I morse fann jag ett oroande mejl från en kollega i min ”inbox”. Tydligen är det så att makthavarna i USA går mot ett sorgligt beslut: att lägga ned projektet med att bygga ett nytt rymdteleskop som ska ersätta Hubbleteleskopet. Representanthusets ”Appropriations Committee” har lagt fram ett yttrande som är ganska deprimerande läsning. New York Times sammanfattar läget och det ser inte bra ut. Syftet med nedläggningen är uppenbart att frigöra de extra 1.6 miljarder dollar som annars skulle behöva skjutas till den redan svindlande budgeten för projektet, och i förlängningen begränsa NASAs budget för de kommande åren. USAs ekonomi mår inte bra just nu och statsfinanserna är mycket ansträngda, vilket tvingar fram åtgärder. Frågan är dock bara varför just NASA och grundforskningen i vanlig ordning får stryka på foten?
James Webb Space Telescope (JWST), namngivet så för att hedra NASAs legendariske chef under ”Apollotiden”, är ett synnerligen storstilat projekt. Den nuvarande budgeten ligger på 18.4 miljarder dollar – en sannerligen astronomisk summa – men så är det också ett teleskop långt utöver det vanliga. Hubbleteleskopet svingade astrofysiken in i en guldålder som ännu pågår och JWST skulle definitivt förlänga denna om inte ta den observationella astrofysiken till en än högre nivå. New York Times noterar att en nedläggning av JWST-projektet kan komma att ha samma förödande konsekvenser som nedläggningen av Superconducting Supercollider 1993. USA förlorade därmed sin ledande roll inom partikelfysiken och detsamma kan nu ske med astrofysiken. Med det dystra facit som Superconducting Supercollider står för undrar man ju nu varför man väljer att skrota ett av de enskilt viktigaste och mest prestigefulla grundforskningsprojekten i USAs historia?
Jag kan se två orsaker: (1) man vill straffa NASA för att ha spräckt budgeten (som anses vara ”plagued by poor management”), och (2) USAs vacklande statsfinanser kräver nedskärningar i statsbudgeten. Låt oss hoppas att det primärt handlar om det senare. USA har flera gånger det senaste decenniet tvingats höja det s.k. ”skuldtaket” som reglerar hur stor statsskuld landet kan tillåta sig. Somliga (”politiskt oberoende”) experter hävdar att det måste ske ännu en gång om inte USA i princip ska gå i konkurs, medan andra (republikanska) experter hävdar att enda utvägen är att göra drastiska budgetåtstramningar och banta den (med Europeiska mått mätt) redan ganska blygsamma amerikanska offentliga sektorn. Obamas administration har å sin sida föreslagit skattehöjningar och något mildare nedskärningar, möjligen i kombination med en höjning av skuldtaket. Detta har lett till ett politiskt storbråk i USA. Oavsett vad man föredrar i detalj, så är nedskärningar sannolikt oundvikliga. Men är det därmed nödvändigt att bakbinda en hel generation astrofysiker?
Om nu JWST går om intet innebär det slutet för många unga forskare som börjat bygga upp en hel karriär baserad på att JSWT kommer i bruk inom några år. Finansieringssystemet för grundforskning i USA är inte helt olikt det vi har i Sverige – man söker pengar baserat på tilltänkta projekt och inte minst spekulationer om vad de kan ge för vetenskapligt utfall (och om utfallet inte blir som önskat mister man sitt anslag…). Det senare har t.o.m. lett till att många amerikanska forskare söker pengar för forskning som redan är gjord och använder de nya anslagen till något helt annat samtidigt som man successivt publicerar de ”gamla” resultaten. Hursomhelst, har man investerat sin forskning i JWST och fått pengar för att jobba med detta sitter man nu risigt till. Särskilt om man är observerande astrofysiker – renodlade teoretiker har det lättare att ”byta spår”. Problemet är som vanligt att man är tvingad att leverera vad man har lovat för att få nya anslag, eller i varje fall levererat något som ger hopp om framtiden. Måste vara förfärligt att ha disputerat på en avhandling om vad man kan göra med JWST och just påbörjat en forskartjänst som avser leda till att avhandlingens teoretiska analyser omsätts i praktiken (mina tankar går till en amerikansk kollega jag mötte på en konferens för några år sedan…). Men nedläggningen av JWST-projektet är förfärligt för astrofysiker över hela världen (oavsett graden av involvering i JWST) och kommer leda till att forskningen stagnerar inom många fält. Vi som forskar måste planera mycket för framtiden och i detta ingår att styra forskningen i sådan riktning att alla vetenskapliga resurser utnyttjas optimalt. Många har kallt räknat med JWST och måste nu tänka om.
Budgeten för JWST-projektet är, som jag nämnt ovan, 18.4 miljarder och 1.6 miljarder kan frigöras eftersom något extra tillskott givetvis inte behövs om projektet läggs ned. Men vad betyder dessa pengar för USAs statsfinanser? I mars i år redovisade man ett underskott på 188 miljarder och om man räknar av vad JWST-projektet redan kostat i år (det kanske mest bisarra med hela förslaget är alla miljarder som redan investerats – varför lägga ned när så mycket redan är färdigt?) kan det nog göra någon procent på det underskottet. Men betrakta nu USAs ”federala utgifter” för i år: omkring 4 biljarder dollar!! Detta är knappt 25-30% av BNP (se diagrammet ovan), så det borde finnas utrymme för måttliga skattehöjningar utan att det påverkar den ekonomiska återhämtningen nämnvärt. Vidare kan vi notera att USAs militära utgifter har ökat stadigt under 2000-talet (som en konsekvens av ”terrorbekämpningen”) och nu ligger runt 5% av BNP. Bara ökningen i sig motsvarar närmare 100 miljarder dollar. Frågan är om denna ökning – och framför allt ökningstakt – är försvarbar med den statsfinansiella krisen i bakgrunden. Som jämförelse kan nämnas att Storbritanniens militära utgifter har legat konstant kring 2.5% av BNP under samma tid, d.v.s. inte långt ifrån den nivå (3%) där USA låg. 11:e september 2001… USA står i dag ensamt för mer än hälften av världens samlade militära utgifter, medan andelen av världens forskning stadigt krymper. Förhållandet var faktiskt avsevärt bättre under det s.k. ”kalla kriget”!
Av ovanstående kan vi lära att västvärldens syn på forskning och vetenskap idag är ganska deprimerande. Europa är inte mycket bättre, även om prioriteringarna är annorlunda. Kina är redan på väg om och Indien är på gång uppåt. Europa lär inte kunna hålla jämna steg med Asien, och det lär inte USA heller kunna om de politiska besluten fortsätter gå i samma riktning som nu. Det finns givetvis andra problem i bakgrunden, såsom att ungdomar i västvärlden inte verkar vara särskilt intresserade av teknik och naturvetenskap, och än mindre av att bli forskare inom dessa områden. Men jag tror att det delvis hänger samman. Visar makthavarna att (natur)vetenskap är viktigt och måste prioriteras, så påverkar det bilden av vetenskapen och sannolikt också intresset hos den yngre generationen. Nu visar man det motsatta i både Europa och USA, och varför skulle då en ung människa av idag egentligen intressera sig för teknik och naturvetenskap? I Asien satsar man stenhårt och intresset ökar… slump eller samband? Jag tror på det senare. Och jag tror faktiskt också att med rätt politiska beslut skulle vetenskapen snart kunna blomstra över hela världen. Uppgång i öst behöver inte alls betyda nedgång väst, eller vice versa (annat än för solen då 
).
/L.
