Klimathotet bleknar

Uppvärmningen av klimatet har kraftigt bromsats upp efter år 2000 enligt nya rön från en norsk forskargrupp som använt en ny beräkningsmodell som även vägt in naturliga variationer. Klimatkänsligheten förefaller vara betydligt mindre än vad som hävdats i IPCCs rapport frpn 2007.

Det var ett tag sedan jag skrev något här på bloggen. Men nu måste jag ta mig tid att kommentera denna nya norska studie. Det är frestande att säga något i stil med ”vad var det jag sa”, men jag ska nog undvika den infallsvinkeln. Det är dock glädjande att en mer statistiskt korrekt analys visar att de mest högljudda alarmisterna inte haft täckning för sina påståenden, helt i linje med min förmodan (för en summering av var jag står åsiktsmässigt, se detta blogginlägg från 2010). Det är också glädjade att se att detta rapporteras korrekt i media, efter den journalistiska härdsmältan i rapporteringen om Världsbankens klimatrapport.

”But the researchers were surprised when they entered temperatures and other data from the decade 2000-2010 into the model; climate sensitivity was greatly reduced to a “mere” 1.9°C.”

Studien visar liksom tidigare forskning att medeltemperaturen steg kraftigt på jorden under 1990-talet. Nu har man dock lagt till nya data som visar att ökningen nästan helt avstannat efter år 2000. Egentligen är detta ingen nyhet för den som följt den vetenskapliga litteraturen, men det är förstås bra att det understryks och poängteras. De norska forskarna visar även att uppvärmningen av världshaven tycks ske i långsammare takt, trots att utsläppen av koldioxid och de flesta förmodade förstärkningsfaktorer fortfarande ökar. Den givna slutsatsen är att klimatet är betydligt mindre känsligt för koldioxidutsläpp, vilket sägas ha förvånat forskarna.  Jag vet just inte om det är något man borde bli förvånad över, för det har blivit allt mer klart att korrelationen mellan global medeltemperatur och koldioxidhalten inte är så stark som man tidigare har trott.

“We are most likely witnessing natural fluctuations in the climate system – changes that can occur over several decades – and which are coming on top of a long-term warming. The natural changes resulted in a rapid global temperature rise in the 1990s, whereas the natural variations between 2000 and 2010 may have resulted in the leveling off we are observing now.”

En annan given slutsats är att de vi bevittnat under de senaste decennierna måste till betydande del handla om naturliga variationer – variationer som inte ens de mest sofistikerade klimatsimuleringarna kan förklara på ett helt tillfredställande sätt. Och skulle 2000-talets temperaturutvecklingstrend hålla i sig ytterligare några år måste nog koldioxidhypotesen revideras ganska betydligt.

”Burning coal is the main way that humans continue to add to the vast amounts of tiny sulphate particulates in the atmosphere. These particulates can act as condensation nuclei for cloud formation, cooling the climate indirectly by causing more cloud cover, scientists believe. According to this reasoning, if Europe, the US and potentially China reduce their particulate emissions in the coming years as planned, it should actually contribute to more global warming.”

Jag ska erkänna att jag ännu inte tagit del av alla detaljer, men såhär långt verkar den norska studien inte innehålla något som man inte hade kunnat förvänta sig utifrån det sammantagna kunskapsläget. Men det finns en sak som sticker ut: forskarna noterar att minskad förbränning av fossilt kol som bränsle ger minskade utsläpp av sulfatpartiklar, vilket enligt standardteorin borde ge minskad molnbildning och ökad global uppvärmning. Efter att ha läst på lite om bakgrunden, kan jag inte annat än förvånas över att detta inte (så vitt jag vet) uppmärksammats tidigare! Möjligen har man utgått ifrån att koldioxidens effekter är så stora att nettoeffekten ändå skulle vara positiv. Men jag får inte riktigt ihop det här. Hur har man kunnat missa detta? Hursomhelst, denna möjliga ”biverkan” av att vi uppnår de föreslagna målen vad det gäller utsläppen, visar tydligt att vi förstår klimatsystemets dynamik klart sämre än vad man kan få intryck av när man läser IPCCs rapporter.

Jag hoppas nu innerligt att dessa nya resultat kan öppna för en mer nyanserad diskussion om klimatet, där inte allt fokus ligger på koldioxidutsläpp. Vi får inte glömma bort att minskade utsläpp inte omedelbart ger effekt (samt att effekten kan vara mindre än förväntat) och att det därför under alla omständigheter är nödvändigt att vidta andra återgärder för att hantera effekterna av ett varmare klimat. Det mesta tyder på att det är de redan fattiga och utsatta delarna av världen som kommer att drabbas värst, och för de människor som lever mitt i eländet är inte ett avtal om koldioxidutsläpp något som inger hopp och tröst. Kostnaderna som följer med de radikala åtgärder som framförallt miljörörelsen förespråkar ska inte heller glömmas bort. Det har inte ansetts ”ansvarsfullt” att ta upp den ekonomiska parametern, såvida man inte argumenterat för att klimatåtgärder idag ger stora ekonomiska vinster i framtiden. Sanningen är nog att ingen kan veta hur det är med den saken. Om dessa ”vinster” uteblir, riskerar vi att försätta oss i en situation där världsekonomin bromsas och de ekonomiska förutsättningarna för att hantera klimatförändringens effekter blir onödigt begränsade till följd av detta. Som sagt, jag hoppas på en mer nyanserad debatt framöver.

Även om jag önskar, och i viss mån förväntar mig, en mer sansad diskussion om klimatet, väntar jag nu bara att K. Bojs på DN ska skriva en krönika där de norska resultaten reduceras till att vara intressanta, men inte alls är något som förändrar läget… Har man engagerat sig så hårt i att blåsa upp klimathotet och ligger man dessutom (till följd av detta) på 25:e plats på Miljöaktuellts lista över de ”miljömaktigaste” i landet – ja, då tror jag inte man backar så lätt. 

Nåväl, världen gick inte under 21/12 2012 och det lär den nog inte göra inom överskådlig framtid heller.

Mer om rapporten finns att läsa på norska forskningsrådets hemsida och DN, Svd, samt Aftonbladet.

/L.

Read Full Post »

Nytt klimatlarm: det blir kallare!

Är det inte domedagsscenarier där världen går under p.g.a. uttorkning, extremväder och havsnivåhöjning till följd den globala uppvärmningen, så lär vi visst få frysa ihjäl. Enligt en ny studie (se artiklar i DN och Aftonbladet) riskerar cirkulationsmönstret i atmosfären över Arktis vända, vilket kan få stora mängder kallt sötvatten att strömma in i Nordatlanten. Resultatet kan påverka det europeiska klimatet så att t.ex. Skandinavien blir kallare.

Det börjar blir tröttsamt med alla dessa ”klimatlarm”. Men det här var en ny variant. Vad man har funnit är att vatten som kommer från kanadensiska och sibiriska floder och rinner ut i Nordatlanden är mer  än vanligt, vilket beror på varmare temperaturer i norr som smälter isen. De senaste tolv åren har vindarna i atmosfären över Arktis rört sig mestadels medurs och hållit kvar det saltfattigt vatten.  Eftersom den atlantiska cirkulationen beror på temperatur så väl som salthalt, kan en omsvängning i detta cirkulationsmönster få påtagliga konsekvenser. DN skriver att:

”Hypotesen som oroar forskarna är att ökad avsmältning i Arktis späder ut saltvattnet i norr och ändrar dess täthet, vilket skulle få cirkulationen att sakta ner. Det skulle i så fall kunna påverka klimatet i Europa.”

En snabb undersökning av den vetenskapliga bakgrunden visar att man sannolikt ”ropar varg” igen. Flödeshastigheten tycks vara en kritisk parameter i det här fallet. Med det flöde som är idag finns ingen anledning att tro att något dramatiskt ska hända. Denna ”hypotes” verkar vara baserad på att flödet ökar snabbt och orsakar en rejäl störning i systemet. Ingen kan rimligtvis veta hur det kommer att bli, men extrapoleringen förefaller vansklig. Dessutom kunde man för ett år sedan läsa om cirkulationens stabilitet. Sista ordet lär inte vara sagt än.

Skulle man kunna få be om att slippa den här typen av godtyckliga och dramatiska uttalanden i media?

/L.

Read Full Post »

Miljörörelsen vet bäst?

En ny enkät som nätverket Global Rättvisa Nu genomfört visar att riksdagspartierna C, FP, V och MP stödjer det klimatmål på maximalt 1,5 graders ökning av jordens medeltemperatur som 100 utvecklingsländer krävde vid Köpenhamnsmötet. Vidare noteras att samtliga riksdagspartier utom KD vill att Sverige och EU minskar sina utsläpp med minst 40 procent till 2020. Fyra ideella organisationer ges idag utrymme på DN debatt där man  drar stora växlar på enkätresultaten och hävdar att klimatmålen inte är tillräckliga.

Nu är det frestande att skriva något om att enkäten visar att vissa  svenska riksdagspartier har ”miljötomtar på loftet”, men det här för allvarligt för att skämtas bort. Miljöorganisationer har en tendens till att ha väldigt tvärsäkra åsikter och alltid förutspå världens undergång. Jag vet inte riktigt varför, men kanske är det ett sätt att höras och synas i mediabruset och ”ändamålet helgar medlen” brukar det ju heta. Och kanske är det för att rättfärdiga sin verksamhet? Om de uppsatta klimatmålen kan anses tillräckliga har dessa organisationer inte längre någon större roll att spela i sammanhanget. Men vad värre är, har de även en vana att hänvisa till vetenskap och ”nya rön” när man skarpslipar sina argument. Lyssnar man till nära på extremistiska organisationer som Klimataktion och Miljöförbundet Jordens Vänner är det svårt att känna igen de fakta man kan finna i den vetenskapliga litteraturen. Frågan är hur länge det ska tillåtas att man våldför sig på vetenskapen på detta sätt i den offentliga klimatdebatten?

I debattartikeln skriver ”de fyra” bl.a. följande:

”Studier som släppts efter FN:s stora klimatrapport 2007 visar på oroväckande förändringar i den arktiska isen, uppvärmning av den sibiriska tundran och i våra hav. Rapporterna ger tydliga indikationer på att tvågradersmålet är otillräckligt och kan leda till klimatförändringar som ruckar förutsättningarna för livet på jorden.”

Det hade varit lättare att förklara varför detta är fel om det inte varit för att spekulationer av detta slag faktiskt antyds i den vetenskapliga litteraturen. Som exempel kan vi ta en artikel i Nature (Screen & Simmonds, 2009, Nature, 464, 1334) där man hävdar följande angående sina resultat:

”The findings reinforce suggestions that strong positive ice–temperature feedbacks have emerged in the Arctic, increasing the chances of further rapid warming and sea ice loss, and will probably affect polar ecosystems, ice-sheet mass balance and human activities in the Arctic.”

Rignot et al. (2008, Nature Geoscience 1, 106; 2010, Nature Geoscience 3, 187) konstaterar att uppvärmningen av världshaven kan påverka avsmältningen av polarisarna och drar följande, ganska helgarderande, slutsats:

”We conclude that ocean waters melt a considerable, but highly variable, fraction of the calving fronts of glaciers before they disintegrate into icebergs, and suggest that submarine melting must have a profound influence on grounding-line stability and ice-flow dynamics.”

Mer precis än så är som regel inte den senaste vetenskapliga litteraturen i de här frågorna. Exemplen ovan hör nog till de mer dramatiska slutsatserna, men de antyder knappast att världens undergång är nära eller att ”tvågradersmålet” inte räcker för att rädda världen. Kombinerat med ett ”worst case scenario” hämtat från klimatmodeller av Hansen et al. (se exempelvis 2007, Phil. Trans. R. Soc. A, 365, 1925) kanske de senaste årens rön i någon mån kan rättfärdiga vad som hävdas i debattartikeln, men det är fortfarande tveksamt. Men när miljöorganisationerna ska argumentera blir det till ”tydliga indikationer”. Jag har tidigare här på bloggen undrat varför det ska vara så svårt att hålla sig till fakta i klimatdebatten? Den frågan är relevant även här.

Slutligen kan man inte låta bli att tänka tanken att klimatfrågan tar fokus från många akuta miljöproblem som du hamnat i skymundan. Enkelspårighet är sällan av godo…

/L.

Read Full Post »

Lite svinn får man räkna med

I Storbritannien pågår försök med att släcka belysningen på motorvägarna – för klimatets skull. Mellan midnatt och fem på morgonen är sträckorna helt enkelt mörklagda. Om detta kan man läsa i bl.a. DN.

Gatubelysning slukar stora mängder energi. Om det råder ingen tvekan. På många håll innebär elproduktion stora utsläpp av koldioxid, vilket anses driva på den globala uppvärmningen. I konsekvensens namn vill nu Highways agency, Storbritanniens motsvarighet till Trafikverket, släcka ner belysningen längs vissa av Storbritanniens motorvägar. Låter väl rimligt, inte sant? Men hur var det där med olyckor och mörkerkörning nu? Enligt statistiken sker mer än en tredjedel av de alla svenska trafikolyckor och två femtedelar av svenska dödsolyckor i trafiken när det är mörkt. Man kan väl anta att statistiken i Storbritannien inte ser avsevärt mycket bättre ut? Highways agency hävdar dock att släckandet av belysningen endast innebär en liten riskökning. Detta kan ju vara sant såtillvida att det endast gäller vissa vägsträckor (med relativt lite trafik nattetid) och endast mellan midnatt och kl. 05.00. Men för alla de som av olika skäl måste köra dessa sträckor framåt småtimmarna innebär det en avsevärt förhöjd olycksrisk. Men lite svinn får man väl räkna med för att rädda världen från klimatundergången…? *hosta*

Det här måste betraktas som ett paradexempel på hur klimatdebatten fullkomligt spårat ur. Man kan argumentera för precis vadsomhelst – så länge det är med ”klimatet” i åtanke. Ändamålet helgar medlen – trots att ändamålet är synnerligen oklart och saknar konsekvensanalys! Det är tydligen helt i sin ordning att försämra säkerheten på motorvägarna för att hejda en klimatförändring som ingen riktigt vet om vi kan påverka! Ett liknande test har även gjorts 2007 i Sverige längs en del av E6:an. Projektet verkar dock ha lagts på is, kanske för att någon insåg det orimliga i det hela, och man kan ju bara hoppas att detsamma händer i Storbritannien.

***

Jag har tidigare haft åsikter om både det ena och det andra i klimatdebatten, hela tiden utan att ta ställning för eller emot i den polariserade debatt som pågått efter den s.k. ”Climategateskandalen”. Min främsta kritik har rört den olyckliga sammanblandningen av politik och forskning när det gäller klimatfrågor i största allmänhet. Jag har fått kritik från båda håll i debatten, vilket jag tolkar som positivt. Men låt mig avsluta med att klargöra var jag står åsiktsmässigt:

• Jag är övertygad om att klimatet för närvarande är satt i förändring.
• Jag är övertygad om att det inte finns någon ”klimatkonspiration” bakom den forskning som görs.
• Jag är dock inte övertygad om att nuvarande klimatförändring enbart beror på mänsklighetens koldioxidutsläpp.
• Jag är inte heller övertygad om att vi kan stoppa processen med politiska beslut (en konsekvens av att vi inte säkert kan veta vad som just nu sker).
• Jag vägrar acceptera alarmistiska och överdrivna argument i debatten bara för att man anser sig jobba för en ”god sak”.
• Jag vägrar acceptera konspiratoriska resonemang och ”skeptiska” argument som går ut på att de flesta klimatforskare är bluffmakare.
• Jag avskyr den polariserade debatten som omöjliggör en sund vetenskaplig dialog och riskerar att brännmärka viss typ av forskning.
• Jag avskyr än mer politiseringen av klimatdebatten och hur politiken nu tycks återkoppla till forskningen (främst via statlig finansiering).

Så då var det sagt. Hoppas nu att mina tidigare inlägg verkar mindre schizofrena i ljuset av detta…

/L.

Read Full Post »

Forskarmanifest kräver en nystart i klimatfrågan

När det dags sluta fokusera på utsläpp och skuld och i stället rikta in sig på att anpassa samhället, oavsett i vilken grad klimatförändringarna är orsakde av människan. Det anser 14 forskare (varav flera klimatforskare) från USA, Kanada, Storbritannien, Tyskland, Japan och Finland, som undertecknat vad som kommit att kallas The Hartwell Paper.

Forskarna menar att den förtroendekris som ”Climate gate” och avslöjandet av felaktigheter i IPCCs rapport har lett till, ger en möjlighet att göra något konstruktivt i klimatfrågan. Man vill bort från diskussionen om klimatfrågan som ett miljöproblem bland andra som kan lösas med nya lagar och begränsningar. Polariseringen av debatten, med den ofta alarmistiska miljörörelsen å den ena sidan och de  inte sällan konspiratoriska ”klimatskeptikerna” å den andra, har satt fokus på aspekter av klimatfrågan som har väldigt lite med verkligheten och praktiska lösningar att göra.

Skuld som utgångspunkt för klimatdebatten, och dramatiska prognoser som är behäftade med stora osäkerheter som underlag för beslut är lite som att måla in sig i ett hörn, vilket också lyfts fram i The Hartwell Paper. Det inte längre är möjligt att driva en klimatpolitik som nästan helt fokuserar på att minska utsläppen av växthusgaser, samtidigt som en strategi för att hantera förändringarna i det närmaste saknas. Jag har just recenserat Fredrik Carpentier-Ljungqvists bok ”Global nedkylning” här på bloggen. Denna bok vidgar perspektivet genom att belysa hur klimatsvängningar är en viktig faktor bakom missväxt, svält , epidemier, folkvandringar och krig under de senaste 10000 åren. Det brukar sägas att det är viktigt att ta lärdom av historien – och jag vill bestämt hävda att klimatförändringen inte är något undantag – varvid de 14 forskarnas manifest bör tas på största allvar.

Läs mer om The Hartwell Paper i DN.

/L.

Read Full Post »

Recension: ”Global nedkylning”

För en tid sedan blev jag ombedd att recensera (för tidningen Populär Astronomis räkning) Fredrik Carpentier-Ljungqvists bok ”Global nedkylning”. Denna bok är ett uppmuntrande och nyanserat inlägg i den annars så polariserade klimatdebatten. Här följer en utökad version av min recension.

Klimatfrågan högaktuell, men behandlas ofta ur ett ganska ensidigt perspektiv och med missvisande argument. Ett vanligt argument i debatten är att dagens globala medeltemperatur saknar motstycke i historien och att en klimatförändring av det slag som nu sker är något unikt. Fredrik Carpentier-Ljungqvist, doktorand i historia vid Stockholms universitet, vidgar dock perspektivet genom att belysa hur klimatsvängningar är en viktig faktor bakom missväxt, svält , epidemier, folkvandringar och krig under de senaste 10000 åren. I ljuset av detta är den nutida klimatförändringen kanske inte alls så dramatisk som den mediala debatten ibland ger sken av.

Med det omfattande historiska faktaunderlag som presenteras, känns den politiska diskussionen om klimatet ganska onyanserad och enkelspårig. Korrelationen mellan historiska katastrofer, blomstrande högkulturer och klimatets svängningar förefaller vara mycket stark, även om det givetvis alltid finns andra faktorer bakom t.ex. missväxt  och torka, vilket författaren är noga med att påpeka. Men samtidigt öppnar dessa samband för ifrågasättande av den ”konsensusbild” av klimatförändringen som ges av FNs klimatpanel (IPCC).

Klimathistoren rekonstrueras till stor del med hjälp av s.k. proxydata, d.v.s. genom mätning av t.ex. årsringarna i träd och analys av isborrkärnor från polarområdena. Detta ger indirekta uppgifter om temperaturvariationer och förändringar i nederbörd – inte en perfekt metod för kvantitativa resultat, men det ger definitivt en kvalitativ bild av hur klimatet har varierat. Det unika med Carpentier-Ljungqvists bok är inte betraktandet av dessa variationer, utan sammankopplingen av klimatvariationer med historiska händelser. Läsaren får bekanta sig med hur de gryende jordbrukarkulturerna under yngre stenåldern påverkades av kraftiga och snabba variationer i klimatet och hur antika högkulturer kan ha gått under till följd av oförmåga att anpassa sig till nya villkor. Man får även veta hur det under den medeltida värmeperioden bedrevs vinodling i stora delar av England, hur Karl X Gustavs armé 1658 marscherade över Bälten, som i det kalla klimatet hade frusit, och att vi på lång sikt går mot en ny istid.

Boken utgör en viktig inlaga i klimatdebatten, då den raserar bilden av att klimatet var stabilt före 1900-talet. Tyvärr skyggar författaren för att tydligt dra de slutsatser som hans omfattande genomgång leder till (även om IPCC och miljörörelsen får viss kritik). Kanske är det av rädsla för att bli associerad med konspiratoriska ”klimatskeptiker”. Men boken visar att

1. vi inte säkert kan säga vad som sker med vårt nutida klimat och exakt vilka mekanismer som ligger bakom klimatförändringen, och
2. vi bör inte fokusera helt på utsläppen av växthusgaser (motverka fortsatt uppvärmning), då de naturliga variationerna är både vanliga, stora och snabba.

Den viktigaste frågan kan istället vara hur vi ska anpassa oss till ett förändrat klimat. Man kan bara önska att denna bok läses av alla de politiker som ska fatta beslut om framtida satsningar rörande miljö- och klimatfrågor.

/L.

Read Full Post »

Klimatologi och klimatavtal, del 4

Efter anklagelser om fel i den senaste rapporten om den globala uppvärmningen tillsätter FN nu en oberoende granskning av FN:s klimatpanel IPCC. Detta är ett lovvärt initiativ med tanke på vilket inflytande IPCC har på miljö- och klimatpolitik. Men frågan är om inte det snarare är klimatpolitiken och miljörörelsen som borde granskas? Kanske även hur klimatforskare förhåller sig till den politiska debatten är en företeelse som borde synas?

SvD publicerade tidigare idag en artikel om att forskare som sitter med i IPCC försökt undertrycka och utestänga vissa andra forskares resultat, samt om de felaktigheter som nyligen uppdagats i IPPC:s senaste rapport. I denna, som kom 2007, påstods bland annat att Himalayas glaciärer skulle ha smält bort till år 2035. Detta har visat sig vara rent nonsens. Hur IPPC, som ska tillämpa ett vetenskapligt arbetssätt, kan låta sig påverkas av tveksamma uppgifter som sprids av minde seriösa falanger av den s.k. ”miljörörelsen”, är smått obegripligt. Vad som är än mer obegripligt är att man efter detta inte ”gör en pudel” och stoppar all användning av s.k. ”grå litteratur” (information från icke oberoende och vetenskapliga källor) inom IPCC. Istället säger man att denna typ av litteratur är viktig, men att den måste granskas noggrannare! Exakt hur skulle detta ske på ett sätt som garanterar att informationen är vetenskapligt hållbar? Man tar sig för pannan…

Låt mig citera klimatforskaren Lennart Bengtsson (tillika ledamot av svenska Vetenskapsakademien):

”Felen är mycket pinsamma. Men ännu allvarligare är att vissa forskare velat utestänga andra uppfattningar. Det är fullständigt oacceptabelt.”

Jag har varit inne på samma spår i mina tidigare blogginlägg. Den mediala bilden av att ”den vetenskapliga debatten är över” verkar helt klart ha sitt ursprung i IPCCs senaste rapport. Börjar man söka lite i litteraturen (vilket Astrosmurfen förstås har gjort! ) finner man snabbt att debatten inte alls är över. Osäkerheterna kring både det nuvarande klimatets orsaker och det framtida klimatets utveckling är stora och det finns fullt seriösa alternativ till den gängse bilden av att klimatförändringen måste bero närmast uteslutande på människors förehavanden de senaste århundradena. Varför har då IPCC velat understryka att det inte längre råder någon tvekan om orsakerna och att de framtida konsekvenserna kommer att vara mycket stora? Handlar det om hur man förhåller sig till den politiska debatten och massmedia? Min gissning är att man har haft alltför mycket att vinna på att göra frågan om klimatet, och klimatforskningens vikt i sammanhanget, till frågor som står högt på den politiska dagordningen. Att i det läget framställa en bild av ett forskningsfält där osäkerhet råder och somliga forskare har diametralt olika åsikter i vissa frågor, har antagligen varit ofördelaktigt. Politiker vill ha säker information och enighet. Men för oss som sysslar med forskning är det ganska uppenbart att detta sällan eller aldrig kan uppnås i vetenskapliga sammanhang. Och det är just den ständiga debatten som är vetenskapens stora styrka.

Faktafelen i rapporten har de senaste månaderna givetvis blåst nytt liv i debatten om den globala uppvärmningen, framför allt bland s.k. ”klimatskeptikerna”, och troligen allvarligt skadat IPPC:s förtroende. FN-chefen Ban Ki-Moon har försvarat panelens arbete och sade att felen i rapporten var mycket få. Detta må vara sant, men felens natur oroar mig. De fem fel som nu officiellt erkänts i rapporten är följande (listan hämtad från SvD):

1. Himalayas glaciärer. Det påstods att Himalayas glaciärer smälter bort till 2035. Men rätt årtal för prognosen är år 2350. Uppgiften, hämtad ur Världsnaturfondens rapport, är inte vetenskapligt granskad.
2. Regnskogsdöden. Det hävdades att 40 procent av Amazonernas regnskogar kommer att krympa dramatiskt till följd av minskad nederbörd. Uttalandet, hämtat från en WWF-rapport, är kraftigt överdrivet.
3. Torkkatastrofen. IPCC påstod att vissa länder i Afrika kan förlora hälften av sin livsmedelsproduktion fram till 2020 på grund av regnbrist. Påståendet var inte vetenskapligt granskat.
4. Havsnivån. Det uppgavs att 55 procent av Nederländerna ligger under havsnivån. Rätt siffra är 26 procent. Misstaget som kom från holländska regeringen passerade obemärkt kontroller av rapporten.
5. Orkanerna. IPCC hävdade att ökningen av orkaner är kopplat till global uppvärmning. Men forskning publicerad i Nature Geoscience visar att orkanfrekvensen är del av en naturlig variation. IPCC överväger en rättelse.

Gemensamt för samtliga dessa felaktigheter är att de överdriver bilden av klimatförändringarnas konsekvenser. Hade det rört sig om mer eller mindre slumpmässiga fel beroende på slarvig redigering eller bristande faktakontroll, hade man kunnat förvänta sig att vissa fel även skulle kunna peka åt andra hållet, d.v.s. underdrifter av konsekvenserna.

Låt oss granska sannolikheten i att alla de fem felen skulle peka åt samma håll. IPCCs rapport innehåller omkring 3000 sidor med text och bilder/diagram. Antag att ett fel dyker upp på var 100:e sida (lågt räknat), då bör det finnas c:a 30 sakfel i hela rapporten. Antag vidare det finns två typer av fel: de som överdriver och de som underdriver klimatförändringarna och dess konsekvenser. Hur stor sannolikhet är det då att man slumpmässigt finner sex av dessa fel och att de alla är av samma typ om det finns 15 fel av varje typ?  I första läget är det 50% chans att hitta ett ”överdrivande fel”, nästa gång har chansen minskat till 48,3%, därefter är chansen 46,4%… ja, kära läsare, ni förstår principen, eller hur? Sammantaget blir det omkring 2% chans att finna just fem ”överdrivande fel” i rad. Är det någon mer än jag som tycker att detta är märkligt? *hosta*

På SvD drar man den helt rimliga slutsatsen att:

”…det [finns] ingenting som tyder på att IPCC:s grundläggande slutsats är fel: att jorden blir varmare till följd av människans aktiviteter.”

Detta är helt sant. De felaktigheter som uppdagats är inte av den art att de kullkastar huvudhypotesen – att den pågående klimatförändringen kan kopplas till mänskliga aktiviteter på vårt klot. Men håller jorden på att gå under? Finns det verkligen en ”överhängande risk att klimatet skenar” om vi inte vidtar drastiska åtgärder omgående? Nej, de värsta prognoserna bör tonas ner, enligt nya rön som nyligen publicerats i Nature (se även DN 2/2). Jag har vid ett par tidigare tillfällen här på bloggen påpekat att det av allt döma råder en utbredd övertro på klimatmodellernas förmåga att förutsäga framtida klimat. Även bland forskare.

De långtgående slutsatserna baserade på osäkra modeller i IPCCs rapport, tillsammans med de nu uppdagade faktafelen, inger mig en olustig känsla av att panelen drabbats av ett ”kollektivt hjärnsläpp” där man låtit sig påverkas av politiska krav på glasklara beslutsunderlag, löst tyckande och propaganda från miljöorganisationer och fallit för frestelsen att säkra finansieringen för klimatforskning för lång tid framöver… för det är ingen hemlighet att de statliga anslagen till just klimatforskning ökat minst tiofalt i många länder. Sveriges regering är inget undantag: en statlig satsning om 500 miljoner kronor är nog helt unikt vad det gäller grundforskning i Sverige (115 miljoner kronor är öronmärkta för forskning kring klimatmodeller och klimateffekter).

/L.

Uppdatering: Jag hade klantat till det med SvDs lista över fel I IPCCs rapport. Det rör sig om fem erkända fel – inte sex. Sannolikhetskalkylen ovan är korrigerad. Nu är det hela 2% sannolikhet… Ber om ursäkt för min ouppmärksamhet.

Uppdatering 2: Nya rön gör gällande att även påståendena om att Golfströmmen kommer att försvagas eller t.o.m. upphöra sannolikt inte stämmer (Willis 2010, Geophys. Res. Lett., 37, L06602, se även artikel i DN). Kortvariga förändringar har kunnat konstateras, men utgör dock inget som kan kopplas till den pågående klimatförändringen.

Read Full Post »

Klimatologi och klimatavtal, del 3

Det ser nu ut som om klimatmötet i Köpenhamn inte kommer att bli någon större succé. Kina verkar ha gett upp förhoppningarna om ett avtal. I takt med att det gått allt trögare i Köpenhamn har tonläget höjts i media. ”Situationen är allvarlig”, säger miljöminsiter Anders Carlgren. Det verkar också nästan som om man tävlar om vem som kan måla upp det värsta framtidsscenariot. Detta är synnerligen dumt av många skäl. Främst därför att man överger allt vad faktakontroll och diskussion heter, men också därför att man retar de redan så aggressiva ”klimatskeptikerna”, som tar varje chans att bevisa att klimatproblemet ”bara är alarmism, politik, bluff och en stor sammansvärjning”.Varför ge dem ”vatten på sin kvarn”? Samtidigt kvarstår också bilden av att den inte finns någon gräns mellan politik och vetenskap i frågan om klimatförändringarna.

Klimatförändringarna lär vara ett problem oavsett om de är naturliga eller ett resultat av mänsklig aktivitet på vårt lilla blå-gröna klot. Därför är det bra att saken nu diskuteras på alla nivåer. Men det är inte gott nog att diskussioner nu förs, det är ännu viktigare hur de förs, och i detta avseende är det som nu sker oroväckande i mina ögon. Alltsammans har blivit politik, må vara att det kallas klimatpolitik, det är ändå politik. Med politiseringen kom även den mediala alarmismen, och vad det gäller denna måste man erkänna att ”klimatskeptikerna” har en poäng. Men klimatförändringarna är verkliga och någon politisk-vetenskaplig sammansvärjnnig är det inte fråga om, även om jag tror att det finns en olycklig växelverkan mellan politik och vetenskap i denna fråga (läs mitt tidigare inlägg).

Med risk för att bli anklagad för att vara ”klimatförnekare” (vilket jag absolut inte är), vill jag nu lyfta fram några snudd på korkade uttalanden som gjorts i media den senaste veckan.

Höjningen av havsnivån kommer att dränka Göteborg och Malmö…eller?

Låt oss börja med höjningen av havsytan som antas ske som en konsekvens av den globala uppvärmningen då bl.a. polarisarna smälter. DN skriver:

”Havsytan kan på mycket lång sikt höjas med sex-nio meter och dränka låglänta kustområden. I Sverige skulle både Göteborg och Malmö hamna under vatten.”

Jag tycker detta är osmaklig skrämselpropaganda. Ursprunget till detta påstående står att finna i en artikel i tidskriften Nature, där havsnivådata (som är s.k. proxydata, vilka alltid har betydande osäkerheter) för den senaste varma perioden före den senaste istiden analyserats. De har sedan dragit paralleller till den nutida uppvärmningen eftersom den globala uppvärmningen före den senatse istiden är jämförbar med den som klimatmodellerna förutsäger för de närmaste hundra åren.

Tillåt mig förklara varför jag anser att DN begått ett misstag, eller gått på en nit kanske man ska säga. I Natureartikeln söker författarna leda i bevis att den globala havsnivåhöjningen för 125.000 år sedan var högre vad som sagts i tidigare studier. Så långt är det inga konstigheter och sannolikt är det detta resultat som gjort att författarna förärats utrymme i Nature. Men vad det gäller parallellerna till nutid, finns det anledning att vara kritisk. För 30 år sedan hade spekulationer av detta slag inte varit tänkbara i världens mest ansedda vetenskapliga tidskrift, som refuserar 90% av alla manuskript som skickas in. Varför är det då annorlunda nu? Jag tror förklaringen handlar om politik. Det finns idag ett allmänintresse i att belysa alla klimatologiska resultat ur en vinkel som innefattar även den nutida globala uppvärmningen, och många forskare känner sig därför säkert skyldiga att göra just detta. Ur ett strikt vetenskapligt perspektiv är det emellertid inte alltid rätt. I det aktuella fallet finner jag tre saker som man bör ha i bakhuvudet när man läser de avslutande spekulationerna om kopplingar till vårt nutida klimat:

• Orsaken till den globala uppvärmningen för 125000 år sedan var kanske inte den samma som den nutida uppvärmningen.
• För att vara jämförbar med uppvärmningen för 125000 år sedan, måste modellerna av den framtida klimatmatutvecklingen vara trovärdiga över en tidskala på minst 100 år. Här finns en övertro på modellerna.
• Det går aldrig med säkerhet fastslå var den forntida havsnivån låg. All empirisk paleoklimatologi bygger på s.k. proxydata, d.v.s. olika geologiska mätningar som antas återspegla forntida temperatur och i på samma sätt i detta fall havsnivån.

Jag, och säkert många med mig (”foliehattarna” borträknade ), anser att dessa punkter utgör tre goda skäl att ta påståendet att  ”havet kommer att stiga 6-9 meter” med en nypa salt. Den mest grundläggande egenskapen hos en vetenskaplig hypotes, brukar anses vara att den går att falsifiera (Poppers vetenskapsteori). Spekulationer går sällan att falsifiera, eftersom de är gjorda utifrån knapphändig information. ”Havet kommer att stiga 6-9 meter eftersom det gjorde det för 125000 år sedan” är därför inte ens en strikt vetenskaplig hypotes, långt mindre en bekräftad teori. Hade man hållit sig till fakta, skulle man i media rapporterat om klimatet och havsnivåerna för 125000 år sedan, och möjligen ställt en retorisk fråga om detta kan säga oss något om den nutida klimatförändringen.

Även SvD ger sig ut på tunn is *host* när man lyfter fram de krympande glaciärerna uppe i Alperna som ett klimatproblem. Det finns många mekanismer som påverkar dessa istäcken och kunskapen om dessa är långt ifrån komplett. Ett annat vanligt exempel som använts flera gånger den senaste veckan  är det krympande istäcket på Kilemanjaros topp (Aftonbladet har t.ex. gjort ett dramatisk litet filmrepotage). Det är direkt felaktigt att koppla ihop detta med klimatförändringarna då denna is har minskat med nästan konstant takt ända sedan 1880-talet. Detta antas bero på torrare väder de senaste 150 åren. Att det ska vara så svårt att hålla sig till fakta…

Den arktiska isen smälter och isbjörnarna dör… eller?

Samma tongångar återkommer angående isavsmältningen i Arktis. Återigen är det i DN som man kan läsa följande uttalande av Jonas Gahr Støre:

”Vi har nu fått en rapport som är en häftigt ringande larmklocka. Ingenting annat än ofrånkomliga minskningar av koldioxidutsläppen kan hejda avsmältningen och det måste ske nu, inte 2020, 2030 eller 2050. Till detta arbete krävs visionära ledare som kan se bortom snäva nationella intressen.”

Detta förefaller inte särskilt balanserat när National Snow and Ice Data Centre vid University of  Colorado, tidigare i år konstaterat att:

”[The] Arctic sea ice extent averaged over November 2009 was 10.26 million square kilometers (3.96 million square miles). This was 1.05 million square kilometers (405,000 square miles) below the 1979 to 2000 average for November, but 420,000 square kilometers (160,000 square miles) above the record low for the month, which occurred in November 2006. In general, the ice edge is now at or slightly beyond its average location”

Är läget så katastrofalt som det låter i den offentliga debatten, eller blundar man för nya fakta p.g.a. av att man gjort vissa klimatpolitiska ställningstaganden? Jag är övertygad om att avsmältningen av t.ex. Grönlandsisen kommer att ha konsekvenser, kanske dramatiska sådana, men varför är det så förtvivlat svårt hålla sig till fakta när man argumenterar?

På samma tema (isen i Arktis) går Världsnaturfonden (WWF) nu ut i en reklamkampanj med följande budskap:

”Den globala uppvärmningen är ett stort hot för isbjörnen, och snart rinner tiden ut för världens största landlevande rovdjur. Bli isbjörnsfadder redan idag!”

Först skrattade jag. Det verkade ju bara för stolligt. Isbjörnsfadder? Men sedan slogs jag av att detta är ett  allvarligt menat projekt från WWFs sida och samtidigt presenterar de bedrägliga fakta. Annonser med bilder på döda isbjörnar och antydningar om att isbjörnen är hotad som art. Visst kommer global uppvärmning att påverka isbjörnarnas naturliga habitat, men faktum är att det idag finns fler isbjörnar är på mycket länge. Isbjörnarna är inte heller, namnet till trots, beroende av is för sin överlevnad, vilket hävdas från WWFs sida. Isbjörnen är ett rovdjur och så länge den har möjlighet att jaga kommer den att överleva. Hur det kommer att bli vet ingen. Att det ska vara så svårt att hålla sig till fakta… Läs även detta i Aftonbladet. Klimatzoner kommer troligen förflyttas, men riskerar alla dessa djur verkligen att dö ut som en direkt konsekvens av det?

Politik och ideologier styr klimatdebatten och påverkar forskningen

Debatten om klimatet är alltså huvudsakligen ideologisk. Mike Hulme, författare till boken ”Why We Disagree About Climate Change”, visar i denna t.ex. att Times i sin bevakning över årtionden varit mer konservativ i klimatfrågan än Guardian och Independent.  De som värderar jämlikhet högt är benägna att tro på klimatförändringen och vill vidta åtgärder mot den. De som värderar individualism eller har en hierarkisk samhällssyn är ofta ”klimatskeptiker” och mindre benägna till åtgärder. DN sammanfattar i en recension Mike Hulme’s analys såhär:

”De som har en ”åtgärdsrationalistisk” uppfattning tror att allmänheten kan övertygas med mer forskningsinformation. Men ny forskning om medier visar att det är viktigare hur berättelser om klimatförändringen formas. Berättelser är besynnerliga, men mäktiga. I USA finns kristna fundamentalister som välkomnar den klimatförändring som leder mot undergången, för där finns ju porten till paradiset.”

”Forskningsinformation”, heter ofta ”larmrapporter” i media och är knappast en balanserad återgivning av det vetenskapliga kunskapsläget. ”Åtgärdsrationalisterna” debatterar utifrån sin agenda och verkar under lång tid ha fått stort inflytande på mediarapporteringen om klimatforskning. Nya ”oroväckande resultat” presenteras i princip varje vecka och till slut orkar säkerligen många inte lyssna. Jag tror det är dit vi har nått nu.

Det råder alltså ett märkligt förhållande mellan media, politik och vetenskap vad det gäller klimatförändringarna. Jag vill här återkomma till något jag har sagt flera gånger förut. Tillåt mig att citera mig själv…

”…forskning och politik [tycks] i detta fall … påverka varandra i allt för hög grad. Det har kommit att handla om att välja den ”onda” eller ”goda” sidan, och den som väljer ”rädda-världen-från-undergång-sidan” får naturligtvis många politiska pluspoäng i nuvarande läge. Som forskare får man givetvis också mer uppmärksamhet om man kommer med dramatiska resultat som just antyder att världens undergång är nära om vi inte gör något drastiskt nu. Denna uppmärksamhet ger även ”klirr i kassan”. Med det snäva och i hög grad politiskt styrda finansieringssystem en myckenhet av grundforskning är beroende av, blir uppmärksamhet på politisk nivå viktigt. Kan man övertyga beslutsfattarna om att det är viktigt att satsa på klimatforskning, så blir man en vinnare. Det går inte att bortse från att detta kan påverka forskningens inriktning och hur empiriska såväl som teoretiska resultat tolkas.”

Det svårt att inte tänka tanken att den forskning som görs är något för ensidig. Förvisso är det naturligt att ”rådande paradigm” (Kuhns vetenskapsteori) dominerar den vetenskapliga debatten och litteraturen. Ibland innebär detta att den vetenskapliga utvecklingen ”stannar av” en smula, då de flesta av dess utövare är överens om hur saker och ting förhåller sig. Inte förrän en tillräcklig mängd motsägande fakta har ansamlats sker ett ”paradigmskifte”. Det finns flera exempel på detta i vetenskapshistorien. Vad som dock saknar exempel i historien är den koppling som nu finns mellan politik och ”klimatvetenskap”. Vi har ingen erfarenhet av vad detta kan innebära för vetenskapen, men personligen känner jag samma olust inför detta som när vetenskap och religion blandas samman. Det senare finns det otaliga exempel på, och i så gott som alla fall har konsekvenserna varit förödande för vetenskapen. Så när man nu vill fatta politiska beslut om ”klimatet” och skriva under bindande ”klimatavtal”, är det oroande att se hur media, politiker och vetenskapsmän tillsammans (dock sannolikt utan uppsåt) skapar en förvrängd bild av vad vi vet, och inte vet, om vad som händer och kommer att hända med vårt klimat.

Jag noterar slutligen att även Kungliga Vetenskapsakademien (KVA) nu ger sig in i politiken. I en i stort sett balanserad och nyanserad debattartikel i DN, gör KVA ett klavertramp av rang:

”Det enda ansvarsfulla förhållningssättet är att agera kraftfullt mot den globala uppvärmningen.”

Denna utsaga helt och hållet politisk och kan knappast motiveras med vetenskap. Att påstå att det enda ansvarsfulla vi kan göra är att motverka klimatförändringarna är för det första inte sant. Det är dels ett exempel på en formidabel övertro på klimatmodellernas precision, och dessutom ett politiskt ställningstagande där verkligheten i många av världens fattiga länder inte tas på allvar. Endast I-länderna har råd att halvera sina koldioxidutsläpp och nästan bara I-länder har något att tjäna på själva framtagandet av den nya ”gröna” teknik som behövs för att göra detta möjligt. Samtidigt är det U-länderna som kommer att drabbas hårdast av klimatförändringarna. För det andra finns det inget som säger det (p.g.a. ekonomiska och politiska såväl som fysikaliska skäl) ens är möjligt att  ”agera kraftfullt mot den globala uppvärmningen” såvida vida man inte kan finna ett sätt att på artificiell väg styra jordens klimat.

Nu har jag stuckit ut hakan rejält… Men nog kan det behövas lite mer vett och sans, och lite mindre känslor och melodram i klimatdebatten?

/L.

Uppdatering: Jag glömde följande artikel i Aftonblandet om Aralsjön och klimatförändringarna. Denna bildsekvens visar att sjön har krympt drastiskt. Men beror detta verkligen på klimatförändringarna? Till följd av massiv konstbevattning av odlingar i området har sjön numera tömts nästan helt. Det är ett välkänt faktum och påbörjades redan 1918, men var kom klimatförändringarna in i bilden? Dessutom dyker Kilemanjaro upp igen… Varför är det så svårt att hålla sig till fakta…?

Uppdatering 2: På Aftonbladet debatt inleddes det nya året med en ”katastrofkrönika” där Göran Everdahl inte sparar på krutet:

”Redan nu måste vi börja förbereda för nya kylsystem i ett Sverige som plötsligt blir varmare. Alla våra sjukhus måste förbereda för varmare väder.

…

Vi kan jämföra med Europa efter andra världskriget. Väldiga materiella värden hade gått förlorade i bombningar. Något liknande kommer att ske i översvämningar de närmaste årtiondena, i England tycks de redan ha börjat.”

Det är inte fel att argumentera för en omställning av samhället till ett varmare klimat, men varför beaktas endast de värsta och mest osannolika katastrofscenarierna i den politiska klimatdebatten? Varför fokusera på att halva Sverige kommer att dränkas, när det inte finns särskilt stor anledning att tro att det faktiskt blir så illa?  Varför är det så svårt att hå… äsch, jag behöver inte säga det igen, va?

Read Full Post »

”Climategate” – Vem är det som manipulerar mest?

Ingen som intresserar sig för klimatdebatten kan väl ha undgått att kopior av mejl och källkod från ett ansett klimatforskningsinstitut i Storbritannien, Climate Research Unit (CRU), University of East Anglia, läckt ut efter en hackerattack mot institutet. En högljudd, ”klimatskeptisk” lobby anser nu att dessa mejl och källkoder visar att huvudfåran inom klimatforskningen (om den globala uppvärmningen) är en stor bluff, som du kallas ”Climategate”. För att verkligen veta om det finns substans i dessa påståenden har jag hämtat hem ett filpaket på nätet som sägs innehålla hela materialet som läckts ut. Konspirationsteoretikerna är i vanlig ordning ”ute och cyklar”, men jag finner samtidigt stöd för vad jag tidigare antytt här på bloggen: det vetenskapliga kunskapsläget är betydligt oklarare än vad som brukar tillstås i den klimatpolitiska debatten.

Lars Bern, ledamot av Ingenjörsvetenskapsakademin (IVA), skriver i en debattartikel i Sydsvenska Dagbladet igår att IVA vill ”gå till botten med misstankarna”. Personligen är jag lite tveksam till vad denna utredning kommer att ge. Det finns knappast några bindande bevis för forskningsfusk (i det material jag har sett såhär långt) och även om tveksamheter finns, känns det som om allt till sist ändå kommer att handla om vilken sida man vill stå på. IVA har slagit an ”klimatskeptisk” ton förut och man kan bara gissa att deras intresse för att genomföra ”forskarförhör” och en utredning av ”Climategate” bottnar i att man vill finna belägg för tidigare utspel och skaka av sig den kritik IVA har fått utstå.

Barometern följer också upp historien om hackerattacken mot Climate Research Unit (CRU) och jämför den läckta informationen med ”katolska kyrkans linje om jorden som universums centrum [och] Stalins påbjudna Lysenkobiologi”. Hårresande dålig journalistik! Jag väntar bara på associationer med nazismen också… Mediabevakningen av klimatdebatten är skrämmande dålig över lag. Oavsett om man vältrar sig i hypotetiska framtida skräckscenarier eller om man väljer att slå upp ”Climategate” till löjliga proportioner, tycks alla journalister ha en sak gemensamt i detta fall: polarisering och överdrifter är bra – ty det säljer lösnummer eller höjer tittarsiffrorna!

Det bör dock tilläggas att all rapportering i media om ”Climategate” inte är lika snedvriden. DN rapporterar om händelsen (även om att Phil Jones, chef vid CRU, tagit ”time out”) men undviker att ta ställning, vilket nog får anses som ett korrekt sätt att hantera saken.

”Hockeyklubban”

Det som fått mest uppmärksamhet är en mejlkorrespondens mellan CRUs chef Phil Jones och ett par andra forskare där man diskuterat ”Mann’s trick”. I mejlet syftar Jones på hur man kan kombinera data från samtida mätstationer med data som beräknats ur t.ex. trädens årsringar och  isborrkärnor. Detta är för att man ska få en mer fullständig temperaturkurva som spänner över ett längre tidsperspektiv (tusentals år).

När man på CRU sammanfogade ”biologiska” och geologiska data med direkta mätningar uppdagades att de uppskattade värdena från årsringarna i träd inte stämde med de data som mätstationerna angav. I en känd (och kanske även ökänd) artikel i Nature (Mann et al., Nature, 392, 779, 1998) och Geophysical Research Letters (Mann et al., GRL, 26, 759, 1999) har författarna utelämnat de ”biologiska” mätvärdena för de senaste decennierna och baserat kurvan för denna period (efter 1960) enbart på uppmätta temperaturer. Den nedgång som de biologiska mätvärdena visade, som alltså sannolikt var felaktig, försvann därmed. Detta förfarande kan absolut diskuteras. Även om trädens årsringar är en osäker källa till historiska temperaturdata, bör man bära i  minnet att den sammanlagda hybridkurvan (som brukar kallas ”hockeyklubban”) inte nödvändigtvis ger en mer rättvisande bild av hur norra halvklotets medeltemperatur har förändrats sedan järnåldern och framåt i förhållande till de senaste århundradet. ”Hockeyklubban” har därför fått en hel del kritik och i IPCCs senaste rapport (AR4, 2007) är den inte längre med.

Det som bl.a. upprört ”klimatskeptikerna” är särskilt ett mejl från Phil Jones där han omnämner det förfarande som användes av Mann et al. som ett ”trick”, samt formuleringar som ”hide the decline”. Givet beskrivningen ovan lämnar jag över till läsaren att avgöra om dessa formuleringar påvisar något fusk. Jag ska inte säga förmycket nu, men om någon skulle ”kapa” min e-post är jag rätt säker på att man kan ”leda i bevis” att jag ägnar mig åt forskningsfusk, trots att jag – med handen på hjärtat – kan lova att jag aldrig gjort mig skyldig till något sådant. Det används mycket jargong och lustiga formuleringar forskare emellan, som det kan vara svårt för utomstående att tolka.

Avslöjande källkod?

Ett annat fokus har varit den källkod (den mumbo-jumbo som datorprogrammerare sitter och skriver ) som läckt ut. Just nu sprids konspiratoriska analyser av denna källkod. Särskild uppmärksamhet har riktats mot en kommentar i en programrutin skriven i IDL (Image Data Language), då denna sägs avslöja fusket. I rutinen ”maps12.pro” finner man följande:

pro maps12,yrstart,doinfill=doinfill
;
; Plots 24 yearly maps of calibrated (PCR-infilled or not) MXD reconstructions
; of growing season temperatures. Uses “corrected” MXD – but shouldn’t usually
; plot past 1960 because these will be artificially adjusted to look closer to
; the real temperatures.

Notera meningen som markerats i rött. Tittar man vidare återfinns denna mening i flera rutiner och beskriver en justering av proxydata från indirekta källor som görs för att man ska får en bättre sammanfogning av de olika dataserierna. Nå, vad betyder då detta? Får man ”fippla med data” på det här sättet? Jodå, det får man! Bara man vet vad man gör och kan motivera varför man gör det. Något som förmodligen är oklart för de flesta är att det sällan finns enhetliga, konsekventa data och olika datakällor är sällan helt kompatibla med varandra. Användande av justeringar och korrektioner är därför inget suspekt, men det kräver att man som forskare är mycket noggrann med att redovisa vad man gjort när man publicerar sina resultat.

Det som många ”klimatskeptiker” tolkar in i ovanstående är att klimatologerna ”inte fått de resultat de ville ha” och därför medvetet manipulerat data. Även om jag tycker att det förfarande man har använt sig av är märkligt och kan ifrågasättas, tycker jag samtidigt att det är helt sanslöst att hävda att detta bevisar forskningsfusk. En dålig metod är inte är inte fusk. Och även om man väljer en dålig metod för att den ger ”intressantare”  resultat, så är det fortfarande inte fusk. Möjligen vetenskaplig fåfänga. Det är illa även det, men kalla det då för vad det är!

För att visa vad jag menar med att man kan tolka in vad man vill i kommentarer som en programmerare gör i sin källkod, tänkte jag ta ett exempel jag har rotat fram själv. I programrutinen ”mean_gts_tdm.pro” finner man följande kommentar:

; calculates the bias in 1961-1990 anomalies,
; then adjusts individual years by bias to produce
; anomalies that have a 1961-1990 mean of zero

Det är lätt, om man så vill, att tolka detta som ytterligare bevis för fusk och i detta fall ”fabricerande av data” om man läser meningen rakt av och har ett konspiratoriskt sinnelag. Varför har ”klimatskeptikerna” inte slagit upp detta ännu? Kanske för att ingen har lagt märke till det? Inte vet jag, men min poäng är att man inte kan använda kommentarer i källkod som bevis för någonting. Letar man, så finner man. Det är lite som med ”bibelkoden”…

Finns det då inget skumt alls i det läckta materialet?

Om vi lägger detta med rent forskningsfusk åt sidan, finns det då inget fog för den upprördhet som har uppstått? Jo, jag kan faktiskt instämma i kritiken i ett fall. Det gäller de åsikter som vissa forskare uttryckt angående peer-review (granskning av andra forskare) i samband med publikation av vetenskapliga resultat och även deras attityder till forskare med åsikter som avviker från deras egna. Det är högst olämpligt att i vetenskapliga sammanhang använda ord som “disinformation”,“misinformation” eller “crap” om kollegers åsikter och teorier, och ännu mer olämpligt att hävda dessa måste hållas undan för allmänheten. Jag har funnit ett antal sådana mejl och det gör mig givetvis illa berörd. Vidare antyds att man ska försöka hålla dessa utanför framtagandet det av IPCCs rapporter så att endast de ”rätta” resultaten tas upp i dessa. Jag kan inte föreställa mig ett mer ovetenskapligt förfarande. Phil Jones skriver i ett mejl till Michael Mann (han med ”hockeyklubban”) på Penn State University:  “[We] will keep them out somehow — even if we have to redefine what the peer-review literature is”.

Men det som ändå är svårast att ta till sig är vad som sägs om ”peer-review” i ett annat sammanhang. Både Jones och Mann anlitas som ”peer-reviewers”, d.v.s. granskare, av flera vetenskapliga tidskrifter och detta ger dem i viss mån makt att avgöra vad som ska publiceras och inte. Detta system är vida accepterat inom forskarvärlden och fungerar i de flesta fall alldeles utmärkt. Vetenskaplig granskning av artiklar innan de publiceras är en absolut nödvändighet och det mest demokratiska är att låta andra forskare granska, s.k. ”peer-review”. Men naturligtvis bygger detta system på ärlighet och ömsesidigt förtroende, och därför är följande kommentar av Mann så upprörande:

“Perhaps we should encourage our colleagues in the climate research community to no longer submit to, or cite papers in, this journal.”

Mann diskuterar även hur man kan ”förgöra en tidskrift” som publicerat resultat som han och hans kolleger av olika skäl inte gillar. Han säger även i ett mejl till några kolleger angående samma tidskrift att:

”[It had] been hijacked by a few skeptics on the editorial board [who had] staged a coup.”

Detta är en mycket grov anklagelse, även om den inte framförts offentligt. Oavsett vad syftet var, visar ovanstående citat på en misstro mot ”peer-review”-systemet och att man inte behöver lägga något större värde i det. Visserligen är forskare också bara människor, men när forskare helt misslyckas med det ömsesidiga förtroendet – ja, då har något blivit väldigt fel. Att ens antyda man ska kringgå ”peer-review”-systemet för den ”goda sakens skull”, är inget annat än hårresande! Kan man ana att tonläget i den politiska debatten har påverkat hur klimatforskare ser på sin egen verksamhet? Jag hoppas att jag har fel…

Mina slutsatser

Jag tror inte att det pågår något omfattande forskningsfusk och att forskare medvetet ljuger, och jag tror definitivt inte att det finns någon bakomliggande ”klimatkonspiration”. Användande av justeringar och korrektioner är inget suspekt, men det kräver att man som forskare är mycket noggrann med att redovisa vad man gjort när man publicerar sina resultat. Vad som nu framkommit är att kunskapsläget nog är betydligt mer oklart än vad man får intryck av när man t.ex. läser IPCCs senaste rapport, vilket jag har misstänkt hela tiden.

I den mån man kan hävda att några oegentligheter har förekommit, handlar dessa i så fall om det olyckliga i att forskning och politik i detta fall tycks påverka varandra i allt för hög grad. Det har kommit att handla om att välja den ”onda” eller ”goda” sidan, och den som väljer ”rädda-världen-från-undergång-sidan” får naturligtvis många politiska pluspoäng i nuvarande läge. Som forskare får man givetvis också mer uppmärksamhet om man kommer med dramatiska resultat som just antyder att världens undergång är nära om vi inte gör något drastiskt nu. Denna uppmärksamhet ger även ”klirr i kassan”. Med det snäva och i hög grad politiskt styrda finansieringssystem en myckenhet av grundforskning är beroende av, blir uppmärksamhet på politisk nivå viktigt. Kan man övertyga beslutsfattarna om att det är viktigt att satsa på klimatforskning, så blir man en vinnare. Det går inte att bortse från att detta kan påverka forskningens inriktning och hur empiriska såväl som teoretiska resultat tolkas.

Möjligen driver denna sammanblandning av vetenskap och politik vissa forskare till att överge principer som borde vara ”heliga” för en forskare – men någon konspiration är det banne mig inte fråga om!

Slutligen kan man ju undra vem som manipulerar mest: forskarna vid CRU eller alla konspirationsteoretiker som tycker att stulen e-post är bra bevismaterial och att det står dem fritt att tolka innehållet som de vill?

/L.

Uppdateringar:

DN har publicerat en läsvärd kommentar (av klimatologen Markku Rummukainen) över hur man inom huvudfåran av forskningen ser på de senaste årens temperaturutveckling. Det brukar hävdas att det faktum att den globala uppvärmningen verkar ha ”kommit av sig” bevisar att klimatforskningen är intet värd. Det är en bristfällig analys, anser jag. Läs Rummukainens kommentar och döm själva. Precis som han tror jag att det ännu är för tidigt att säga att något väsentligt saknas i kunskapsläget. Men jag skulle å andra sidan inte bli chockad om det gör det…

Anders Moberg, docent i meteorologi vid Stockholms universitet, har tydligen också gått igenom de kontroversiella mejlen och når ungefär samma slutsatser som jag. Han redogör för detta i en artikel i DN. DNs redaktion (Karin Bojs) fortsätter dock att göra besynnerliga misstag. Debatten om Mann et al. har hela tiden handlat om ”hockeyklubban” från 1998. Här jämförs Moberg et al. (2005, Nature, 433, 10) med den korrigerade kurvan som Mann nyligen publicerade efter att ha fått hård kritik för sina tidigare resultat där den medeltida värmeperioden på något mystiskt sätt hade ”försvunnit”. DN skriver ”De skiljer sig i detaljer, men ger annars en ganska samstämmig bild, till exempel av medeltidens värmeperiod.” Därmed antyds att kritiken som funnits är trams, och att inga kvalitativa skillnader finns mellan de båda gruppernas resultat. Får DN/Bojs betalt för att påstå detta? *host*  Den ”hockeyklubba” (Mann et al., Nature, 392, 779, 1998) som fick så stort utrymme i en av IPCCs tidigare rapporter (AR3), och som det verkar vara något skumt med, liknar inte alls den som publicerats av Moberg et al. (2005, Nature, 433, 10)…

I en annan artikel i DN skriver Rickard Westerberg intressant om konspirationsteoriträsket, som till stor del har förödat diskussionen kring osäkerheter i kunskapläget om den globala uppvärmningen. Seriösa kritiker får sällan utrymme i konvensionella media, vilket öppnar upp för foliehattarna på nätet.  Westerberg noterar att ”frågeställningar måste tillåtas problematiseras och diskuteras”. Självfallet är det så!

Read Full Post »

Klimatologi och klimatavtal, del 2

DN uppmärksammar idag forskning kring hur sotpartiklar i atmosfären påverkar växthuseffekten (läs mer här). Vad jag kan förstå av det jag läst i den vetenskapliga litteraturen är detta inte helt okontroversiellt. Ickedestomindre är det intressant. Om sot är en viktig faktor, så är det både lättare och billigare att göra något åt det.

Jag tycker även att detta är intressent ur ett rent vetenskapligt perspektiv. Varför? Jo, det handlar om vad man på fysikerspråk kallar opacitet, d.v.s. hur mycket strålning som absorberas eller sprids i ett specifikt medium. Molekyler, t.ex. koldioxid och metan, bidrar till atmosfärens totala opacitet, men de flesta molekyler kan bara absorbera mycket små mängder strålningsenergi. Stoftpartiklar, å andra sidan, har en enastående förmåga att ”sluka fotoner” och kan därför öka opaciteten signifikant. Stoftpartiklar i tillräcklig mängd kan alltså ha en väldigt konkret inverkan på strålningsbalansen och därmed ge ett direkt bidrag till växthuseffekten.

Det här med opacitet och strålningstransport är en av mina specialiteter. Som astrofysiker har jag ägnat mycket tid åt datorsimulering av solliknande stjärnor i slutfasen av deras utveckling. Dessa stjärnor bildar i sina ytterhöljen, som vi vanligtvis kallar stjärnatmosfärer, betydande mängder av s.k. ”amorfa kolpartiklar”. Inte helt olika sotpartiklar. Bara mindre. Dessa kolpartiklar är den helt dominerande opacitetskällan och när ett tillräckligt tätt stofthölje bildats runt stjärnan, kan det blockera ljuset så effektivt att stjärnan i princip blir osynlig i visuellt ljus! Så varför skulle inte sotpartiklar kunna vara en bidragande ”mänsklig faktor” i jordens klimat om nu koldioxid är det?

Skillnaden mellan sot och koldioxid är just opaciteten. De ökade koldioxidutsläppen kan inte via ökad opacitet påverka strålningsutbytet i atmosfären i någon högre grad, men antas bidra indirekt till ökad global temperatur genom olika förstärkningsmekanismer. Jag har inte kunnat få någon klarhet kring vad som gäller angående sotpartiklar och eventuella förstärkningsmekanismer. I DN:s artikel hävdas att ”av den uppvärmning som människan hittills åstadkommit kan sotet stå för uppemot en fjärdedel, enligt vissa studier”. Jag vet inte vilka dessa studier är, och jag har inte lyckats hitta mer information när jag har sökt. Jag skulle gärna vilja veta hur mycket sot man talar om här i förhållande till mängden koldioxid och andra växthusgaser. Sot är hur som helst väldigt effektivt när det gäller att blockera strålning, vilket innebär att sotföroreningar i atmosfären i teorin skulle kunna ha även en påtaglig direkt effekt om mängden är tillräckligt stor. Tipsa mig gärna om var jag kan finna mer information om detta!

***

Jag noterar i sammanhanget också en intressant debattartikel i SvD. ”Att sänka koldioxidhalter är … kolossalt komplicerat och dyrt. Dessutom är det ett uruselt sätt att hjälpa planeten”, skriver den danska klimatdebattören Bjørn Lomborg. Denna åsikt är mycket politiskt inkorrekt, men samtidigt är Lomborgs argumentation ganska vettig. Det är dyrt att drastiskt minska världens koldioxidutsläpp. Faktiskt så dyrt att det kommer att kosta mycket mer än de skador den globala uppvärmningen väntas vålla, om man får tro klimatekonomen professor Richard Tol.

Ekonomen Lomborg har uttalat sig i frågan vid flera tillfällen förut, samt även skrivit en bok i ämnet som sålts i stora upplagor, men också renderat honom hård kritik för att han där uttalat sig om osäkerheter i klimatforskningen, något som han i egenskap av ekonom inte ansågs förstå tillräckligt väl. Jag har inte läst boken, men kritiken förefaller åtminstone vara delvis berättigad, vilket  jag baserar på en rad märkliga uttalanden han gjort i olika offentliga föreläsningar. Men faktum kvarstår att han har fullt giltiga argument vad det gäller de ekonomiska aspekterna på klimatpolitiken.  Dessutom är jag personligen osäker på om existerande klimatmodeller verkligen med tillräcklig säkerhet kan säga vilken effekt en given minskning av koldioxidutsläppen kommer att ha på den globala medeltemperaturen. Kanske bör pengarna i nuläget satsas på andra åtgärder?

/L.

Read Full Post »