Överljusfart? Hmm…

I gårdagens nätupplaga av Nature (det mesta återges på svenska i DN, se även SvD och UNT) kan man läsa att forskare vid CERN i Geneve har detekterat neutriner som rört sig fortare än ljuset. Enligt Einsteins berömda relativitetsteori är detta omöjligt. Forskarna säger sig ha kontrollerat sina mätningar ytterst noga och att avvikelsen är statistiskt signifikant, d.v.s. det förväntade mätfelet är mycket mindre än avvikelsen i hastighet. Frågan är nu: rasar en av den moderna fysikens grundpelare nu?

Skillnaden i hastighet som vi betraktar här är ytterst måttlig: den uppmätta tidsdifferensen är 60 nanosekunder! Detta motsvarar 0.0025% över ljushastigheten i det aktuella experimentet (kallat OPERA). Det är klart över precisionsgränsen för mätutrustningen man har använt, så om inga systematiska fel smugit sig in är det en smärre sensation. Och frågan är just om det inte just är okända systematiska fel detta handlar om.

Jag vill ge tre (finns säkert många fler) grundläggande argument för att inte tro att Einsteins teori är på fallrepet:

1. Det finns astrofysikaliska exempel på att neutriner bör röra sig med precis ljusets hastighet. Ett bra sådant är supernovan som exploderade i Stora Magellanska molnet 1987 (SN 1987 A). Före en supernova exploderar avger den en ”skur” med neutriner. Denna detekterades 1987 några timmar innan själva explosionen blev synlig, vilket stämmer på pricken om neutrinernas maximala hastighet är ljushastigheten i vakuum. Hade neutrinerna rört sig med en hastighet som är 0.0025% högre, hade det stora avståndet (200000 ljusår) gjort att neutrinerna borde ha anlänt sex år tidigare… hmm… Samma problem uppstår i andra sammanhang där neutriner detekterats!
2. Det har gjorts mängder med specialdesignade experiment för att avgöra om neutriner (eller andra partiklar) kan röra sig i precis ljusets hastighet eller fortare. Alla har entydigt visat att Einstein sannolikt hade rätt.
3. Det finns en vetenskapsfilosofisk princip, som förvisso inte är logiskt grundad, men som gång på gång har visat sig stämma ändå. Jag talar förstås om Ockhams beryktade ”rakkniv”: den enklaste förklaringen (utan några vetenskapliga ”krusiduller”) är sannolikt alltid den rätta. Att neutriner skulle bryta mot en princip som annars är så välgrundad, enkel och elegant, framstår därför som något långsökt. Det går inte att här, i korthet, förklara hur mycket ”överljusneutriner” skulle krångla till våra grundläggande teorier inom fysiken. Låt mig bara säga att det blir en sjuhelsickes soppa… Men man ju också välja att se det med det ”ockulta ögat”… *hosta*

Sammanfattningsvis, vågar jag slå vad om att man kommer att finna ett systematiskt fel i mätningarna som förklarar alltsammans. Vågar någon sätta emot?

För den som vill ha lite mer detaljer, finns forskarnas egen rapport att tillgå på arxiv.org. Behärskar man inte fysikens ”fikonspråk”, finns en enkel men korrekt sammanfattning (plus ytterligare länkar) på den utmärkta bloggen Stjärnstoft och kugghjul.

/L.

Read Full Post »

Värdelös ranking av universitet och högskolor

Det är på modet att rangordna i dagens Sverige. Detta märks inte minst inom den akademiska världen, där metoderna för rangordning och ”konkurrensutsättning” fullständigt spårat ur. Idag presenteras en rangordning av Svenska lärosäten (utförd av Urank) i DN (se även artiklar i Aftonbladet, UNT och SvD), som enligt min bedömning är totalt meningslös.

För ett antal år sedan medverkade jag som ”doktorandrepresentant” i en utvärdering av kvaliteten i grund- och forskarutbildning inom fysikområdet vid svenska universitet och högskolor. Utvärderingen gjordes av Högskoleverket (HSV) på uppdrag av regeringen. Denna erfarenhet gav mig, om inte annat, en smula insyn i HSVs tämligen gedigna metoder för att göra kvalitetsbedömningar. När jag nu tittar närmare på Uranks arbete blir jag inte glad. Här saknas totalt förståelse för vad man bedömer och rangordnar.

Man kan inte låta bli att förbryllas när man läser Uranks egen beskrivning av metodik och bakgrund. Jag noterar t.ex. följande:

”Det handlar om att välja ett fåtal kriterier och inom dessa tillsammans ett 20-tal indikatorer, flertalet i numerisk form.”

Här skiljer sig Uranks metod ganska radikalt från HSVs. Jag vet av erfarenhet att det är ohyggligt svårt att jämföra lärosäten och dess utbildningar baserat på statistik och siffror. Därför lade vi i HSVs utvärdering stor vikt vid att resa landet runt och intervjua personal och studenter vid varje lärosäte. Detta kunde ibland förändra bilden fullständigt. Naturligtvis kan man inte begära att Urank ska göra detsamma, men det antyder hur Uranks ”mätningar” kan visa helt fel.

När jag läser vidare slås jag av följande analys:

”Karolinska institutet och Sveriges lantbruksuniversitet, som hamnar på tredje plats, har dessutom utbildningar med en god arbetsmarknad samtidigt som förutsättningarna för utbildningen – i likhet med vad som gäller för de stora universiteten och de tekniska högskolorna – är goda genom lärare med hög kompetens och med stöd av relativt stora forskningsresurser.”

Vad har arbetsmarknadsläget med saken att göra? Och varför är stort forskningsstöd en garanti för bra utbildning? Detta går helt emot min erfarenhet från mitt arbete med HSV för några år sedan.

Då den utvärdering jag medverkade i handlade om fysik och fysikrelaterade ämnen, utvärderades aldrig Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU). Men andra utredningar utförda av HSV har visat på allvarliga brister. Jag tänker speciellt på den kritik som framfördes mot den s.k. ”Hippologutbildningen” vid SLU. HSV skrev såhär i sin rapport (”Utvärdering av agrara utbildningar vid Sveriges lantbruksuniversitet”):

”Utbildningen har många kvaliteter men det är kanske ingen högskoleutbildning. Studenterna har mycket obligatorisk tjänstgöring där lämpligheten kan diskuteras. Målet med utbildningen och urvalet av studenter bör analyseras, inte minst som platserna inte fylls. En av de inriktningar som utbildningen har, mot trav och galopp, fyller inte krav på tillräcklig kvalitet och måste läggas ner eller göras om.”

En bekant har kallat utbildningen för ”en j-vla studiecirkel för hästkramare” och en inofficiell kommentar från en av de medverkande från HSVs sida är att man ”kanske var för snäll i sin formulering” av kritiken i ovan citerade rapport. Nivån var helt enkelt usel. Läser man vidare i rapporten stöter man på följande analys av agronomutbildningen:

”Till och med för de studenter som togs in hösten 2003 inleddes agronomutbildningen med en 20 poängs lantbruksvetenskaplig grundkurs. Syftet med denna kurs har bland annat varit att introducera ”stadsbarn” till lantbruket och att ta upp agrarhistoria och miljöfrågor. Kursen har också gett studenterna en försmak av de tillämpade kurserna för att de inte skall kännas alltför avlägsna. Så vitt vi kan bedöma kan denna kurs passa för en del studenter men håller alltför låg nivå för de flesta. Kursen skall flyttas till senare i utbildningen, vilket är bra under förutsättning att den får ett vettigt innehåll och att nivån höjs.”

Min fru är husdjursagronom och utbildad vid SLU. Genom henne har jag lärt känna ytterligare några agronomer och vid ett tillfälle kom ”Lantbruksvetenskaplig grundkurs” (LVG) på tal. Alla var rörande överens om att kursen var fullkomligt löjlig och att litteraturen (kompendier skrivna av lärare vid SLU) verkade vara sammanställd med en mellanstadieelevs kunskaper i åtanke. Min fru har sparat dessa kompendier, och de står här i bokhyllan bredvid mig. Jag kan bara instämma, angående nivån… Min slutsats är att HSVs bedömning även i detta fall är ganska ”snäll”.

En del av ovanstående problem är säkert åtgärdade vid det här laget (rapporten är från 2004). Men ryktet säger att LVG fortfarande inte håller akademisk nivå och att hippologutbildningen ännu har karaktären av ”en studiecirkel för hästkramare”. Därtill, vad det gäller forskning och forskningsanknytning i utbildningarna, har jag nyligen hört att SLU fått en hel del inofficiell kritik för att forskningen har allt för nationell och lokal prägel för att vara utförd vid ett modernt universitet.  Hur hamnade SLU på tredje plats i Uranks analys? Före både universiteten i Uppsala och Lund? Märkligt…

Som jag var inne på tidigare, finns det skäl att tro att metoder där statistik och siffror utgör hela grunden är missvisande när olika lärosäten ska bedömas. Förutom SLUs tredjeplats finner jag andra märkvärdiga resultat. Urank har definierat tre huvudsakliga områden (ämnen) som på olika sätt mäts och jämförs. Lunds universitet vinner sammantaget  i två av dessa  tre områden (”medicin och vård”, samt ”teknik och naturvetenskap”), men hamnar på femte plats i rankingen. Varför har man viktat variablerna på detta sätt? Motivering tack… Karolinska institutet (KI) är inte bäst inom området medicin (vilket är synnerligen anmärkningsvärt i sig!), men rankas ändå som etta totalt. Inom området ”teknik och naturvetenskap” finns Kungliga Tekniska Högskolan (KTH) inte ens med på listan baserad på ”summakolumnen”. Hur är detta möjligt? Handelshögskolan är bäst inom ”humaniora och samhällsvetenskap”, trots att ”handels”, mig veterligen, endast bedriver utbildning inom ekonomiområdet. Synnerligen förbryllande resultat! Det finns fler brister och inkonsekvenser i Uranks analys. Tyvärr är de fler än jag orkar redogöra för här…

Att KI och Handelshögskolan hamnar högt är väntat och att alla de stora lärosätena återfinns högst upp i listan likaså. Men den inbördes rangordningen kan nog ifrågasättas. Särskilt då de olika lärosätena har väldigt olika karaktär, olika inriktningar och förutsättningar, vilket inte alls vägs in i Uranks analys. Universiteten i Lund och Uppsala har t.ex. väldigt många små institutioner som p.g.a. av sin ringa storlek och kanske bristande studentunderlag lider svårt av ekonomiska begränsningar. Av denna anledning bör alla jämförelser göras ämnesvis, såsom i HSVs utvärderingar. Allt annat blir missvisande och kanske förklarar det varför t.ex. SLU har rankats högre än de stora universiteten?

Slutligen, till alla som vill börja studera och nu funderar över vilket lärosäte som är bäst: strunta i dessa rankinglistor och gör en egen bedömning eller läs HSVs rapporter! Tumregeln är annars att alla de stora lärosätena håller god klass och ger fullgod utbildning inom de flesta ämnen som finns representerade vid dessa. Och ta inte alltför hårt på min kritik av SLU – de flesta utbildningarna vid SLU håller måttet och ger ungefär vad som utlovas. Veterinärutbildningen lär dessutom hålla utmärkt internationell klass. Min poäng var att tredjeplatsen sannolikt är missvisande i förhållande till många andra lärosätens karaktär och förutsättningar.

/L.

Read Full Post »

Idag hyllas det irrationella, för det är ju påsk… öh…?

I dagens DN kan man läsa en lång intervjuartikel med ”häxan Anna”. Man får veta hur hon spår, helar och ger kurser i ”livsmagi”. ”Jag har fått en inre kraft att stå upp för det som är jag”, säger hon. Så fint. Men varför skriver Sveriges största dagstidning om detta utan att egentligen kritisera det uppenbara lurendrejeri som gömmer sig bakom?

Är det för att det är skärtorsdagen idag, som man hyllar det irrationella? Vad vet jag. Men jag vet att ”häxkonst” i sin moderna tappning inte är ett dugg mer rationellt än vad det var på medeltiden. Skillnaden är att på medeltiden fanns inte den kunskap om naturen och hur vårt universum fungerar som vi har idag. Jag vill med detta korta inlägg understryka det absurda i att människor fortfarande vill förneka det rationella och byta ut verkligheten mot sin egen version av vad världen är och består av. ”Inbillning är något positivt”, säger ”häxan Anna” i DNs artikel. Jag håller verkligen inte med!

Glad påsk, alla bloggläsare!

/L.

Read Full Post »

Forskare ska hållas kort!

Titeln ovan må verka provokativ, men det tycks vara så man ser på forskare på olika nivåer i Sverige. Antalet fast anställda forskare vid universiteten minskar år efter år och nästan alla yngre forskare är anställda på kontrakt om ett par år, alternativt finansieras med stipendier i stället för att anställas. Är det märkligt att Sverige halkar efter i ett internationellt perspektiv?

Om man ger en forskare en fast anställning och fria händer att forska – vad händer då? Dagens forskningspolitik tycks bygga på att vi då antingen bara sitter och slöar eller ägnar oss åt irrelevant forskning som inte leder till något. Så korta kopplet och håll oss hårt… eller? Forskningsmedel ska i denna anda ”konkurrensutsättas” på precis alla nivåer, vilket resulterat i att en typisk svensk forskare utan fast anställning (särskilt yngre) ägnar mer än en tredjedel av sin tid åt att skriva ansökningar för nya forskningsmedel och att de fast anställda forskarna (professorer, universitetslektorer etc.) ägnar minst lika mycket (troligen mer) tid åt administrativt arbete, att ansöka om extra medel (för t.ex. utrustning och anställning av doktorander och forskarassistenter) och att tjänstgöra som granskare (utan betalning) i alla de kommittéer och ”beredningsgrupper” som tillsätts för att värdera och rangordna alla ansökningar om forskningsmedel i syfte att avgöra vilka som bör tilldelas medel. Är detta ett bra sätt att nyttja svenska forskares kompetens?

Givetvis måste finansiering av forskning göras med urskiljning. Min poäng är att det har gått för långt. Själv har jag ägnat det senaste halvåret åt att söka forskningsmedel och anställningar på heltid. Det tar förfärligt mycket tid i anspråk och i bästa fall får jag pengar som räcker i c:a två år, eller ett anställningskontrakt (om någon annan har fått pengar) som löper över ungefär lika lång tid (1-3 år). Att inte ha en s.k. ”tillsvidareanställning” (man kan rent formellt inte vara ”fast” anställd idag) innebär att all den forskning jag gör måste vara kortsiktig och mycket begränsad. Att realisera de stora idéerna och lösa de stora problemen finns alltså inte på kartan över huvud taget… Lär inte bli några svenska Nobelpris med sådana förutsättningar för svenska forskare!

DN skriver idag (14/3) på ledarsidan följande:

”Trots att Sverige satsar mycket pengar på forskning har inte detta lett till någon motsvarande ökning av nya patent i Sverige, fler anställda forskare i företagen eller ökad export av högteknologiska produkter. Man talar om den ”svenska paradoxen”, att investeringarna i kunskap inte ger tillräcklig utdelning i ökad handel och BNP-tillväxt.”

Kanske beror detta på precis samma sak: vem har tid att utveckla sidoprojekt som kanske skulle leda till något nytt (patent) när man måste kämpa för att bara överleva som forskare? En del av problemet kan säkert också vara svensk industris ovilja att anställa forskare. Antalet disputerade i Sverige har aldrig varit högre, men vart tar alla dessa vägen? Ja, somliga sitter och skriver ansökningar, några kanske rent av jobbar som forskare, ett fåtal får anställning inom industrin och några kör buss… Jo, faktiskt, jag känner en ”doktor” som försörjer sig på att köra buss därför att ingen vill anställa honom för att göra något mer kvalificerat. Långt mindre forska. Väl utnyttjad kompetens? Nä, knappast…

Det pratas mycket om det låga intresset för forskning bland ungdomar, och då i synnerhet naturvetenskap. Intresset har absolut dalat, men frågan är om det inte också handlar om att man inte ser någon bra karriär framför sig som forskare och/eller naturvetare? Ingenjörsutbildningar är fortfarande relativt populära, men intresset för att studera ren naturvetenskap dalar. Troligen beror detta på att ungdomar trots allt har en ganska pragmatisk inställning till livet: man väljer en utbildning som ger goda utsikter för jobb och en bra karriär efter avlagd examen. Och dagens unga värderar sitt sociala liv väldigt högt, vilket gör just forskaryrket synnerligen oattraktivt.

Ett specifikt problem med forskaryrket idag, är den framtvingade karriärväg en forskare måste följa. Jag har i olika sammanhang refererat till detta som ”nördfiltret”. Låt mig förklara. Efter anställning som doktorand och avlagd doktorsexamen är man formellt behörig att anställas inom universiteten som lärare och forskare. Dagens finansieringssystem och forskningspolitik har dock tvingat fram en specifik väg som måste följas för att få ett s.k. lektorat och kanske en professur så småningom. Som ”nybakad” doktor måste man göra några ”hundår” som s.k. postdok (postdoktoral forskaranställning) vars officiella syfte är att den enskilde forskaren ska kunna meritera och utveckla sig som forskare och bygga en plattform för sin fortsatta karriär. I realiteten handlar det om några år där man desperat hoppar från ena stället till det andra och gör vad tusan som helst för att ”hänga kvar i systemet”. Mycket meriterande och utvecklande… *hosta* Postdok måste (av forskningspolitiska skäl) göras så långt bort som möjligt. Helst utanför Europa. Det anses viktigt att svenska forskare hämtar erfarenhet utomlands så att svensk forskning kan stärkas med internationella erfarenheter. Visst låter det bra? Men hur bra och utvecklande är det att jobba ett år i USA, gå på a-kassa ett år, jobba två år Tyskland, ett halvår i Kanada som åtföljs av en ny period av arbetslöshet o.s.v.?

Ponera nu att du har familj också… verkar detta  lockande? Nej, knappast. Men detta är den verklighet som möter den som vill bli forskare. Och i denna verklighet förutsätts man vara ständigt flyttbar, inte ha några krav på inkomst, och framför allt inte har några relationer till andra människor att ta hänsyn till. Därför ger väldigt många upp sin forskarkarriär precis när den just börjat. De som blir kvar är i stor utsträckning de riktiga ”nördarna” som väljer att offra ett normalt socialt liv till förmån för forskarkarriären (eller saknar ett socialt liv att offra…). Somliga väljer att bita ihop och härda ut några år och hoppas på att det så småningom dyker upp ett mer permanent jobb någonstans. Vanligtvis handlar det om att återvända till Sverige för att få anställning som s.k. forskarassistent och invänta att ett lektorat ska bli ledigt. Dessa forskarassistenttjänster finansieras ofta med anslag som man får söka själv och löper sällan över tidsperioder längre än fyra år. Detta brukar ändå kallas en ”semipermanent anställning” inom den akademiska världen, vilket säger en del om vilka referensramar man har. De som härdat ut som postdok och skjutit upp familjebildande m.m. ställs nu i alla fall inför det faktum att ”riktiga” jobb sällan finns att få inom universiteten och att industrin inte vill ha ”överkompetent arbetskraft”. Kvarstår då att bli eremit-nörd-forskare och fortsätta ”hoppa runt” på olika kontrakt här och där, eller att köra buss… De allra skickligaste unga, svenska forskarna får ofta en ”tenure” (garanterad karriärväg) utomlands och blir kvar där och kommer därmed inte heller svensk forskning till nytta eftersom de aldrig återvänder.

DN avslutar dagens ledare med:

”För det tredje måste de färdigutbildade forskarna absorberas av det omkringliggande samhället. Alla kan inte arbeta vidare inom universitet och högskolor. Här handlar det dels om att övertyga företag om värdet av att anställa personer med forskarutbildningen även utanför särskilda specialistbefattningar, dels om att stimulera nyexaminerade forskare till att bli entreprenörer och starta nya företag.”

Det ligger mycket i detta, att svenska företag måste inse värdet av att anställa personer med forskarutbildning och att unga forskare måste förmås att starta egna verksamheter, men jag tror att det även behövs ett nytt system för finansiering av forskning och anställning av yngre forskare inom universitet och högskolor i Sverige. Först då kan Sverige bli ett framstående land inom forskning och utveckling igen.

/L.

Read Full Post »

Köp en rymdresa!

Jag hade i onsdags kväll äran att få bevista vad man skulle kunna kalla den officiella invigningen av Sveriges första ”rymdresebyrå”. Nere vid Skeppsbron i Gamla stan (Stockholm) huserar företaget bakom upplevelsepresent.se som nu kan sälja dig en stol i ett privatbyggt rymdskepp.

Ja, hör och häpna! Nu kan man köpa sig en rymdresa, förutsatt att man kan tänka sig att betala $200.000 för omkring fem minuters tyngdlöshet. Upplevelseakuten (upplevelsepresent.se) är det svenska företag som fått licens som återförsäljare av rymdresor under Virgin Galactic och därmed kan kalla sig ”rymdresebyrå”!

Innan du som läsare tappar hakan fullständigt, ska jag understryka att det inte är rymdfärder av det slag som NASA ägnar sig åt. Definitionsmässigt börjar ”rymden” på en höjd av 100 km över havsytan på jorden. Notera då att den nedre gränsen för en s.k. ”låg omloppsbana” är 160 km och att avståndet till månen är sisådär 384000 km i genomsnitt. Virgin Galactics lilla rymdjolle når som bäst en höjd av 110-120 km över havet och i och med detta företar man sig rent formellt en rymdresa, även om det inte är fråga om någon längre utfärd. Men detta är ändå en milstolpe i rymdfartens historia, ty hela projektet är privatfinansierat! Och tro mig, ge detta några år till, och vi kommer att få se betydligt mer avancerade rymdfärder säljas hos resebyråerna…

Resorna utgår i nuläget från en flygplats i New Mexico, USA, men inom några år kan även Esrange i Kiruna komma att bli en ”rymdflygplats”.  Rymdskeppet/raketen startar från ett specialflygplan och kan landa på en vanlig landningsbana, vilket är ett tämligen nytt koncept som gör alltsammans mycket billigare. Konstruktionen är också nästan löjligt enkel (jämfört med t.ex. NASA:s rymdfärjor) och därmed också ”idiotsäker”, enligt utsago. Men det är ändå inte fråga om någon ”joyride” för vilka veklingar som helst – som mest utsätts passagerarna för en acceleration om c:a 5G! Det är ganska mycket, även om en fullt frisk person inte bör ha några problem att klara av det.

Tack vare denna nya möjlighet att resa ut i rymden som privatperson, kommer vi sannolikt att få se den första svenska kvinnan i rymden, Ann Klefbohm, givet att det ekonomiska löser sig. Läs mer i Västerbottenskuriren.

/L.

Read Full Post »

Astrosmurfen är tillbaka!

Efter en period med många ”deadlines” hos diverse forskningsfinansiärer, resor och en dator som plötsligt bestämde sig för att brinna upp, har jag nu äntligen hittat tid att börja blogga igen. Nu är det även dags för officiell utdelning av ”årets foliehatt”!

I slutet av förra året lovade jag att i början av detta återkomma med utnämningen av årets ”foliehatt”.  Jag övervägde att ge denna ”utmärkelse” till Annika Dahlqvist (också känd som ”fettdoktorn”) för hennes övertro på vad en kost med lite kolhydrater och mycket fett kan uträtta. Men föreningen Vetenskap och folkbildning hann före, och utnämnde henne till ”årets förvillare”. Av det skälet bestämde jag mig för att tänka lite till på saken, och nu har jag funnit en annan värdig vinnare: människorna bakom webbsajten ”www.vaken.se” och ”Exoteriska [sic!] föreningen”. En frontfigur som synts en hel del i media är Mikael ”MiCro” Cromsjö, men det vore kanske inte helt rätt att dela ut en foliehatt till endast honom.

Webbsajten ”www.vaken.se”, ”Exoteriska [sic!] föreningen” och den tillhörande ”Exoteriska fonden” (”[en] ideell förening och donationsfond som arbetar för en friare och öppnare värld genom att studera och delge kunskap om bakomliggande strukturer och funktionerna i vårt samhälle samt i oss själva”) är nog den mest pådrivande kraften i Sverige vad det gäller att göra reklam för allehanda konspirationsteorier. Här läggs helt ogenerat fram idéer om den ”okända” världsordningen och hur en liten elit (konspiration) styr precis allt och friserar historieskrivningen m.m. Låt mig citera http://www.vaken.se, så förstår ni konceptet:

”Medan media och politiker laddar upp inför årets valgala så snickrar de globala arkitekterna vidare på det som de mest inflytelserika världsledarna kallar för Den Nya världsordningen. Valet och vår demokrati förvandlas till en gammal verkningslös tradition bortom inflytande för människor. Media och politiker väljer att mörka det nya globala paradigm och de nya värderingar som kommer att bestämma vardagen för de svenska väljarna framöver. En global stat, mer övervakning och en söndrad befolkning väntar.”

Läs gärna även Cromsjös märkvärdiga analys av världsläget idag: Världens problem, dess orsak, lösningen och vägen dit. Först skrattar man, sedan blir man tyst och till sist blir man orolig. Inte orolig för att han ska ha rätt, men djupt bekymrad över att det finns människor som verkligen tror på detta. Till detta kommer givetvis allt det vanliga, d.v.s. ”Climate gate”, vacciner och ”sanningsrörelsen” som jag har skrivit om förut här på bloggen.

Imorgon (12/3) håller vaken.se en ”manifestation, informationsutdelning och öppet möte” i Björns trädgård, Medborgarplatsen (Stockholm) med början kl. 16.00.  Möjligen borde jag åka dit och personligen överlämna foliehatten i fysisk form…?

/L.

Read Full Post »

Stjärnfall igen!

Jag har för vana att rapportera om stjärnfall/meteorsvärmar här på bloggen, och nu är det dags för det första 2010. Kvadrantiderna, som förefaller utgå från stjärnbilden Björnvaktaren. Ett bra år kan det bli upp till 100 stjärnfall i timmen men i år lär det bli ganska svårt att se dem.

Gå ut tidigt någon av de närmaste kvällarna och spana mot horisonten i riktning nordost. Maximum var 3 januari, och Kvandrantiderna försvinner redan den 5 januari. Här i Sverige kommer stjärnfallen bli svåra att se  eftersom maximum inträffar mitt på dagen då är det för ljust. På natten besväras man istället av starkt månsken (fasen är idag  78%), då månen står lågt i öster.

Men det går att ”fånga” någon eller några av dessa stjärnfall ändå. Har man tillgång till en  bra fältkikare eller ett litet teleskop med ”vidvinkelobjektiv” kan man spana mot stjärnan Arcturus när den dyker upp över horizonten vid 23-tiden ikväll. Då finns det god chans att man ser ett stjärnfall som hänger samman med Kvadrantiderna.

Läs mer här.

/L.

Read Full Post »

Årets foliehatt?

Föreningen Vetenskap och folkbildning (VoF) utser årligen ”årets förvillare”, d.v.s. den person som under det gångna året mest bidragit till att sprida pseudovetenskap och irrläror. Årets ”pristagare” är Annika Dahlqvist, även känd som ”fettdoktorn”, som får ”priset” för sina märkliga uttalanden om t.ex. svininfluensan.

Motiveringen lyder: ”Hon [har] under året uttalat sig på ett särskilt ovederhäftigt sätt om kopplingen mellan kost och sjukdom. Hon har varnat för vaccination mot svininfluensa och i stället förespråkat en omläggning av kosten, helt utan något vetenskapligt stöd. Om hennes råd hade följts skulle influensan ha skördat fler dödsoffer.” Det kan nog inte sägas bättre än så. Jag har tidigare poängterat vilken märklig syn Dahlqvist har på vetenskap och vetenskapliga fakta, här på bloggen.

På sin egen berömda blogg skriver Dahlkvist nu såhär, i ett försök att värja sig:

”Det är det vetenskapligt belagda som man får skriva och prata om. Om jag själv har upptäckt i min egen kropp att jag blivit frisk från sjukdomar och krämpor av LCHF, samt fått tusentals rapporter från andra människor om samma sak, så får jag inte berätta om det. Det måste vara belagt i strikt regelmässig vetenskaplig studie för att det ska vara tillåtet att prata och skriva om. Det innebär också att det bara är den som forskar själv som får berätta om nya hypoteser. Ingen får berätta för andra så att någon kan ta upp tråden och forska på den. … De kallar sig skeptiker. Skeptisismen [sic!] tycks bara rikta sig neråt mot gräsrötterna, aldrig upp mot etablissemanget.”

Alltså, anekdotisk bevisföring duger och vem som helst får formulera vilken stollig hypotes som helst och sedan gå till torgs med denna. Det är uppenbarligen så Dahlqvist tycker att vetenskap ska fungera. Att allt vad vetenskapsteori är står i bjärt kontrast till detta tycks inte spela någon roll. Jag har tidigare påpekat att stora delar av ”LCHF-hypotesen” har tydliga drag av pseudovetenskap och med Dahlqvist som frontfigur i Sverige för denna hypotes, blir dessa drag ännu tydligare. Dahlqvist är konspiratorisk och avfärdar lättvindigt vedertagen vetenskap och vill inte veta av något snack om vetenskaplig metod – det senare antagligen då ett korrekt vetenskapligt förfarande skulle skjuta många av hennes idéer i sank…

Det faktum att Dahlqvist angriper VoF och skeptikerrörelsen och antyder att ”etablissemanget” styr verksamheten visar tydligt att hon inte förstår sammanhanget och vad hon som läkare måste rätta sig efter – oavsett om t.ex. Livsmedelsverkets inte har tagit alla nya rön i beaktning i sina kostråd. VoF formulerar saken såhär:

”Som läkare har Annika Dahlqvist ett särskilt ansvar för att arbeta enligt vetenskap och beprövad erfarenhet. Att i stället sprida okunnigt tyckande och direkta felaktigheter är att missbruka sin ställning och det motiverar att hon får utmärkelsen Årets förvillare.”

Detta handlar alltså inte om att ”rikta sig mot gräsrötterna”, utan om att en läkare, p.g.a. sin ställning i samhället, måste vara försiktig med sina offentliga uttalanden.

Aftonbladet tar upp nyheten i dagens nummer, detsamma gör Expressen och Kvällsposten, samt även UNT. Jag hoppas nu att även fler dagstidningar gör detsamma. VoFs ”utmärkelse” är en viktig markering mot LCHF-lobbyn som tyvärr fått allt för stort utrymme i media utan att mötas av rättmätig kritik.

***

Jag har funderat över att på denna blogg dela ut ”årets foliehatt” som en liten ”utmärkelse” till den person jag tycker har gjort mest för att sprida ogrundade konspirationsteorier. Annika Dahlqvist står högt på min lista, men jag har ännu inte bestämt mig. Återkommer om detta i början av nästa år. Läsare av denna blogg får också gärna komma med förslag.

/L.

Tillägg: Det är synnerligen roande att läsa vad somliga andra bloggare skriver om detta: ”Stoppa den nya världsordningen”, ”Kostdoktorn” (läs kommentarerna!), ”GreenSparrow” (”VoF är i dag det en mycket farlig förening som ligger mycket nära fascism/nazism…”), ”Beppans allehanda” (”häxprocess”), ”Toxiska epistlar” (raljerar som aldrig förr över VoF) och ”Sideriska siktet” (astrologisk analys!)…

Även en diskussionstråd på ”Kolhydrater i fokus” ger intressanta synpunkter… *hosta*

Men det finns också de som inte rusar till ”fettdoktorns” försvar: ”Tankebrott”  och ”OrsakVerkan” gör i vanlig ordning bra insatser.

Read Full Post »

Matematik – hur svårt kan det vara…?

Svenska gymnasieelever har blivit sämre både på matte och fysik. Det visar den internationella kunskapsmätningen TIMSS (Trends in International Mathematics and Science Study) enligt en ny artikel i DN. Kunskaperna har försämrats markant de senaste 13 åren enligt artikeln, vilket jag inte betvivlar. Min erfarenhet är att just matten är det stora problemet även för nyanlända universitetsstudenter inom naturvetenskap och teknik.

Förra gången studien genomfördes var 1995. Då tillhörde Sverige de länder som presterade högst resultat i fysik. Så är det tydligen inte längre.. Svenska gymnasister har blivit medelmåttor, och utifrån vad jag noterade sista året som jag medverkade i undervisningen i astronomi/astrofysik i Uppsala, hade jag nästan trott att det var värre än så. Jag brukade ge en inlämningsuppgift till studenterna (räkneövningarna var mitt ansvar) där ingen exakt, analytisk lösning kunde fås. Vad jag (och säkert fler med mig) trodde, var att en fysikstudent på ”masternivå” skulle kunna inse att man ibland måste resonera kvalitativt, införa approximationer eller varför inte använda MATLAB eller på annat sätt räkna fram en numerisk lösning till ekvationen. Facit är följande: innan jag började tipsa om att man kunde behöva approximera eller räkna med MATLAB, hade endast TRE studenter på lika många år lyckats lösa uppgiften! För er som kan fysik kan jag nämna att uppgiften var att härleda Wiens förskjutningslag. De där tre är för övrigt nu doktorander…

När det gäller avancerad matte verkar det som om de svenska eleverna presterar långt under det internationella genomsnittet. Bland de tio länder som deltagit i TIMSS-studien hamnar Sverige på näst sista plats i detta fall. Illa. Frågan är vad det beror på? Själv tror jag att synen på ämneskompetens bland lärare och det faktum att man ”räknar ihjäl sig” i den svenska skolan kan vara en del av förklaringen. En kunnig lärare som brinner för sitt ämne och kan förmedla att matematik inte enbart går ut på att lösa 101 uppgifter och få samma svar som står i facit… det är vad som fattas, tror jag. Därtill lite mer tid för ämnet än vad som nu ges. Detta är särskilt viktig för de elever som kommer från ”studieovana hem”, d.v.s. de som har lågutbildade föräldrar.

I en debattartikel i SvD, med titeln ”Politiken hotar matematiken”, beskriver Anders Björner och tre andra matematiker hur den svenska inställningen till forskning har förödat infrastrukturen för forskning inom matematik och relaterade ämnen. ”Strategisk forskningspolitik”  är i Sverige lika med inga pengar till sådant som inte uppenbart kan omsättas i något nyttosamt och/eller kommersiellt gångbart. Jag, precis som matematikern Paul Vaderlind, tror att det är samma märkliga synsätt som urholkat skolundervisningen i matematik och även naturvetenskapliga ämnen. Paul Vaderlind noterar i en kommentar följande:

”Som vanligt när svenska skolpolitiker är i farten är det arbetarklassens barn som drabbas värst av nerskärningarna. De får inte tillräckligt stöd i skolan för att tillägna sig fungerande elementa i matematik. Dagens betygs- och betingssystem speglar för många elever mest hur stark studiesupport de har hemma. En ny marknad har uppkommit för extraundervisning.”

Matematikundervisningen i svensk skola är en sällan skådad pedagogisk katastrof, och mycket kan sägas om detta. Själv fattade jag ingenting av gymnasiematten under sista året och jag kunde inte föreställa mig något tristare än matematik. Ingen hade lyckats få mig att förstå vad det hela gick ut på. Detta var 1993 – i det gamla linjegymnasiet. Tydligen har det blivit ännu värre i den ”nya” gymnasieskolan, ty nu finns absolut ingen tid över till något annat än att räkna, räkna, räkna… och se till att man fixar de nationella proven. Nåväl, jag blev naturligtvis underkänd i matematik och tvingades läsa upp mattebetyget på Komvux när jag senare ville studera på universitet. På Komvux fick jag en enastående lärare som fick mig att se bortom räkneövningarna. Plötsligt begrep jag allt!

Jag inledde studier i matematik på distans vid Uppsala universitet och blev så fascinerad av den nya värld som öppnats för mig att jag för ett tag faktiskt ville bli matematiker. Så småningom kom jag på att jag nog var mest intresserad av fysik och ”universums mysterier”, vilket slutligen ledde till en doktorsexamen i teoretisk astrofysik. Matematik är nu mitt främsta verktyg och min förmåga att ”tänka matematiskt” har visat sig vara min största tillgång som forskare… Hur kunde allt bli så fel till en början? Något måste ju vara galet med hur matematik lärs ut i skolan, givet att min historia är representativ då…

Slutligen kan man ju fundera över Paul Vaderlinds ord ovan. Kanske hade jag lyckats bättre om jag inte varit en typisk ”arbetarunge” och kunnat få support hemifrån? Men ska det verkligen behövas? Skolans uppgift borde vara att ge alla en ärlig chans till utbildning – oavsett nationell, etnisk eller social härkomst. Då lär Sveriges position i undersökningar liknade TIMSS bli bättre, det är jag säker på.

/L.

Read Full Post »

Klimatdata offentliggörs

Data från c:a 1900 mätstationer offentliggörs av Storbritanniens motsvarighet till SMHI som ett svar på alla anklagelser om att klimatforskare undanhåller fakta. Men kommer detta att tysta ”klimatskeptikerna”?

I dagarna har det stora klimatmötet i Köpenhamn inletts. Orden är stora. Vi ska ”rädda världen” heter det, vilket är en utsaga värd att diskutera. I skuggan av FNs klimatmöte pågår alltjämt diskussionen om ”Climategate”, där det görs mängder av påståenden som definitivt också är värda att diskutera. I dagens DN kan man läsa om att Met Office, brittiska SMHI, offentliggör data som kommer från 1900 stationer spridda över hela jorden. Dessa siffror visar på en ökning av jordens medeltemperatur under 1900-talet. Man hoppas att anklagelserna om fusk och ”cover-up” ska tystna i och med detta.

Tyvärr tror jag att det precis som vanligt inte har någon effekt. Konspirationsteoretiker har en enastående förmåga att omtolka alla fakta så att de stöder deras alternativa teori om vad det nu månde vara. Eftersom man fortfarande tjatar om Natureartikeln  (Mann et al., Nature, 392, 779, 1998) där en hockeyklubbeliknande kurva presenteras som bevis för att något är riktigt illa med 1900-talets klimatutveckling, anar jag att dessa data kommer att tolkas som bevis för forskningsfusk oavsett vad de visar. Arbetet av Mann et al. har fått en hel del kritik som får anses vara befogad och IPCC valde faktiskt att inte inkludera ”hockeyklubban” i sin senaste rapport, till förmån för nyare studier där klimatet av helt naturliga orsaker tycks svänga betydligt mer. Men norra halvklotet har ändå blivit signifikant varmare under 1900-talet. Det är svårt att säga emot om man väger in allt faktaunderlag som nu finns.

Jag fick en kommentar på mitt tidigare inlägg om ”Climategate”, som löd såhär:

”Det jag finner mest upprörande i e-posten är hur hockeylaget konsekvent vägrat låta sig granskas av utomstående, oberoende forskare.”

En närmare granskning visar att detta inte riktigt stämmer, och precis som Myles Allen vid Oxforduniversitetet påpekat, har de data som nu offentliggjorts inte varit hemliga för forskare, utan tvärtom utsatts för all den granskning som normalt görs i vetenskapliga sammanhang. Mann et al. gav en bristfällig redogörelse för sin metod att lägga samman proxydata och direkta temperaturmätningar, men man hemlighöll inte data för andra forskare och det mesta av (om inte all)  den data Mann et al. använde sig av kom från andra studier. ”Klimatskeptikerna” har även kritiserat CRU vid University of East Anglia för att de har ”förstört” rådata från mätstationer, med det påstådda syftet att dölja det fusk man ägnat sig åt. Men denna data har hela tiden funnits tillgänglig på många andra håll (t.ex. Met Office), bara inte för allmänheten. Det faktum att CRU inte längre har datan kvar spelar därför ingen större roll i sammanhanget. Men vad betyder väl det om det kan tolkas som ”bevis” för en konspiration…?

Jag kan faktiskt förstå varför man inte tidigare offentliggjort data. Som svar på ovanstående kommentar skrev jag,

”Släpper man rådatan så öppnar man ju inte bara upp för seriösa forskare, men också för de som nappar på allt för att finna stöd för sin hemkokta ‘teori’…”,

varpå jag fick följande replik:

” Ska det tolkas som att du betraktar hockeylaget som seriösa forskare?”

Ja, i princip… så ska det tolkas. Även om man kan misstänka att Mann et al. (och även andra) lider av ”vetenskaplig fåfänga”, d.v.s. att man väljer att publicera en analys som ger ett dramatiskt resultat på bekostnad av det metodologiska. Jag är övertygad om att Mann et al. verkligen ansåg (anser?) att deras resultat var rimliga, och på så sätt måste man betrakta dem som seriösa. Ibland gör även forskare fel, och ofta sker det p.g.a. ”mänskliga brister”, såsom att vi gärna vill höras och synas och få våra resultat att sticka ut från mängden i den störtflod av vetenskapliga resultat som produceras årligen. Men konspirationsteoretikerna ”vet” ju att det handlar om medvetet fusk och att hela ”systemet” är korrupt…

Slutsats: Vi kommer nu att få se mängder av alternativa anlyser av klimatdata vars enda syfte är att bevisa fusk och en gigantisk klimatkonspiration. Den senaste ”teorin” jag har snappat upp är att den du släppta datan är ”manipulerad” för dölja den stora bluffen… *hosta*

/L.

Read Full Post »