag mig nödgad att återkoppla detta till några av mina tidagre inlägg. Förra sommaren skrev jag om miljörörelsens omfattande inflytantande på klimatdebatten och vilken olycklig inverkan det kan ha. Det är märkligt att notera att så många fortfarande tror att miljörörelsen alltid företräder den oförvanskade sanningen och alltid sitter inne med kunskap som vi andra inte har. Kanske är det detta som är grunden till banden mellan IPCC och Greenpeace?

Man kan också fråga sig om det är IPCC vi ska angripa, under rådande omständigheter. Jag noterade förra våren (2010) att de initiativ och åtgärder som tagits för att närmare granska IPCCs förehavanden kanske snarast skulle ha riktats mot miljöorganisationerna. Människor är alltid påverkbara – även de som är medlemmar i IPCC – och hur vi än försöker kan vi nog aldrig vara helt objektiva när vi ska fatta beslut tillsammans med andra männsikor. Det är en del av människans natur, som en utpräglat social varelse. Men det finns vissa saker vi alltid kan göra för att undvika de värsta fadäserna. Exempelvis har IPCC begått en del misstag i den vetenskapliga analysen av klimatfrågan. För att citera mig själv [alltid lika kul! ]:

”De långtgående slutsatserna baserade på osäkra modeller i IPCCs rapport, tillsammans med de nu uppdagade faktafelen, inger mig en olustig känsla av att panelen drabbats av ett ”kollektivt hjärnsläpp” där man låtit sig påverkas av politiska krav på glasklara beslutsunderlag, löst tyckande och propaganda från miljöorganisationer och fallit för frestelsen att säkra finansieringen för klimatforskning för lång tid framöver… för det är ingen hemlighet att de statliga anslagen till just klimatforskning ökat minst tiofalt i många länder. ”

Vilka krafter är det då som styr i klimatfrågan? Är det verkligen bara en ädel kamp för att rädda mänskligheten från en klimatkatastrof? Nej, det är det inte. Som alltid när politik kommer in i bilden så blir saker och ting ganska grumligt och oklart. Den nu avslöjade kopplingen mellan IPCC och Greenpeace är det senaste (och kanske tydligaste) beviset för detta.

***

När temat ändå är förvrängda fakta i klimatdebatten, så är det nära på omöjligt att inte ta upp två märkvärdiga artiklar som dykt upp i Nature i år. I den ena hävdas att ”extremväder” är orsakat globaluppvärming (Min et al. 2011, Nature, 470, 378). Detta kan starkt infrågasättas. DN noterade att ”att utifrån det leda i bevis att en enskild översvämning beror på just klimatförändringarna har hittills ingen gjort”, vilket givetvis beror på att det rimligen inte går, då det inte går att slå fast att vi har fler extrema vädersystem på jorden nu jämfört med de senaste hundra åren. Hur man kan drista sig till att dra dessa slutsater i en Natureartikel är för undertecknad inget mindre än en gåta. Såvida Natures redaktion inte har låtit sig påverkas av miljörörelsen då… *host* Men jag skulle snarare tro att det rör sig om att Nature har profilerat sig mot att vara tidskriften som publicerar de ”hetaste” nya rönen och att det påverkar hur vetenskapliga resultat framställs i Nature.

I en annan Natureartikel (Barnosky et al. 2010, Nature, 471, 51) slås det fast att jordens fauna är inne i en sjätte fas av massutdöende (kanske redan om drygt 300 år, enligt artikeln). Detta är också märkligt, då det är ett påstående som många gånger har gjorts av miljöorgsanisationer (att massutdöendet kommer att ske på en så kort tidsskala), men som aldrig har betraktats som rimligt ur vetenskapligt hänseende. Värt att notera är att det som avses är en trend som går minst 50000 år tillbaka i tiden. Men vinden har tydligen vänt, och vad jag kan förstå utan att det vetenskapliga underlaget har förändrats nämnvärt.

Summan av det hela är att jag bekymras över miljöorganisationernas inflytande på politik och inte minst forskning (delvis via politiska beslut). Dessa organisationer behövs och gör också stor nytta, men vi måste alla minnas att det ofta rör sig om specifika åsikter och olika former av propaganda och lobbyism när de driver en fråga i den mediala debatten. Det är fullkomligt acceptabelt, men det faktum att det som t.ex. Greenpeace säger betraktas som mer sant eller mer ”ädelt” än andra åsikter i debatten är enbart osunt. Inget vi ska lasta miljörörelsen för, men det tenderar att ha en menlig inverkan på människors åsikter. Det är lätt att bli ledd in på villovägar…

/L.

Det börjar blir tröttsamt med alla dessa ”klimatlarm”. Men det här var en ny variant. Vad man har funnit är att vatten som kommer från kanadensiska och sibiriska floder och rinner ut i Nordatlanden är mer  än vanligt, vilket beror på varmare temperaturer i norr som smälter isen. De senaste tolv åren har vindarna i atmosfären över Arktis rört sig mestadels medurs och hållit kvar det saltfattigt vatten.  Eftersom den atlantiska cirkulationen beror på temperatur så väl som salthalt, kan en omsvängning i detta cirkulationsmönster få påtagliga konsekvenser. DN skriver att:

”Hypotesen som oroar forskarna är att ökad avsmältning i Arktis späder ut saltvattnet i norr och ändrar dess täthet, vilket skulle få cirkulationen att sakta ner. Det skulle i så fall kunna påverka klimatet i Europa.”

En snabb undersökning av den vetenskapliga bakgrunden visar att man sannolikt ”ropar varg” igen. Flödeshastigheten tycks vara en kritisk parameter i det här fallet. Med det flöde som är idag finns ingen anledning att tro att något dramatiskt ska hända. Denna ”hypotes” verkar vara baserad på att flödet ökar snabbt och orsakar en rejäl störning i systemet. Ingen kan rimligtvis veta hur det kommer att bli, men extrapoleringen förefaller vansklig. Dessutom kunde man för ett år sedan läsa om cirkulationens stabilitet. Sista ordet lär inte vara sagt än.

Skulle man kunna få be om att slippa den här typen av godtyckliga och dramatiska uttalanden i media?

/L.

De gamla kärnkraftsmotståndarna vädrar nu morgonluft och skriker sig hesa om hur olyckan i Japan bevisar att kärnkraften måste bort. Politiker skriver oresonliga debattartiklar (särskilt från vänsterhåll) och miljörörelsen far med nya och gamla osanningar om kärnkraft, vilket jag befarar kommer att styra energipolitiken åt ett helt galet håll. Särskilt korkade är argumenten om ”dinosaurieteknik” – är kolkraftverk att föredra då? För precis där ligger problemet med miljörörelsens argumentation. Det enda jämförbara alternativet (i fråga om kraftproduktion) är kolkraft. Vindkraft, vågkraft och solceller i all ära, men energiproduktionen som kan erhållas med kärnkraft låter sig inte jämföras med dessa. I Sverige har vi förvisso även vattenkraftverk, men en utbyggnad av dessa lär inte kunna ersätta kärnkraften utan att det leder till omfattande miljöpåverkan och en hel del andra problem.

Plötsligt anser bara var fjärde svensk att kärnkraften bör byggas ut (se t.ex. Svt och DN). Men vad har egentligen förändrats? Ingen kan ju påstå att vi inte kände till de potentiella riskerna innan jordbävningen i Japan och ingen kan rimligen påstå att det som skett i Japan går att relatera till omständigheterna i Sverige? Reaktionerna vi nu ser är givetvis rent känslomässiga och inte baserade på fakta och förnuft. Demonstrationer har hållits runt om i landet, där argumenten appellerar till människors rädsla för det man inte förstår och har kontroll över. Men olyckan i Fukushima påvisar inga nya risker med kärnkraft. Ruskar man om ett kärnkraftverk med en av historiens kraftigaste jordbävningar, så leder det till problem. Det visste vi nog alla, om vi bara tänker efter. Eftertanke och perspektiv är dock inte vad som dominerar den mediala debatten i Sverige just nu, och i människors medvetanden dominerar rädslan.

Att perspektiv på kärnkraftens farlighet saknas framgår tydligt i det att svenskar hamstrar jodtabletter på landets apotek. Sist detta skedde var när kärnkraftverket i Tjernobyl havererade. Det fanns ingen anledning att käka jodtabletter den gången och än mindre nu när det radioaktiva utsläppet skett åtta gånger längre bort… För här är den springande punkten: kärnkraftsolyckor tenderar att vara påfallande lokala. Radioaktivt nedfall kan förväntas på ganska stora avstånd, men omfattningen är inte sådan att någon hälsovådlig förhöjning av strålningsbakgrunden är aktuell. Olyckan i Tjernobyl är ett bra exempel. Det hävdades från många håll att stora delar av Sverige skulle vara kontaminerat för hundratals år framöver av det nedfall som drabbade Sverige. Den samiska rennäringen skulle slås ut eftersom renkött skulle bli oätligt, jakt skulle inte kunna tillåtas i Mellansverige och plocka bär skulle man bara kunna drömma om… Nå, hur blev det? Tja, idag går det knappast att uppmäta någon förhöjd radioaktivitet alls! En genomsnittlig svensk erhåller en naturlig årlig stråldos av ca 4 mSv. Tillskottet till följd av Tjernobylolyckan uppskattas vara 0,01 mSv per år, så påverkan på vår hälsa lär vara minimal. Inte ens lokalt var Tjernobylolyckan en ”hälsokatastrof”. Antalet cancerfall som kan kopplas till olyckan är faktiskt anmärkningsvärt litet.

En balanserad syn på läget har framförts på ledarplats i DN, och i utländska medier finner man också andra tongångar. Man kan bara hoppas att debatten svänger även i Sverige. För det finns god anledning att vara fortsatt positiv till kärnkraft. Så länge vi inte har någon annan jämförbar ”grön” energikälla, är det helt klart det minst dåliga alternativet – även ur miljösynpunkt! En känslig punkt har hela tiden varit problemet med slutförvaring av utbränt kärnbränsle. Kan vi verkligen vara säkra på att kopparkapslar nere i urberget är säkert? Nej, hundraprocentigt säkert är det inte, men det finns ingen större anledning till oro. Dels för att att risken för allvarliga korrosionsskador på kopparkapslarna, som har nämnts som ett problem, är ganska liten så länge förvaringen sker som den ska, och dels för att det finns anledning att tro att detta ”slutförvar” inte är ett slutförvar i verklig mening. Det framstår som högst sannolikt att vi inom, säg, en hundraårsperiod, har funnit andra sätt göra oss av med kärnavfallet. Ett radikalt, men tänkbart, scenario är att skicka ut det i rymden (i t.ex. bana mot solen), givet att rymdfartstekniken blivit tillräckligt säker. Att kärnavfallet verkligen skulle behöva förvaras i urberget i hundratusentals år verkar inte troligt. Men att tänka positivt vad det gäller teknikutvecklingen verkar vara svårt så fort det handlar om kärnkraft.

Det finns ingen anledning att tro att vi kommer att kunna minska vår energianvändning i sådan grad att vi kommer att klara oss utan kärnkraft. Vi kan skaffa oss bergvärme, luftvärmepumpar, lågenergilampor och vad det nu må vara, men svensk industri förblir tämligen energikrävande (massaindustrin, stålverken m.m.) och effekten av att avveckla kärnkraften är direkt förödande, då elpriserna lär raka i höjden. Jag behöver väl inte påminna vad som har skett nu under vintern när kärnkraftverken stått still i stor omfattning p.g.a. renoveringsarbeten… Greenpeace hävdar dock följande på sin webbsida:

”Varför acceptera livsfarligt radioaktivt avfall, miljöförstörande uranbrytning och risken för olyckor och terrorangrepp när vi inte behöver det? Det är fullt realistiskt att ställa om till ett 100 procent förnybart energisystem till mitten av detta århundrade, både i Sverige och globalt.”

Detta är förstås önskvärt, men ur praktisk synvinkel rent nonsens. Vi behöver kärnkraften som kostnadseffektiv energiproduktion för överskådlig framtid även om det inte är idealiskt av flera skäl.

***

Som avslutning vill jag instämma i professor Per Kågesons kritik mot att hålla liv i gamla kärnkraftverk istället för att satsa på nya. Givetvis är det bättre att bygga nytt än att lappa och laga på de gamla verken. Sannolikt är det också mycket billigare i längden, eftersom omfattande moderniseringar är komplicerade och väldigt liten erfarenhet av sådana projekt finns – även internationellt. Detta värt att tänka på eftersom olyckor och tillbud så gott som alltid kan kopplas till den berömda ”mänskliga faktorn”. Fukushimahaveriet är faktiskt det första som inte alls beror på mänskliga misstag. Tjernobyl och Three Mile Island (Harrisburg) var båda resultat av mänskliga ”hjärnsläpp”. Det är populärt att hävda att existerande riskbedömningar är helt åt skogen eftersom det enligt dessa borde ske ett haveri vart tusende år eller så. Alltså har det redan skett alldeles för många. Men riskbedömningar kan inte inkludera mänskliga ”hjärnsläpp” på ett bra sätt. Om människor bara gjorde fel som kan förutses, så skulle dessa fel knappast begås. Problemet är att vi människor är helt fenomenala på att göra fel på helt nya sätt… Detta är skälet till att bygga nytt hade varit att föredra. Nya kraftverk är säkrare och innefattar mindre ”mänsklig faktor” i drift, och man vet tämligen väl hur man bygger nya säkra kraftverk, emedan det är stor risk att den mänskliga faktorn smyger sig in i en ombyggnad av en gammal reaktor.

/L.

Uppdatering: DNs vetenskapsredaktion balancerar den mediala debatten med en artikel där man beskriver kärnkraftens framtida tekniska utveckling. Man skulle önska att alla de som med hårda ord angriper DNs tämligen förnuftiga ledare (via kommentarsfältet) hade läst den innan de kastar ur sig alla ogrundade påståenden. Bloggande ”avdankade politiker” borde också ta del av fakta i det här fallet istället för att raljera. Men alla vi som säger något positivt om kärnkraft har ju förstås en dold, mörk agenda… så varför lyssna på oss?