E.T. hör av sig inom 20 år! Eller senare…

Utomjordingarna är här inom 20 år. Och de kommer att se ut som oss! Enligt Aftonbladet och DN förutspås detta av en rysk ”toppastronom” – Alexei Finkelstein. Detta är ren gallimattias och pressmeddelandet är ett billigt trick för att få publicitet, och jag ska nu förklara varför.

Professor Andrei Finkelstein, chef för ryska institutet för tillämpad astronomi i St Petersburg, talade häromdagen på ett internationellt möte om sökandet efter utomjordiskt liv. ”Livets uppkomst är lika ofrånkomligt som atomernas tillblivelse. Liv existerar på andra planeter och vi kommer att hitta det inom 20 år”, sa han i sitt anförande. Vidare poängterade han att 10 procent av de kända planeterna som cirkulerar runt solar i vår galax liknar jorden.Vet inte var han fått denna siffra ifrån, men det låter som en oerhört optimistisk uppskattning. Finns där också vatten finns förutsättningar för liv, noterar Finkelstein, och drar till med en sensationell förutsägelse: aliens har troligen två ben, två armar och ett huvud, precis som vi!

Det här är givetvis bara trams. Lösa spekulationer, helt utan vetenskaplig grund. Låt oss börja med tidskalan. Varför slå fast att vi kommer att finna utomjordiskt liv inom en 20-årsperiod? Inte vet jag, men jag  vet varför man inte bör göra den typen av utspel: vetenskapen är mycket sällan förutsägbar. De största upptäckterna tenderar att komma när man minst anar det. I fallet med utomjordiskt liv är det dessutom en fråga om hur vanligt liv är i Universum. Ren statistik alltså. Antalet i dagsläget kända exoplaneter är närmare 600, men det är bara en bråkdel av dessa som är ”jordliknande” planeter. För närvarande är nog Gliese 581 d den enda som med säkerhet är en sådan. Men det beror ju också på vilka kriterier man har för att definiera ”jordliknande”. De 10% som Finkelstein har nämnt är dock mer än undertecknad kan tänka sig. Kanske rör det sig om 5% om man nu tar i beaktning att vi blir allt bättre på att finna små planeter. De senaste åren har antalet nyupptäckta planeter legat kring 70 per år (se diagrammet nedan). Låt oss anta att vi kan finna 100 per år de närmaste 20 åren om inte nya revolutionerande observationstekniker dyker upp. Då har vi sisådär 2000 planeter. Rimligtvis bör en livsbärande planet vara av den jordlikande, terresta typen. Antag vidare att 5% av dessa är jordliknande. Då är vi raskt nere på 100 (eller 200 om man nu föredrar Finkelsteins siffra). Hur många av dessa har liv? Tja, det är omöjligt att säga. Ska vi gissa på hälften? Om liv är en naturlig process som uppkommer givet vissa förutsättningar, så är det nog inte helt orimligt. Ok, vi är nere på 50 planeter. Hur många av dessa kommer att ha avancerat liv av den sort som Finkelstein verkar förutsätta? Ja, drar man en parallel till jordens historia, så skulle jag säga att om det finns en sådan planet bland ett 50-tal kända, så har vi nog haft en enastående tur. Jorden är ganska unik i det att vi har haft väldigt stabila förhållanden på vår planet, vilket har gynnat livets utveckling. Som exempel kan nämnas vår exeptionellt stora måne som stabiliserar jordens rotationsaxel och genom eonerna skyddat jorden från en hel del kosmiskt bombardemang (meteorer, kometer etc.). Trots detta (och en rad andra gynsamma förutsättningar) har det tagit 4,5 miljarder år att ”evolutionera” fram avancerat liv. Faktum är, att även om vi antar att vi kommer att finna tio gånger så många (d.v.s. 20000) nya planeter de närmaste åren, så ser det ändå mörkt ut. Så hur Fimkelstein får ihop sina uppskattningar begriper jag inte…

Att utomjordingar måste se ut som oss är också ett vanskligt påstående. Visst har det hänt här på jorden att förvillande lika, men ändå olika, arter har uppkommit oberoende av varandra. Finns t.ex. två arter av ciklider (fisk) som ser nästan idententiska ut men saknar närmare genetiskt släktskap och lever åtskillda på helt olika platser. Men hemligheten där är att de utsatts för mycket snarlikt evolutionärt tryck i sina respektive miljöer. Att finna en annan planet som har en miljö och utvecklingshistoria som just leder fram till tvåbenta, upprättgående, intelligenta varelser är dock en helt annan femma. Därtill ska vi minnas att det är en ren slump att däggdjuren tog över bland de stora landlevande arterna. Hur hade det sett ut om dinosaurierna inte dött ut? Utan det där meteoritnedslaget för 65 miljoner år sedan, hade då jorden befolkats av humanoida reptiler? Tillåt mig tvivla…

Till sist måste man ju också undersöka denne Finkelstein lite närmare. En snabb (säkert ofullständig) sökning i de vanligaste litteraturdatabaserna visar att han inte har en enda publikation i någon av de mer kända internationella tidskrifterna för forskningsresultat i astronomi/astrofysik. En professor?!? Faktum är att jag inte finner något annant än konferensbidrag, som vanligtvis inte genomgår kollegial granskning (peer review) och några tekniska rapporter angående teleskop och planerade observationsprojekt. Ett undantag finner jag dock: en artikel som behandlar någon måttligt intressant matematisk aspekt av bildbehandling [den har dock citerats i en (!) annan artikel! ]. Den är publicerad i tidskriften ”International Journal of Theoretical Physics”, som ingen jag har frågat tycks känna till, annat än att en kollega tror sig ha hört talas om den. Men så har den en impact factor (IF) på 0.675 också… (Som jag har nämnt tidigare här på bloggen ska man vara skeptisk till tidskrifter med en IF under ett, såvida det inte rör sig om en med mycket smal inriktning. Då kan en låg IF bero på annat.) Även om en forskares publikationslista inte nödvändigtvis säger så mycket om dennes duglighet som forskare, så säger ändå avsaknaden av publikationer en hel del. Jag undviker slutsatser angående Finkelsteins duglighet, men jag är måttligt imponerad av vad jag sett såhär långt… Till hans försvar ska väl sägas att han är medlem i internationella astronomiska unionen (vilket man inte blir precis hursomhelst) och hans arbete som chef för ett institut kanske inte lämnar så mycket tid över åt direkt forskning på egen hand.

Ska man spekulera i vad prof. Finkelstein (jag är på väg att skriva Frankenstein varje gång… undrar just varför?) har för bevekelsegrund för sitt mediala utspel, så tror jag att det handlar om att skapa publicitet. Kanske är hans institut för ”tillämpad astronomi” i behov av synas mer av någon anleding, och vad skulle då vara bättre än att koka ihop något läckert om utomjordingar? Oavsett hans vetenskapliga meritlista, så får man ge honom att han vet vilka knappar han ska trycka på för att få maximal uppmärksamhet i media…

***

Med risk för att verka bitter, så måste jag här göra en jämförelse med min senaste vetenskapliga publikation som renderade två pressmeddelanden – ett i Danmark (där jag för tillfället är verksam) och ett i Sverige. Trots att det i detta fall verkligen handlar om ett intressant vetenskapligt (!) resultat har ”gammelmedia” förhållit sig kallsinniga. Inte ett ord. Dock mer fart i de ”nya medierna” på nätet. På något sätt visar detta att traditionell vetenskapsjournalistik inte fungerar särskilt väl. Det är givietvis inget konstigt alls i att allt som går ut i pressmeddelanden inte plockas upp av massmedia (min artikel saknar sannolikt tillräckligt ”allmänintresse”), med det är trist att notera att vetenskapliga stolligheter alltid uppmärksammas, vilket tenderar att ske på bekostnad av riktiga vetenskapliga nyheter. Men hur skulle tre seriösa forskares resultat angående en unik galax kunna mäta sig med en galen rysk professor som säger att utomjordingarna kommer närsomhelst? Nej, ingen anledning till bitterhet. Antingen är man seriös och arbetar mer i det fördolda eller så är man lite småstollig och får uppmärksamhet… eller nå’t sån’t.

/L.

Read Full Post »

Så långt näsan räcker

Frågan om nyttan av (icke direkt tillämpningsbar) grundforskning och rent akademisk utbildning dyker alltid upp då och då, trots att det borde stå klart att inget modernt samhälle kan vara dessa förutan. Fredman och Liedmans artikel på DN Debatt är därför intressant. Alliansege­ringen ryktas nu vilja pröva om det går att tvinga högskolorna att betala tillbaka outnyttjade delar av sina anslag om inte studenterna presterar, d.v.s. tar sina högskolepoäng. Vidare tycks man vilja inskränka högre utbildning till program med yrkesinriktning på bekostnad av mer ”akademisk” utbildning. Åtminstone får man det intrycket av de senaste årens högskolepolitik och det faktum att Riksrevisionen i en aktuell granskning slagit fast att universitet och högskolor i genomsnitt borde kunna prestera 7 procent bättre vilket påstås bero på att fristående kurser och distansundervisning drar ner produktiviteten. Jag vill här berätta en historia – min historia – som visar att detta är ett helt galet resonemang.

Jag är nog en av de mest osannolika av forskare. En typisk forskare var ofta klassens ljus, gick ut skolan med toppbetyg och gick genast vidare till universitetet och så småningom en forskarutbildningplats (doktorandtjänst i dagens system). Spikrak akademisk karriär, alltså. De flesta av mina kolleger passar väl in på denna beskrivning. Men för undertecknad var vägen synnerligen krokig och ojämn.

På många sätt har väl min personlighet alltid skvallrat om att jag skulle passa för den akademiska banan. Jag  har alltid haft specifika särintressen, ofta av kreativ natur, som jag har ”snöat in” på och därtill drivits av en omättlig nyfikenhet i allt jag tagit mig för. Men skolan var ingen större succé. Inte för att det gick speciellt dåligt, men för att jag bevisligen måste ha underpresterat ganska rejält. Grundskolan gick jag ut med ett medelbetyg något över genomsnittet, godkänd eller mer i alla ämnen, men inget som stack ut. Bortsett från en femma i musik, som var mitt stora särintresse vid den tiden. Jag ansågs vara högst medelmåttig i matematik, vilket medförde att min matematiklärare försökte avråda mig från att välja en gymnasieutbildning med alltför mycket matematik. Jag lyssnade inte på hennes avrådan (lyckligtvis) och valde det som på den tiden kallades ”teknisk linje” – jag gillade ju teknik och naturvetenskap! Studierna gick dock knackigt. Mycket på grund av mina brister vad det gällde matematiken, så i någon mån hade väl min tidigare matematiklärare rätt. I synnerhet märktes detta i att jag gick ut gymnasiet med en ”svag tvåa” i matematik, något som väl får betraktas som klart underkänd och omöjliggjorde universitetsstudier inom teknik/naturvetenskap.

Växer man upp i vad som skulle kunna betraktas som ett typiskt ”arbetarhem” är högre utbildning i regel inget självklart. Tvärtom faktiskt. Man har en osynlig mur att klättra över för att överhuvudtaget kunna komma på tanken. Ytterligare en för att verkligen ta sig dit. Så det att jag misslyckades så kapitalt med matematiken blev till en ursäkt för att slippa klättra. Jag lyckades dock få dispens för att gå en påbyggnadsutbildning till mina gymnasiestudier som ledde fram till en ingenjörsexamen. ”Det duger åt mig”, tyckte jag då, men kände samtidigt att jag hade misslyckats på något sätt, då merparten av mina klasskamrater från gymnasiet satsade på att bli civilingenjörer, ekonomer eller någon annan ”riktig” akademisk utbildning.

Efter avslutad militärtjänst lyckades jag få anställning som ingenjör. Först på en liten elektronikfirma och ett par år senare på ett forskningslaboratorium på självaste Kungl. Tekniska Högskolan (KTH). Vet fortfarande inte riktigt hur det senare gick till och det var sannerligen en lätt bisarr känsla att vara anställd på det ställe där många av mina tidigare klasskamrater fortfarande var studenter! Nåväl, att hamna i en forskarmiljö blev en absolut vändpunkt. Visst hade jag redan tidigare funderat på om jag gjorde rätt som tog snabbaste vägen bort från skolbänken, men nu blev det uppenbart. Därutöver hade jag en gammal vän sedan grundskoletiden som gång på gång insisterade på att jag borde gå en annan väg i livet. ”Du passar bättre in i det akademiska än någon annan jag känner”, brukade han säga. Jag skrattade mest åt det, men någonstans inom mig började tanken gro. Kanske borde jag fundera över vad jag verkligen vill och är ämnad till? Och den nya arbetsmiljön på KTH var i allra högsta grad inspirerande. Själv var jag en vanlig ingenjör som skötte utrustning och processer i laboratoriet, men jag fick också en inblick i en helt annan typ av arbete. Forskning!

Min uppväxt och bakgrund kom dock än en gång att indirekt bromsa mig. För visst hade jag kunnat säga upp mig samma dag som jag slogs av insikten att jag nog skulle vilja bli forskare. Men som en ”arbetarunge” hade jag fått lära mig att man minsann ska vara tacksam om man har ett fast jobb och absolut inte släppa det utan mycket goda skäl. Så det blev en slags kompromiss. Jag behöll jobbet och började med att på kvällstid läsa in de kunskaper i matematik som jag saknade. Ambitionsnivån var inte så högt ställd – allt jag ville var att bli godkänd så att jag fick behörighet att söka kurser/utbildningar på universitet. Men denna kvällskurs skapade en intellektuell revolution i min hjärna. Läraren (som förutom matematik hade studerat psykologi!) var fullkomligt lysande och han lyckades avdramatisera det här med matematik. För första gången var det någon som förklarade vad det hela gick ut på och  hur man måste tänka – det var inte längre ”antingen förstår du, eller så saknar du fallenhet för ämnet”. Allt föll på plats. Den logisk-deduktiva metoden var min frälsning. Samma höst skrev jag högskoleprovet med gott resultat. Hade nog blivit riktigt bra om jag bara insett att ordkunskapsdelen hade TVÅ sidor… Hursomhelst, jag kunde nu söka in på universitetet.

Det bar fortfarande emot att säga upp sig från jobbet, eller ens begära tjänstledighet för att pröva på studier. Följaktligen blev det till en början kvälls och distanskurser i både Stockholm (där jag vid den här tiden bodde) och i Uppsala: grundkurs i matematik, orienteringskurser i astronomi, A-kursen i fysik m.m. Inga som helst planer på vad det skulle leda till. Jag studerade för att det var roligt och utvecklande. Mitt intresse för astrofysik och de riktigt stora frågorna väcktes på nytt och jag insåg så småningom att det var detta jag ville hålla på med. Helt galet, helt underbart, men också helt i strid med min uppfostran och sociala bakgrund. Sådant där var väl inget som vanligt hederligt folk kunde syssla med? Kompromiss nummer två: jag tog tjänstledigt på deltid för att kunna pröva på att studera astrofysik, teoretisk fysik och inte minst högre matematik. Studier som sträckte sig långt utöver 100% studietakt. Plus jobb. Jag lärde mig en läxa denna höst: ta dig inte vatten över huvudet! Brände i princip ut mig mentalt, men det tvingade mig också att göra det viktigtiga valet mellan jobb eller studier. Därtill skedde en omfattande omorganisation på laboratoriet och det var mycket oklart om jag kunde få fortsätta på samma befattning som förut, eller om jag skulle tvingas acceptera tråkigare arbetsuppgifter som en följd av den nya och bantade organisationen. Saken var klar. ”Uppsala, here I come!”, tänkte jag.

Jag har aldrig ångrat det valet. Vid 26 års ålder skulle jag nu bli universitetsstudent på riktigt! De flesta av mina nuvarande forskarkolleger på Niels Bohr-institutet i Köpenhamn (där jag jobbar för tillfället) hade vid samma ålder börjat doktorera, somliga t.o.m. redan disputerat. Ingen spikrak akademisk karriär för min del, som sagt. Men mina studier ledde ändå hela vägen fram och till sist blev ju även jag ”doktor”. Något äldre än vad som kan anses optimalt, men livet hade också hunnit lära mig en hel massa som jag hade stor nytta av i min strävan att bli forskare. Att så ofta är fallet ska man aldrig glömma bort – livserfarenhet kan inte ersättas med studier – inte på något sätt! Utöver detta har min kamp med matematiken gjort att jag nu i sanning behärskar matematik som vetenskapligt verktyg. Det är nog min starkaste sida som astrofysiker – att analysera och modellera verkligheten där ute med hjälp av matematik – vilket har ett tydligt drag av ironi över sig… eller hur?

***

Med det synsätt på högre utbildning som frodas inom nyliberala kretsar och inom ”Sveriges nya arbetarparti” *host* ska sådana som jag gallras bort, tycks det. Vi har inget att tillföra. Vi tog inte chansen när vi fick den, eller hur man nu vill rationalisiera det hela. Någon som läser detta sitter förmodligen just nu och tänker att ”den där Astrosmurfen lider ju av svår hybris – tror han att han är oersättlig?” Nej, det tror jag inte. Men jag tror att varje människa är unik och den forskning jag gör hade kanske inte blivit gjord om jag fortsatt på min ingenjörsbana. Och jag tror att det faktum att jag vid flera tillfällen konkurrerat ut många yngre förmågor på min väg mot min nuvarande position visar att jag hade något komma med som forskningen behöver. Trots min krokiga väg dit.

Fredman och Liedmans artikel på DN Debatt pekar på det grundläggande problemet: politikerna vill visa svenska folket att skattepengarna används till sådant som kommer alla till nytta och det ska synas att så är fallet utan att det tar flera decennier. En mandatperiod är fyra år och det sätter tidskalan i politiska sammanhang. Men systemet för forskningsfinansiering, likväl systemet för högre utbildning, måste vara oerhört flexibelt. Det måste tillåta att ”onyttig grundforskning” som drivs av forskares nyfikenhet ges tillräckligt utrymme och att man har möjlighet att misslyckas på individnivå, men ändå kunna komma igen och bidra vid ett senare tillfälle. Tappar vi detta fullständigt – och vi är obehagligt nära att göra det nu – så ser jag ingen framtid för Sverige som ”kunskapsnation”. Vi kan tappa allt, och svensk industri får inrikta sig på lönedumpning och ”outsourcing” till låglöneländer för att konkurrera med billig produktion istället! Kanske drar jag resonemanget till sin extrem här, men det kostar att upprätthålla ett konkurrenskraftigt kunskapskapital och det går inte att effektivisera fram mer och bättre kunskap, och i synnerhet inte effektivisera fram kreativitet och uppfinningsrikedom.

Politiker av idag tänker som regel inte längre än näsan räcker. Vad det gäller forskning och högre utbildning hade jag önskat att de åtminstone hade tänkt så långt näsan räcker… för det hade varit en påtaglig förbättring!

/L.

Uppdatering: Svenskt näringsliv har gjort ett utspel som är av det sällsynt korkade slaget (se även här). Humaniorastudenter ska inte ges lägre studiestöd för att de inte är ”samhällsnyttiga”? Ok, frågan är ju då givietvis vad som är samhällsnyttigt? Och vad blir det härnäst? Naturvetenskap som saknar industritillämpningar (t.ex. astrofysik) kanske också ska räknas som ”slöstudier” efter som det är ”mer roligt än nyttosamt” för de som studerar det? Och så har vi en regering som kryper och lägger sig platt för Svenskt näringslivs påtryckningar gång efter annan… jag börjar bli orolig för Sveriges framtid!

Read Full Post »