Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Arkiv för september, 2010

Statens, landstingens och kommunernas stöd till pseudovetenskapliga verksamheter har pågått länge. Speciellt nämnvärt är homeopatiska behandlingar med statens stöd, trots att det handlar om metoder som bevisligen inte fungerar. Föreningen Vetenskap och folkbildning poängterar idag på DN debatt att skattebetalarnas pengar inte får läggas på icke fungerande metoder och att man inte heller får ha specialregler där alternativmedicinen slipper de strikta krav som ställs på annan vård.

Jag har egentligen inte mycket att säga om detta då jag instämmer till 100% i de argument som läggs fram i debattartikeln. Det som jag finner anmärkningsvärt i sammanhanget är att skattefinansierat kvacksalveri överhuvudtaget tillåts i vårt moderna och upplysta (eller?!?) samhälle. Miljöpartiet har gjort sig (ö)känt för att föra en direkt vetenskapsfientlig politik, och helt okritiskt – på rent ideologiska (om inte idiotiska) grunder – förespråka stöd för kvacksalveri och pseudovetenskap med argument som antyder att det skulle främja miljö och hälsa. Men det är inte enbart miljöpartiet som bidrar till att legitimera rent humbug. Homeopati, som nämnts ovan, är en alternativmedicinsk behandlingsform som fullständigt krossats av all seriös vetenskap (se exempelvis Shang et al. 2005, Lancet, 366, 726, som tydligt visar att Homeopati endast är placebo), men ändå stöds dessa behandlingar av politiker i alla riksdagspartier. Man kan ju inte låta bli att undra varför?

Det är knappast någon hemlighet att jag är kritisk till svensk forskningspolitik i allmänhet och det politiska etablissemangets syn på vetenskap i synnerhet. Men beslutsfattare som har föga förståelse för hur vetenskapligt arbete bedrivs (eller borde bedrivas – det är ju inte längre möjligt att som forskare sätta vetenskapen främst p.g.a. rådande forskningspolitik) är det kanske inte så märkligt att man inte klarar av att hålla isär begreppen. Att alternativmedicin inte har mycket gemensamt med modern ”skolmedicin” är säkert inte självklart för alla, för att ta ett exempel. Någonstans tror jag att den usla forskningspolitiken och den märkvärdigt positiva inställningen till ren pseudovetenskap bottnar i samma grundläggande inställning till kunskap och vetande: sanningen är det man tror på! För det är känslan man får när åtskilliga politiker uttalar sig om vetenskap och forskning. ”Grön ideologi innebär att klimatmålen inte är tillräckliga”, för att citera en miljöpartist… Att man omöjligen kan veta vad som är rätt politik i förhållande till klimatförändringarna är tydligen irrelevant eftersom ideologin, och inte vetenskapen, dikterar vad som är sant. Andra partier är måhända inte lika ideologiska i sin inställning till vetenskap och forskning, men skillnaderna är egentligen inte stora. Ekonomiska principer väger t.ex. tyngre än vetenskapliga sanningar i de flesta sammanhang. Kanske ska man inte vara så förvånad över att kvacksalveri får statligt stöd? ;-)

/L.

Read Full Post »

Bara vanligt vatten…

Ett team astrofysiker, med prof. Leen Decin i spetsen, har precis publicerat nya rön som påvisar existensen av vattenånga i atmosfären kring en s.k. kolstjärna (Decin et al. 2010, Nature, 467, 64) . Resultatet är mycket intressant eftersom det förefaller styrka en spekulativ idé som lades fram för några år sedan: kemin i stjärnors atmosfärer kan vara långt ifrån jämvikt, vilket kan lösa ett antal teoretiska problem med dessa stjärnor. DN rapporterar om detta på ett mer än lovligt förvirrat och uppblåst sätt i torsdagens nätupplaga, men för den som vill ha en bättre beskrivning finns resultaten summerade även på popast.nu.

Kolstjärnor är solliknande stjärnor som befinner sig i slutfasen av sina ”liv” och har ett överskott på kol i sina atmosfärer (yttersta gashöljet). Själva definitionen för en kolstjärna (även kallad C-stjärna) är i princip att tätheten av kolatomer ska överstiga tätheten av syreatomer. Om syre dominerar kallas de M-stjärnor och om kol och syre förekommer i lika stor mängd kallas de S-stjärnor. C-stjärnorna har som regel kraftiga gasutflöden som brukar kallas ”stoftdrivna vindar” då de uppstår tack vare små stoftkorn av kol som bildas i dess atmosfärer. Även M-stjärnor har stoftdrivna vindar, men stoftet är väsentligen s.k. silikater som bildas i syrerika miljöer. Så långt stämmer teori och praktik bra överens, men även S-stjärnor har vindar, trots att varken kolstoft eller silikatstoft kan bildas enligt standardteorin. Hur dessa vindar (och andra tecken på närvaron av stoft) uppkommer är ett mysterium, om kemisk jämvikt råder.

Ett svensk-danskt samarbete (Höfner & Andersen, 2007, A&A, 465, L39) gav för några år sedan upphov till en spekulativ hypotes: om stoftkemin inte är i jämvikt kan både silikat- och kolstoft bildas lokalt i S-stjärnors atmosfärer. Detta skulle även innebära att andra kemiska processer kan var i icke-jämvikt. Exempelvis skulle man kunna förvänta sig att vatten även uppkommer i C-stjärnor och inte bara M-stjärnor. De nya rönen som påvisar existensen av vatten i en C-stjärnas atmosfär är därför ett första konkret belägg för att icke-jämviktshypotesen är riktig. I förlängningen kan det även ha betydelse för vår förståelse av kolets och vattnets ursprung i Universum, vilket gör resultaten än mer intressanta. Men detta är på en rätt komplicerad nivå. Även om det bara är vanligt vatten…

***

Nu är det emellertid inte bara de vetenskapliga resultaten som gör att jag fann det angeläget att blogga om detta. Det är också intressant att ställa sig frågan varför saken framställs som det vis som den görs i detta fall (vilket man även gör på popast.nu). Det är anmärkningsvärt att finna vatten i kolstjärna, men kopplingen kolets ursprung och uppkomsten av kolbaserat liv är långsökt (och blir i DNs artikel till att ”vattenatomen” är viktig för livet på jorden…*hosta*). I sin iver att nå medialt genomslag verkar man helt skamlöst söka kopplingar till sådant som brukar väcka intresse, t.ex. livets ursprung. Det är lite beklämmande att se prof. Bengt Gustafssons namn dyka upp i detta sammanhang. Kan bara hoppas att han blivit felciterad.

Läsarkommentarerna till DNs artikel är som vanligt av blandad karaktär (läs: det mesta är inte värt att bry sig om), men en av reaktionerna är intressant:

”Långt dragna slutsatser på en observation. Men det börjar ju bli vardagen nuförtiden i forskarkretsarna. Jag vet snart inte om de ska kallas forskare eller journalister för det verkar ju handla om att producera artiklar och håva in bidrag inget annat.”

Nu ska man kanske inte beskylla forskarna för det som bara är dålig och slarvig journalistik, men behovet att nå medialt genomslag har blivit allt större i takt med att behovet av externa medel har ökat. Är det en omedveten trend bland oss forskare, att vi tillåter våra resultat att förvrängas i media, bara vi får våra ”15 minuter i rampljuset” och därigenom kanske påverka de som i slutänden fattar beslut om nya anslag? Och hur påverkas i så fall kvaliteten på forskningen av detta?

/L.

Read Full Post »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.