Konspirationsteorin lever…

Igår skrev jag att jag väntade mig att konspiationteoretikerna skulle komma med en motattack på NASAs nya månbilder som visar spår av Apolloexpeditionerna. Och givetvis, konspiratörerna förnekar sig icke.

Till att börja med kan vi betrakta ställningen i Aftonbladets läsaromröstning kring frågan ”Tror du att människan har varit på månen?”. I skrivande stund svarar nästan 23% av de röstande (närmare 24000) ”nej” på frågan. Konspirationsteorin lever…

Jag har roat mig med att leta efter reaktioner på NASAs bilder på olika sajter och fora på nätet. Det finns en hel del. Invändingarna kan sammanfattas i följande:

• Vem som helst kan ”photoshoppa” fram fot- och däckavtryck. Bilder har inget bevisvärde längre.
• NASA har ”fejkat” månlandningen – givetvis ”fejkar” de bevis för att dölja sanningen.
• Man kan se vad som helst bara man stirrar tillräckligt länge på en suddig bild.

Den mest grundläggande egenskapen hos en konspirationsteori verkar generellt vara att den inte ska gå att motbevisa. ”Månlandningskonspirationen” går i princip att motbevisa, men överlever p.g.a. svårigheten för envar att kontrollera bevisen. Vidare ser en konspirationsteoretiker sig ofta som en ”skeptiker” som inte köper vad som helst. Exempelvis att en uppsättning bilder faktiskt bevisar något, såvida de inte stödjer konspirationsteorin förstås. Personligen kallar jag detta att vara ”idiotskeptiker”, då detta inte har ett dugg med sund skepsis att göra. Med ”idiotskeptikerns” inställning kan precis alla fakta bestridas om inte bevisen kan frambringas av vem som helst. Bilderna NASA har presenterat är långt mycket mer än suddiga, svårtolkade bilder. Faktiskt är de bättre än några andra bilder jag har sett av månytan. Men det är väl för att de är ”photoshoppade” av NASA…

Nej, det förblir nog svårt att övertyga de troende. Men vill man ha goda argument för månfärderna har ägt rum såsom NASA beskriver dem, kan jag rekommendera ett nu närmast klassiskt avsnitt av mitt favorit-TV-program ”Mythbusters” där de flesta argumenten avfärdas på ett både roligt och skarpsinnigt sätt.

/L.

Read Full Post »

Slut på konspirationsteorierna?

Nasa har lyckats ta bilder av fotavtryck på månen, som härrör från den senaste bemannade expeditionen för snart 40 år sedan. Måhända är detta slutet för konspirationsteorierna kring månlandningarna?

”Bilderna är de skarpaste som hittills tagits av de amerikanska Apolloraketernas landningsplatser. De visar också ett tydligt avtryck av en stövel – ett minne av den senaste promenaden på månen som en astronaut gjorde 1972.”

Detta skriver DNs vetenskapsredation idag. Konspirationsteorierna om Nasas första bemannade månlandningar 1969-1972 borde i och med detta falla platt. Inte för att de har varit trovärdiga innan, men det här borde vara ”sista spiken i kistan” anser jag. Ett av problemen för oss som förespråkar vett, sans och förnuft i frågan är väl möjligen att mycket fokus har legat på den första expeditionen 1969. Somliga ”foliehattar” hävdar att  just denna var en bluff, eftersom man inte hade tekniken för en månlandning riktigt redo men inte ville att presidentens löfte om att ”sätta en människa på månen innan detta årtionde är slut” skulle gå i stöpet. Så då ”fejkade” man en expedition till månen… Nåväl, sannolikheten för att detta är sant är försvinnande liten av många skäl, och Nasas nya bilder visar att direkta bevis går att få fram.  Nu väntar jag bara på att få höra att dessa nya bilder är bluff…

/L.

Read Full Post »

Framtidens ”Hubbleteleskop” går om intet?

I morse fann jag ett oroande mejl från en kollega i min ”inbox”. Tydligen är det så att makthavarna i USA går mot ett sorgligt beslut: att lägga ned projektet med att bygga ett nytt rymdteleskop som ska ersätta Hubbleteleskopet. Representanthusets ”Appropriations Committee” har lagt fram ett yttrande som är ganska deprimerande läsning. New York Times sammanfattar läget och det ser inte bra ut. Syftet med nedläggningen är uppenbart att frigöra de extra 1.6 miljarder dollar som annars skulle behöva skjutas till den redan svindlande budgeten för projektet, och i förlängningen begränsa NASAs budget för de kommande åren. USAs ekonomi mår inte bra just nu och statsfinanserna är mycket ansträngda, vilket tvingar fram åtgärder. Frågan är dock bara varför just NASA och grundforskningen i vanlig ordning får stryka på foten?

James Webb Space Telescope (JWST), namngivet så för att hedra NASAs legendariske chef under ”Apollotiden”, är ett synnerligen storstilat projekt. Den nuvarande budgeten ligger på 18.4 miljarder dollar – en sannerligen astronomisk summa – men så är det också ett teleskop långt utöver det vanliga. Hubbleteleskopet svingade astrofysiken in i en guldålder som ännu pågår och JWST skulle definitivt förlänga denna om inte ta den observationella astrofysiken till en än högre nivå. New York Times noterar att en nedläggning av JWST-projektet kan komma att ha samma förödande konsekvenser som nedläggningen av Superconducting Supercollider 1993. USA förlorade därmed sin ledande roll inom partikelfysiken och detsamma kan nu ske med astrofysiken. Med det dystra facit som Superconducting Supercollider står för undrar man ju nu varför man väljer att skrota ett av de enskilt viktigaste och mest prestigefulla grundforskningsprojekten i USAs historia?

Jag kan se två orsaker: (1) man vill straffa NASA för att ha spräckt budgeten (som anses vara ”plagued by poor management”), och (2) USAs vacklande statsfinanser kräver nedskärningar i statsbudgeten. Låt oss hoppas att det primärt handlar om det senare. USA har flera gånger det senaste decenniet tvingats höja det s.k. ”skuldtaket” som reglerar hur stor statsskuld landet kan tillåta sig. Somliga (”politiskt oberoende”) experter hävdar att det måste ske ännu en gång om inte USA i princip ska gå i konkurs, medan andra (republikanska) experter hävdar att enda utvägen är att göra drastiska budgetåtstramningar och banta den (med Europeiska mått mätt) redan ganska blygsamma amerikanska offentliga sektorn. Obamas administration har å sin sida föreslagit skattehöjningar och något mildare nedskärningar, möjligen i kombination med en höjning av skuldtaket. Detta har lett till ett politiskt storbråk i USA. Oavsett vad man föredrar i detalj, så är nedskärningar sannolikt oundvikliga. Men är det därmed nödvändigt att bakbinda en hel generation astrofysiker?

Om nu JWST går om intet innebär det slutet för många unga forskare som börjat bygga upp en hel karriär baserad på att JSWT kommer i bruk inom några år. Finansieringssystemet för grundforskning i USA är inte helt olikt det vi har i Sverige – man söker pengar baserat på tilltänkta projekt och inte minst spekulationer om vad de kan ge för vetenskapligt utfall (och om utfallet inte blir som önskat mister man sitt anslag…). Det senare har t.o.m. lett till att många amerikanska forskare söker pengar för forskning som redan är gjord och använder de nya anslagen till något helt annat samtidigt som man successivt publicerar de ”gamla” resultaten. Hursomhelst,  har man investerat sin forskning i JWST och fått pengar för att jobba med detta sitter man nu risigt till. Särskilt om man är observerande astrofysiker – renodlade teoretiker har det lättare att ”byta spår”. Problemet är som vanligt att man är tvingad att leverera vad man har lovat för att få nya anslag, eller i varje fall levererat något som ger hopp om framtiden. Måste vara förfärligt att ha disputerat på en avhandling om vad man kan göra med JWST och just påbörjat en forskartjänst som avser leda till att avhandlingens teoretiska analyser omsätts i praktiken (mina tankar går till en amerikansk kollega jag mötte på en konferens för några år sedan…). Men nedläggningen av JWST-projektet är förfärligt för astrofysiker över hela världen (oavsett graden av involvering i JWST) och kommer leda till att forskningen stagnerar inom många fält. Vi som forskar måste planera mycket för framtiden och i detta ingår att styra forskningen i sådan riktning att alla vetenskapliga resurser utnyttjas optimalt. Många har kallt räknat med JWST och måste nu tänka om.

Budgeten för JWST-projektet är, som jag nämnt ovan, 18.4 miljarder och 1.6 miljarder kan frigöras eftersom något extra tillskott givetvis inte behövs om projektet läggs ned. Men vad betyder dessa pengar för USAs statsfinanser? I mars i år redovisade man ett underskott på 188 miljarder och om man räknar av vad JWST-projektet redan kostat i år (det kanske mest bisarra med hela förslaget är alla miljarder som redan investerats – varför lägga ned när så mycket redan är färdigt?) kan det nog göra någon procent på det underskottet. Men betrakta nu USAs ”federala utgifter” för i år: omkring 4 biljarder dollar!! Detta är knappt 25-30% av BNP (se diagrammet ovan), så det borde finnas utrymme för måttliga skattehöjningar utan att det påverkar den ekonomiska återhämtningen nämnvärt. Vidare kan vi notera att USAs militära utgifter har ökat stadigt under 2000-talet (som en konsekvens av ”terrorbekämpningen”) och nu ligger runt 5% av BNP. Bara ökningen i sig motsvarar närmare 100 miljarder dollar. Frågan är om denna ökning – och framför allt ökningstakt – är försvarbar med den statsfinansiella krisen i bakgrunden. Som jämförelse kan nämnas att Storbritanniens militära utgifter har legat konstant kring 2.5% av BNP under samma tid, d.v.s. inte långt ifrån den nivå (3%) där USA låg. 11:e september 2001… USA står i dag ensamt för mer än hälften av världens samlade militära utgifter, medan andelen av världens forskning stadigt krymper. Förhållandet var faktiskt avsevärt bättre under det s.k. ”kalla kriget”!

Av ovanstående kan vi lära att västvärldens syn på forskning och vetenskap idag är ganska deprimerande. Europa är inte mycket bättre, även om prioriteringarna är annorlunda. Kina är redan på väg om och Indien är på gång uppåt. Europa lär inte kunna hålla jämna steg med Asien, och det lär inte USA heller kunna om de politiska besluten fortsätter gå i samma riktning som nu. Det finns givetvis andra problem i bakgrunden, såsom att ungdomar i västvärlden inte verkar vara särskilt intresserade av teknik och naturvetenskap, och än mindre av att bli forskare inom dessa områden. Men jag tror att det delvis hänger samman. Visar makthavarna att (natur)vetenskap är viktigt och måste prioriteras, så påverkar det bilden av vetenskapen och sannolikt också intresset hos den yngre generationen. Nu visar man det motsatta i både Europa och USA, och varför skulle då en ung människa av idag egentligen intressera sig för teknik och naturvetenskap? I Asien satsar man stenhårt och intresset ökar… slump eller samband? Jag tror på det senare. Och jag tror faktiskt också att med rätt politiska beslut skulle vetenskapen snart kunna blomstra över hela världen. Uppgång i öst behöver inte alls betyda nedgång väst, eller vice versa (annat än för solen då ).

/L.

Read Full Post »

E.T. hör av sig inom 20 år! Eller senare…

Utomjordingarna är här inom 20 år. Och de kommer att se ut som oss! Enligt Aftonbladet och DN förutspås detta av en rysk ”toppastronom” – Alexei Finkelstein. Detta är ren gallimattias och pressmeddelandet är ett billigt trick för att få publicitet, och jag ska nu förklara varför.

Professor Andrei Finkelstein, chef för ryska institutet för tillämpad astronomi i St Petersburg, talade häromdagen på ett internationellt möte om sökandet efter utomjordiskt liv. ”Livets uppkomst är lika ofrånkomligt som atomernas tillblivelse. Liv existerar på andra planeter och vi kommer att hitta det inom 20 år”, sa han i sitt anförande. Vidare poängterade han att 10 procent av de kända planeterna som cirkulerar runt solar i vår galax liknar jorden.Vet inte var han fått denna siffra ifrån, men det låter som en oerhört optimistisk uppskattning. Finns där också vatten finns förutsättningar för liv, noterar Finkelstein, och drar till med en sensationell förutsägelse: aliens har troligen två ben, två armar och ett huvud, precis som vi!

Det här är givetvis bara trams. Lösa spekulationer, helt utan vetenskaplig grund. Låt oss börja med tidskalan. Varför slå fast att vi kommer att finna utomjordiskt liv inom en 20-årsperiod? Inte vet jag, men jag  vet varför man inte bör göra den typen av utspel: vetenskapen är mycket sällan förutsägbar. De största upptäckterna tenderar att komma när man minst anar det. I fallet med utomjordiskt liv är det dessutom en fråga om hur vanligt liv är i Universum. Ren statistik alltså. Antalet i dagsläget kända exoplaneter är närmare 600, men det är bara en bråkdel av dessa som är ”jordliknande” planeter. För närvarande är nog Gliese 581 d den enda som med säkerhet är en sådan. Men det beror ju också på vilka kriterier man har för att definiera ”jordliknande”. De 10% som Finkelstein har nämnt är dock mer än undertecknad kan tänka sig. Kanske rör det sig om 5% om man nu tar i beaktning att vi blir allt bättre på att finna små planeter. De senaste åren har antalet nyupptäckta planeter legat kring 70 per år (se diagrammet nedan). Låt oss anta att vi kan finna 100 per år de närmaste 20 åren om inte nya revolutionerande observationstekniker dyker upp. Då har vi sisådär 2000 planeter. Rimligtvis bör en livsbärande planet vara av den jordlikande, terresta typen. Antag vidare att 5% av dessa är jordliknande. Då är vi raskt nere på 100 (eller 200 om man nu föredrar Finkelsteins siffra). Hur många av dessa har liv? Tja, det är omöjligt att säga. Ska vi gissa på hälften? Om liv är en naturlig process som uppkommer givet vissa förutsättningar, så är det nog inte helt orimligt. Ok, vi är nere på 50 planeter. Hur många av dessa kommer att ha avancerat liv av den sort som Finkelstein verkar förutsätta? Ja, drar man en parallel till jordens historia, så skulle jag säga att om det finns en sådan planet bland ett 50-tal kända, så har vi nog haft en enastående tur. Jorden är ganska unik i det att vi har haft väldigt stabila förhållanden på vår planet, vilket har gynnat livets utveckling. Som exempel kan nämnas vår exeptionellt stora måne som stabiliserar jordens rotationsaxel och genom eonerna skyddat jorden från en hel del kosmiskt bombardemang (meteorer, kometer etc.). Trots detta (och en rad andra gynsamma förutsättningar) har det tagit 4,5 miljarder år att ”evolutionera” fram avancerat liv. Faktum är, att även om vi antar att vi kommer att finna tio gånger så många (d.v.s. 20000) nya planeter de närmaste åren, så ser det ändå mörkt ut. Så hur Fimkelstein får ihop sina uppskattningar begriper jag inte…

Att utomjordingar måste se ut som oss är också ett vanskligt påstående. Visst har det hänt här på jorden att förvillande lika, men ändå olika, arter har uppkommit oberoende av varandra. Finns t.ex. två arter av ciklider (fisk) som ser nästan idententiska ut men saknar närmare genetiskt släktskap och lever åtskillda på helt olika platser. Men hemligheten där är att de utsatts för mycket snarlikt evolutionärt tryck i sina respektive miljöer. Att finna en annan planet som har en miljö och utvecklingshistoria som just leder fram till tvåbenta, upprättgående, intelligenta varelser är dock en helt annan femma. Därtill ska vi minnas att det är en ren slump att däggdjuren tog över bland de stora landlevande arterna. Hur hade det sett ut om dinosaurierna inte dött ut? Utan det där meteoritnedslaget för 65 miljoner år sedan, hade då jorden befolkats av humanoida reptiler? Tillåt mig tvivla…

Till sist måste man ju också undersöka denne Finkelstein lite närmare. En snabb (säkert ofullständig) sökning i de vanligaste litteraturdatabaserna visar att han inte har en enda publikation i någon av de mer kända internationella tidskrifterna för forskningsresultat i astronomi/astrofysik. En professor?!? Faktum är att jag inte finner något annant än konferensbidrag, som vanligtvis inte genomgår kollegial granskning (peer review) och några tekniska rapporter angående teleskop och planerade observationsprojekt. Ett undantag finner jag dock: en artikel som behandlar någon måttligt intressant matematisk aspekt av bildbehandling [den har dock citerats i en (!) annan artikel! ]. Den är publicerad i tidskriften ”International Journal of Theoretical Physics”, som ingen jag har frågat tycks känna till, annat än att en kollega tror sig ha hört talas om den. Men så har den en impact factor (IF) på 0.675 också… (Som jag har nämnt tidigare här på bloggen ska man vara skeptisk till tidskrifter med en IF under ett, såvida det inte rör sig om en med mycket smal inriktning. Då kan en låg IF bero på annat.) Även om en forskares publikationslista inte nödvändigtvis säger så mycket om dennes duglighet som forskare, så säger ändå avsaknaden av publikationer en hel del. Jag undviker slutsatser angående Finkelsteins duglighet, men jag är måttligt imponerad av vad jag sett såhär långt… Till hans försvar ska väl sägas att han är medlem i internationella astronomiska unionen (vilket man inte blir precis hursomhelst) och hans arbete som chef för ett institut kanske inte lämnar så mycket tid över åt direkt forskning på egen hand.

Ska man spekulera i vad prof. Finkelstein (jag är på väg att skriva Frankenstein varje gång… undrar just varför?) har för bevekelsegrund för sitt mediala utspel, så tror jag att det handlar om att skapa publicitet. Kanske är hans institut för ”tillämpad astronomi” i behov av synas mer av någon anleding, och vad skulle då vara bättre än att koka ihop något läckert om utomjordingar? Oavsett hans vetenskapliga meritlista, så får man ge honom att han vet vilka knappar han ska trycka på för att få maximal uppmärksamhet i media…

***

Med risk för att verka bitter, så måste jag här göra en jämförelse med min senaste vetenskapliga publikation som renderade två pressmeddelanden – ett i Danmark (där jag för tillfället är verksam) och ett i Sverige. Trots att det i detta fall verkligen handlar om ett intressant vetenskapligt (!) resultat har ”gammelmedia” förhållit sig kallsinniga. Inte ett ord. Dock mer fart i de ”nya medierna” på nätet. På något sätt visar detta att traditionell vetenskapsjournalistik inte fungerar särskilt väl. Det är givietvis inget konstigt alls i att allt som går ut i pressmeddelanden inte plockas upp av massmedia (min artikel saknar sannolikt tillräckligt ”allmänintresse”), med det är trist att notera att vetenskapliga stolligheter alltid uppmärksammas, vilket tenderar att ske på bekostnad av riktiga vetenskapliga nyheter. Men hur skulle tre seriösa forskares resultat angående en unik galax kunna mäta sig med en galen rysk professor som säger att utomjordingarna kommer närsomhelst? Nej, ingen anledning till bitterhet. Antingen är man seriös och arbetar mer i det fördolda eller så är man lite småstollig och får uppmärksamhet… eller nå’t sån’t.

/L.

Read Full Post »

Fallet Hoover – en uppdatering

Nyligen skrev jag om Richard Hoover som hävdade att han upptäckt utomjordiska livsformer i en meteorit, vilket rapporterats flitigt i svenska medier (DN, Aftobladet och SVT). Det var mycket som inte verkade stå rätt till med denna studie, så jag beslöt mig för att undersöka saken närmare. Vad jag har funnit har inte precis fått Hoover att framstå i en bättre dager…

Richard Hoover är enligt NASAs officiella information anställd på Marshall Space Science Office (MSSO) vid Marshall Space Flight Center (MSFC), sedan 45 år tillbaka. Hans officiella titel är ”NASA scientist”, vilket inte innebär särskilt mycket efter som alla som på något vis arbetar med forskningsprojekt på NASA kan tilldelas denna titel. Hoover saknar doktorsexamen och är därmed inte ”legitimerad forskare” i den mening man vanligtvis avser. Vidare är det MSSO som betalar hans lön ur något som kallas ”Center Management and Operations budget”. Jag tolkar detta som att Hoover därmed inte är anställd inom något forskningsprogram längre. NASAs forskningsprogram för astrobiologi har i alla fall inget med honom att göra i dagsläget.

Förutom att publicera sina resultat i en obskyr nätbaserad tidskrift, har Hoover alltså även ljugit om sina akademiska meriter. Han anger sig vara ”Ph.D.” i artikeln i Journal of Cosmology, vilket han alltså inte är! Därtill har han underlåtit att följa NASAs policy om att alltid ange vart man skickar sina manuskript. Enligt NASAs noteringar har han skickat denna artikel till Journal of Astrobiology (seriös tidskrift!) och fått den refuserad. Därefter har han inte fyllt i några ytterligare papper, så arbetsgivaren NASA har alltså varit helt ovetande om att den sedan skickats till Journal of Cosmology.

Journal of Cosmology är helt klart inte en seriös vetenskaplig tidskrift. Förutom den uppenbart amatörmässiga webbsidan och bristande peer-review, har man en tendens att sprida diverse anklagelser och personangrepp via sina ”editorials”. Fallet Hoover har av Journal of Cosmology kommenterats såhär:

The Controversy of the Hoover Meteorite Study

Official Statement The Journal of Cosmology,

Have the Terrorists Won?

 

The Journal of Cosmology is free, online, open access. Free means = No money.

Our intention has always been to promote science and this means, particularly in this case, stepping on the toes of the ”status quo” who have responded with a barrage of slanderous attacks.

The Journal of Cosmology is a Prestigious Scientific Journal Two of NASA Senior Scientists Science Directorates have published in the Journal of Cosmology (JOC). A NASA Senior Scientist Science Directorate served as a ”guest” Executive editor and repeatedly referred to the Journal as ”prestigious.” Four astronauts, two who walked on the Moon have published with JOC. Over 30 top NASA scientists have published in JOC.

Top scientists from prestigious universities from around the world have published in the Journal of Cosmology, Harvard, Yale, Stanford, Berkeley, UCLA, Oxford, Cambridge, MIT, and so on. Sir Roger Penrose of Oxford and who shared the ”Wolf Prize” in physics with Stephen Hawking is Guest editing the April edition.

Peer Review NASA Senior Scientist Science Directorate Joel Levine, while participating in a NASA press conference, remarked about how his papers were peer reviewed and he was required to revise all of them, even though he was the editor for that edition of JOC!

As every editor, and guest editor will attest, all articles are subjected to peer review. We reject over 30% of invited papers and over 70% of those which are not invited. Every editor, and Guest editor, has had their work subjected to peer review, and every editor has been required to revise their articles after peer review. Even the executive editors have been required to revise their papers after peer review. We believe in peer review. Peer review provides wonderful feedback which can help make a paper better, or which can explain why the paper is hopeless and must be rejected. However, we do not reject great papers because we disagree with them as is the habit of other periodicals.

Richard Hoover’s paper was received in November. It was subjected to repeated reviews and underwent one significant revision.

The Journal of Cosmology is Not For Sale & Will Continue Publishing The Journal of Cosmology has no income, a small staff, and is overwhelmed with submissions from scientists around the world.

We were well aware we would suffer profound, slanderous, attacks by those who would do anything to destroy our reputation. It took tremendous courage to publish this paper, and despite its lack of funds, the Journal will continue publishing great ideas and great research.

Nu känns ju allt mycket bättre, eller hur? Vi som kritiserar är ju ”terrorister” och vill förstöra JOCs rykte, som ju är ”a prestigious scientiffic journal”… så ingen anledning att misstro Hoover då? Helt fantastiskt!

***

DN skrev för ett par dagar sedan om exoplaneter och astrobiologi, och lät samtidigt Alexis Brandeker (Stockholms universitet) och Stefan Bengtson (Naturhistoriska riksmuseet) utala sig. Kritiken mot Hoovers seanste ”rön” är förödande. Bengtson går längst och säger att JOC är ”en klockren konspirationssekt”. Med det jag nu vet, är jag nästan böjd att hålla med. Vidare sågar Bengtson Hoovers resultat ”jämns med fotknölarna”, vilket jag tror alla seriösa astrobiologer skulle göra vid en närmare granskning.

I en blogg på Forskning och framsteg skriver man att kritiken ”handlar ju så klart om att det är bakterier från vår egen planet som tagit sig in i meteoriten genom mikrosprickor”.  Det kan knappast vara den vanligaste invändningen mot Hoovers arbete. Vidare skriver man: ”Om man då vänder på det så är det i det närmsta omöjligt att bevisa existensen av extraterrestriskt liv på andra planeter då det i princip är omöjligt att med 100% säkerhet utesluta kontamination av jordmikrober”.  Bloggaren får det att låta som om FoF väljer att försvara Hoover, vilket jag verkligen hoppas inte var avsikten.

Hoover har med sitt oansvariga handlande skadat forskningens anseende, och astrobiologins anseende i synnerhet, som ju redan sedan tidigare var skamfilat p.g.a. ogenomtänkta pressmeddelanden och inte minst expresident Clintons ”upphåsning” av resultaten rörande ALH 84001 när de lades fram 1996. Astrobiologin är en seriös vetenskap, men mycket är kvar att göra innan den når samma nivå och precision som andra s.k. ”exakta vetenskaper”. Tills dess bör försiktighet tillämpas och vi som forskare bär här det tyngsta ansvaret.

/L.

Read Full Post »

Hade Arrhenius rätt? Eller är detta bara trams?

DN (se även Aftobladet och SVT) rapporter om en smått sensationell upptäckt:  ”Forskare hittar liv i stenar från rymden – Astrobiologen Richard B. Hoover vid Nasa Marshall Space Flight Center säger sig ha hittat spår efter fossila bakterier inne i meteoriter funna på olika platser på jorden.” Ett bevis för att Svante Arrhenius hade rätt i sin ”panspermiteori”, d.v.s. att livet kommit till jorden från rymden snarare än att ha uppstått på jorden?

För c:a 20 år sedan var det mycket ståhej kring vad som då ansågs vara en fossiliserad bakterie i en meteorit funnen på Antarktis (ALH 84001) som med största sannolikhet har planeten Mars som sitt ursprung. ”Bakterien” var emellertid alldeles för liten (mitokondrie-DNA skulle exempelvis inte fått rum den) och det visade sig sedermera vara en naturlig geologisk formation som man även kan finna här på jorden. Jag är inte expert på fossiliserade bakterier, så jag tänker inte kommentera Hoovers upptäckt i detalj. Bara ställa den retoriska frågan hur man kan vara så säker på att det ÄR bakterier denna gång?

När man sedan tar en titt på var studien är publicerad börjar varningsklockorna ringa och alla röda lampor att lysa samtidigt. Detta är, givet att det stämmer, en helt sensationell upptäckt som borde höra hemma i de största vetenskapliga tidskrifterna. Men istället är den publicerad i ”Journal of Cosmology”, som är en för mig helt okänd tidskrift. Den finns inte heller listad i de officiella förteckningarna över s.k. ”impact factors” för vetenskapliga tidskrifter, vilket normalt innebär väldigt låg ”Impact”… Journal of Cosmology har desutom en webbsajt som är så amatörmässig att inte ens en amatör i dagens läge skulle låta sig nöjas. Har faktiskt inte sett något så anskrämligt sedan ”IT-hysterins” dagar på 90-talet! Och det faktum att det rör sig om en ”open access journal” som dessutom bara publicerar artiklar i elektronisk form (som HTML-dokument!!) gör inte heller det något seriöst intryck.

På webbsidan kan man även ta del av oroväckande understrykanden som ”Dr. Richard Hoover is a highly respected scientist and astrobiologist with a prestigious record of accomplishment at NASA”. Till skillnad från alla andra om publicerar i Journal of Cosmology då? Men när man läser hans slutsatser kanske det blir förståeligt att man vill poängtera att han inte är en av de vanliga virrpannorna  som utger sig för att vara forskare:

”…the absence of nitrogen in the cyanobacterial filaments detected in the CI1 carbonaceous meteorites indicates that the filaments represent the remains of extraterrestrial life forms that grew on the parent bodies of the meteorites when liquid water was present, long before the meteorites entered the Earth’s atmosphere.”

Att dra denna slutsats från avsaknaden av kväve i de bakterieliknande strukturerna kräver ett sant geni! Eller så kanske man kan säga att det är så djärvt (möjligen stolligt) att det nog är rätt naturligt att denna artikel dyker upp i  Journal of Cosmology och inte i Nature… Att något inte återfinns är svårt att använda som stöd för en vetenskaplig hypotes/teori i största allmänhet (en annan bloggare noterar helt riktigt att man inte kan falsifiera med den här metoden). Slutsaten blir i alla fall att DN (och massmedia i allmänhet) har gjort en riktig tabbe när man slagit upp detta som en betydande vetenskaplig nyhet.

/L.

p.s. Läs även detta om ”Journal of Cosmology”…

Read Full Post »

Bara vanligt vatten…

Ett team astrofysiker, med prof. Leen Decin i spetsen, har precis publicerat nya rön som påvisar existensen av vattenånga i atmosfären kring en s.k. kolstjärna (Decin et al. 2010, Nature, 467, 64) . Resultatet är mycket intressant eftersom det förefaller styrka en spekulativ idé som lades fram för några år sedan: kemin i stjärnors atmosfärer kan vara långt ifrån jämvikt, vilket kan lösa ett antal teoretiska problem med dessa stjärnor. DN rapporterar om detta på ett mer än lovligt förvirrat och uppblåst sätt i torsdagens nätupplaga, men för den som vill ha en bättre beskrivning finns resultaten summerade även på popast.nu.

Kolstjärnor är solliknande stjärnor som befinner sig i slutfasen av sina ”liv” och har ett överskott på kol i sina atmosfärer (yttersta gashöljet). Själva definitionen för en kolstjärna (även kallad C-stjärna) är i princip att tätheten av kolatomer ska överstiga tätheten av syreatomer. Om syre dominerar kallas de M-stjärnor och om kol och syre förekommer i lika stor mängd kallas de S-stjärnor. C-stjärnorna har som regel kraftiga gasutflöden som brukar kallas ”stoftdrivna vindar” då de uppstår tack vare små stoftkorn av kol som bildas i dess atmosfärer. Även M-stjärnor har stoftdrivna vindar, men stoftet är väsentligen s.k. silikater som bildas i syrerika miljöer. Så långt stämmer teori och praktik bra överens, men även S-stjärnor har vindar, trots att varken kolstoft eller silikatstoft kan bildas enligt standardteorin. Hur dessa vindar (och andra tecken på närvaron av stoft) uppkommer är ett mysterium, om kemisk jämvikt råder.

Ett svensk-danskt samarbete (Höfner & Andersen, 2007, A&A, 465, L39) gav för några år sedan upphov till en spekulativ hypotes: om stoftkemin inte är i jämvikt kan både silikat- och kolstoft bildas lokalt i S-stjärnors atmosfärer. Detta skulle även innebära att andra kemiska processer kan var i icke-jämvikt. Exempelvis skulle man kunna förvänta sig att vatten även uppkommer i C-stjärnor och inte bara M-stjärnor. De nya rönen som påvisar existensen av vatten i en C-stjärnas atmosfär är därför ett första konkret belägg för att icke-jämviktshypotesen är riktig. I förlängningen kan det även ha betydelse för vår förståelse av kolets och vattnets ursprung i Universum, vilket gör resultaten än mer intressanta. Men detta är på en rätt komplicerad nivå. Även om det bara är vanligt vatten…

***

Nu är det emellertid inte bara de vetenskapliga resultaten som gör att jag fann det angeläget att blogga om detta. Det är också intressant att ställa sig frågan varför saken framställs som det vis som den görs i detta fall (vilket man även gör på popast.nu). Det är anmärkningsvärt att finna vatten i kolstjärna, men kopplingen kolets ursprung och uppkomsten av kolbaserat liv är långsökt (och blir i DNs artikel till att ”vattenatomen” är viktig för livet på jorden…*hosta*). I sin iver att nå medialt genomslag verkar man helt skamlöst söka kopplingar till sådant som brukar väcka intresse, t.ex. livets ursprung. Det är lite beklämmande att se prof. Bengt Gustafssons namn dyka upp i detta sammanhang. Kan bara hoppas att han blivit felciterad.

Läsarkommentarerna till DNs artikel är som vanligt av blandad karaktär (läs: det mesta är inte värt att bry sig om), men en av reaktionerna är intressant:

”Långt dragna slutsatser på en observation. Men det börjar ju bli vardagen nuförtiden i forskarkretsarna. Jag vet snart inte om de ska kallas forskare eller journalister för det verkar ju handla om att producera artiklar och håva in bidrag inget annat.”

Nu ska man kanske inte beskylla forskarna för det som bara är dålig och slarvig journalistik, men behovet att nå medialt genomslag har blivit allt större i takt med att behovet av externa medel har ökat. Är det en omedveten trend bland oss forskare, att vi tillåter våra resultat att förvrängas i media, bara vi får våra ”15 minuter i rampljuset” och därigenom kanske påverka de som i slutänden fattar beslut om nya anslag? Och hur påverkas i så fall kvaliteten på forskningen av detta?

/L.

Read Full Post »

Life on Mars…

Kanske var David Bowie på rätt spår ändå? Frågan om det finns liv på Mars har åter blivit aktuell sedan forskare har upptäckt stenar på Mars som de hoppas ska innehålla bevis på att liv funnits på planeten.

I en artikel publicerad i Earth and Planetary Science Letters rapporteras att man funnit att stenarna vid Nili Fossae är näst intill identiska med de stromatoliter som finns i Pilbara-regionen i Australien. Det intressanta i detta är att några av de äldsta (3.45 miljarder år gamla) bevisen på liv på jorden har funnits just där. Stenarna vid Nili Fossae tros uppskattas vara fyra miljarder år gamla, och sammansättningen av mineraler, samt tecken på närvaron av metangas, gör att forskarna misstänker att det finns fossiler även i dessa.

Om detta stämmer är det oerhört intressanta fakta. Det skulle betyda att liv bör ha uppstått, i dessa sammanhang, kort efter solsystemets bildande för 4.56 miljarder år sedan, och att det antingen snabbt spritt sig i solsystemet eller bildats parallellt på mer än ett ställe. Det vidgar perspektivet på livets ursprung, inte sant?

För alla oss som också gärna ser en seriös satsning på att inom överskådlig framtid nå Mars med en bemannad expedition är detta en synnerligen välkommen nyhet. Mer detaljerad utforskning av Nili Fossae kan komma att kräva bemannade rymdfärder till Mars p.g.a. av de geografiska förutsättningarna i området. En viktig del som saknats för att man ska satsa på högriskprojekt av det slag en färd till Mars är, har på senare år varit ett vetenskapligt incitament. När meteoriten ALH84001 avskrevs som potentiellt bevis för liv på Mars, försvann också ett gott skäl att göra bemannade resor till planeten. Men nu… kanske… Jag vill så gärna att mänskligheten ska ta steget in i ”rymdåldern” på riktigt!!

Läs mer i DN eller Earth and Planetary Science Letters.

/L.

Read Full Post »

Är utomjordingar farliga?

Det kan vara livsfarligt att kontakta utomjordingar, säger den världsberömde fysikern Stephen Hawking i ett program på TV-kanalen Discovery som nu uppmärksammats av DNs vetenskapsredaktion (även Aftonbladet). Men har han rätt? Kanske är jag enfaldig, men jag tror inte att vi behöver vara rädda.

Det är många SF-böcker och filmer som har behandlat mötet mellan människan och en främmande utomjordisk civilisation. Allt som oftast är utomjordingarna farliga och fullkomligt hänsynslösa i sin jakt på naturresurser eller i sin strävan efter herraväldet i Universum. Hawkings åsikt är inte helt olik:

”Om utomjordingar besöker oss kan resultatet bli som när Columbus kom till Amerika, vilket inte blev särskilt bra för urinvånarna. [...] Vi behöver bara se på oss själva för att inse hur intelligent liv kan utvecklas till något som man inte skulle vilja träffa.”

Jag tror man kan vända på Hawkings argument i den här frågan. Hur skulle vi som människor bete oss om vi blev kontaktade av en utomjordisk civilisation som inte verkar ha några onda avsikter? Och hur skulle vi idag agera om vi fann en annan planet med en mer primitiv civilisation? När Columbus kom till Amerika fanns inte synen på andra kulturer som något man bör bevara. Inte heller hade man alla de bittra erfarenheter vi har idag av vad utplånande av andra kulturer kan leda till i fråga om förlorad kunskap. Det framstår som rimligt att alla civilisationer genomgår en ”erövrings- och koloniseringsfas” i ett ganska tidigt skede som sedan upphör när man nått fasen där utveckling sker genom samverkan. Det senare är vad vi ”jordingar” är på väg mot, även om kulturella skillnader, religion och ekonomi fortfarande utgör grogrund för konflikter. En utomjordisk civilisation, avancerad nog för att besöka oss, bör ha nått ”samverkansfasen” och lär troligtvis inte se på oss såsom Columbus och hans mannar (och även mer sentida immigranter) såg på urbefolkningen i Amerika.

Frågan är om vi inte ska vara mer rädda för de ”aliens” vi snart kan skapa själva i laboratoriet? De senaste årens framsteg inom s.k. syntetisk biologi, d.v.s. konstgjorda organisimer, är en smula oroande när man ser det ur ett etiskt/moralfilosofiskt perspektiv…

Läs även vad skrivs om Hawkings åsikter på o-zone.nu och på popast.nu. Ulf Danielssons artikel på Newsmill kan också rekommenderas.

/L.

Read Full Post »

Solstorm!

Solens aktivitet har ökat de senaste veckorna. Norrsken har varit synliga bland annat i Sverige och i Nordamerika och den 5:e april träffades jorden av den kraftigaste ”solstormen” sedan december 2006. Allt tyder nu på att solen är på väg mot ett nytt aktivitetsmaximum efter en ovanligt lång period med mycket låg aktivitet.

Kraftiga solstormar är trots allt ganska vanliga. En av de kraftigaste man känner till inträffade i slutet av augusti 1859 och slog då ut telegraflinjerna i USA och Europa. Dagens samhälle är väldigt beroende av elektricitet/elektronik och inte minst satellitkommunikation, vilket gör att vi nu är betydligt sårbarare idag än 1859. Vem vet vad som händer om solen går mot ett rejält maximum nu, efter de senaste årens mycket låga aktivitet? Klarar vi en rejäl solstorm av samma dignitet som den 1859?

Jag är lite orolig för att vi inte kommer att kunna hantera det. Den omfattande utbyggnaden av trådlös kommunikation det senaste decenniet har exempelvis inte gjorts med kraftiga solstormar i åtanke. Våra datorer är också kraftfullare än någonsin, men därav mycket känsligare för olika störningar. Moderna processorer och minnen är oerhört ”miniatyriserade”, vilket gör dem väldigt känsliga för elektrostatiska urladdningar eller andra orsaker till ”strömspikar”. En rejäl solstorm kan indirekt generera urladdningar som påverkar (eller t.o.m. slår ut) elnätet, vilket i sin tur kan skada våra datorer och få en mängd samhällsfunktioner att kollapsa.

Vi lär få se datorhaverier och strömavbrott i en sällan skådad omfattning om 1859 upprepas. Men det relativt måttliga solutbrottet för en vecka sedan har passerat utan problem och det går inte med visshet att förutsäga intensiteten i nästa solaktivitetsmaximum, så drabbas nu inte av fullständig panik, kära läsare… Dessutom har vi  ett par år på oss. Man skulle hinna åtgärda rätt mycket om frågan togs på större allvar bland våra förtroendevalda politiker. Kanske är det läge att ta fokus från klimatet (vars förändring sker på en relativt sett lång tidsskala) för ett litet tag och satsa lite resurser på att säkra upp vissa funktioner i samhället. För med den snabba utveckling som varit är vårt samhälle mer sårbart nu än vid förra maximumet för nio år sedan. National Academy of Sciences (NAS) i USA presenterade förra året en mycket intressant rapport som visar att en ”supersolstorm” skulle kunna kan slå ut tekniken i stora delar av västvärlden. I skräckscenariot är konsekvenserna förfärliga, och klimathotet bleknar i jämförelse med tanke på hur närliggande i tiden detta hot är. Lägg därtill att hela vårt högteknologiska samhälle kan förödas på några sekunder om detta sker… Ja, nog borde vi ta saken på allvar, trots allt?

Läs mer i DN och New Scientist.

/L.

Read Full Post »