Det talas ofta om att Sverige är och ska vara en ”kunskapsnation”. Men vad innebär egentligen det? Är det tomma ord eller har det en specifik innebörd? Den senaste tiden har en rad viktiga aspekter av ”kunskap” och dess värde hamnat i fokus. Jag känner därför att det är dags att skaka liv i bloggen igen och skriva lite om detta.
Framgångsrik forskning är givetvis en förutsättning för att ett land ska kunna betecknas som en ”kunskapsnation”. Det verkar därför ha uppstått lite lätt panik när Astra-Zenica meddelade att de lägger ned sin forskningsverksamhet i Södertälje. Utbildningsminister Jan Björklund gjorde genast ett utspel på DN-debatt, där tongångarna känns väl igen. Allt handlar om ”elit”, ”spets” och ”excellens”. Så ska Sverige förbli en framgångsrik forskningsnation. Satsa på den ”excellenta” forskningen och ta hit de ”excellenta” forskarna. Visst låter det smart? Eller kanske inte… Jag började genast fundera över vad denna ”excellenstrend” betyder för mitt eget forskningsfält, astrofysiken, och relatera det till hur utvecklingen i stort har sett ut de senaste åren. Det var inte särskilt upplyftande. Vår svenska storhetstid är sannolikt förbi och någon ny lär inte komma om vi inte kan förmå beslutsfattarna att ändra den rådande forskningspolitiken. I en insändarartikel i tidningen Populär astronomi, tillika medlemsorgan för Svenska Astronomiska Sällskapet (SAS), lade jag nyligen fram tanken att sveriges astromomer/astrofysiker behöver en egen lobbygrupp som kan påverka beslutsfattandet och förslog att SAS kan vara just den organisation som skulle kunna ta sig an detta.
Problemet med allt ”excellerande” är att man riskerar att urholka den stabila grund som verklig spetsforskning normalt måste vila på. Jag utvecklade mina tankar i lite mer bildliga termer på popast.nu, där jag liknar den önskade strukturen med en pyramid – en konstruktion som vi vet är stabil – och de riktade ”excellenssatsningarna” är mer som att bygga svajiga torn, enligt min analys. Pyramiden i Giza eller lutande tornet i Pisa… vilken konstruktion tror ni håller längst, kära läsare? 
Nå, skämt åsido, hur vi väljer att bygga upp svensk forskning, och det gäller framför allt grundforskning såsom astrofysik, har stor betydelse för Sveriges status som ”kunskapsnation”. Det är så fel att tro att visionen om ”kunskapslandet” där alla har hög utbildning och näringslivet domineras av kunskapsintensiva branscher kommer att bli verklighet om vi väljer att satsa på det som är ”spets” just nu eller på de forskare som har varit och är framgångsrika just nu. Som i de flesta andra sammanhng bör man bygga nerifrån och upp, och inte tvärtom. Lyckligtvis verkar jag inte vara ensam om att kräva en kursändring i den svenska forskningspolitiken.
***
Förtroendet för forskare och forskning minskar stadigt i Sverige. Det visar de undersökningar som organisationen Vetenskap och Allmänhet har gjort under en lång rad år nu. Förtroendet för hur forskare sköter sitt arbete har minskat, framför allt bland äldre, lågutbildade och kvinnor. Det ökar dock bland de yngsta och de högutbildade, samtidigt som förtroendet tydligt minskar bland de äldsta och de lågutbildade. Undersökningarna visar också att de som har stort förtroende för forskning är de som också anser att man bör satsa på spetsforskning. Jag tycker det senare är intressant och något som borde undersökas närmare. Varför hyser man denna åsikt? Är det för att det är detta som valigtvis diskuteras när forskningspolitik diskuteras?
Vi forskare måste börja engagera oss och organisera oss, och se till att vi också är med och sätter den forskningspolitiska agendan (läs gärna Gustav Holmbergs intressanta respons på mina tankar). Vi måste också göra en insats för att öka allmänhetens förtroende och förståelse för hur forskning fungerar. Kanske särskilt gentemot barn och ungdomar, d.v.s. de som ska ta över och förvalta ”kunskapslandet” Sverige i framtiden. För trots att det inte direkt framgår av undersökningarna som nämnts ovan, ser vi även att unga männsikors förtroende för forskning vacklar. Detta är lite oroande och leder mig osökt in på nästa stora fråga.
Vad är det som händer med den svenska skolan? I internationella mätningar presterar svenska elever allt sämre år från år. Per Kornhall, som är utbildad biolog, gymnasielärare och nu även undervisningsråd vid skolverket, skriver på DN debatt att den svenska skolan inte längre är en skola för alla. Föräldrarnas socioekonomiska status är det som verkar avgöra om ett barn får den skolgång som alla i ett demokratiskt samhälle borde ha rätt till, just för att medborgarnas utbildning är en av de grundvalar en fungerande demokrati måste vila på. När jag själv gick i skolan var skillnaderna ganska små. Man gick i den skola som låg närmast till, i princip, och det gjorde ingen större skillnad om man hade valt en annan skola. Alla fick ungefär samma utbildning, och det syntes i de s.k. ”centralproven” (numera ”nationella prov”) där spriningen var långt mycket mindre än idag. Jag växte upp i en fattig förortskommun med många sociala problem och där medelinkomsten var bland de lägsta i landet. Men skolan sköttes vid den här tiden av staten, så det var i alla fall i teorin likartade förutsättningar för alla skolor. Den sociala bakgrunden spelar en betydande roll för hur väl man lyckas med studier, och det är inte nödvändigtvis p.g.a. en koppling mellan medfödd begåvning och socioekonomisk status (läs min historia här). Jag tänker ibland på vad det blir av de barn som växer upp i dessa mindre bemedlade kommuner idag. Kommer de att kunna göra samma resa som jag? Jag är rädd för att svaret är nej, och då får man nog säga att det utopiska ”kunskapslandet” är och förblir endast en schimär.
/L.
