Statens, landstingens och kommunernas stöd till pseudovetenskapliga verksamheter har pågått länge. Speciellt nämnvärt är homeopatiska behandlingar med statens stöd, trots att det handlar om metoder som bevisligen inte fungerar. Föreningen Vetenskap och folkbildning poängterar idag på DN debatt att skattebetalarnas pengar inte får läggas på icke fungerande metoder och att man inte heller får ha specialregler där alternativmedicinen slipper de strikta krav som ställs på annan vård.
Jag har egentligen inte mycket att säga om detta då jag instämmer till 100% i de argument som läggs fram i debattartikeln. Det som jag finner anmärkningsvärt i sammanhanget är att skattefinansierat kvacksalveri överhuvudtaget tillåts i vårt moderna och upplysta (eller?!?) samhälle. Miljöpartiet har gjort sig (ö)känt för att föra en direkt vetenskapsfientlig politik, och helt okritiskt – på rent ideologiska (om inte idiotiska) grunder – förespråka stöd för kvacksalveri och pseudovetenskap med argument som antyder att det skulle främja miljö och hälsa. Men det är inte enbart miljöpartiet som bidrar till att legitimera rent humbug. Homeopati, som nämnts ovan, är en alternativmedicinsk behandlingsform som fullständigt krossats av all seriös vetenskap (se exempelvis Shang et al. 2005, Lancet, 366, 726, som tydligt visar att Homeopati endast är placebo), men ändå stöds dessa behandlingar av politiker i alla riksdagspartier. Man kan ju inte låta bli att undra varför?
Det är knappast någon hemlighet att jag är kritisk till svensk forskningspolitik i allmänhet och det politiska etablissemangets syn på vetenskap i synnerhet. Men beslutsfattare som har föga förståelse för hur vetenskapligt arbete bedrivs (eller borde bedrivas – det är ju inte längre möjligt att som forskare sätta vetenskapen främst p.g.a. rådande forskningspolitik) är det kanske inte så märkligt att man inte klarar av att hålla isär begreppen. Att alternativmedicin inte har mycket gemensamt med modern ”skolmedicin” är säkert inte självklart för alla, för att ta ett exempel. Någonstans tror jag att den usla forskningspolitiken och den märkvärdigt positiva inställningen till ren pseudovetenskap bottnar i samma grundläggande inställning till kunskap och vetande: sanningen är det man tror på! För det är känslan man får när åtskilliga politiker uttalar sig om vetenskap och forskning. ”Grön ideologi innebär att klimatmålen inte är tillräckliga”, för att citera en miljöpartist… Att man omöjligen kan veta vad som är rätt politik i förhållande till klimatförändringarna är tydligen irrelevant eftersom ideologin, och inte vetenskapen, dikterar vad som är sant. Andra partier är måhända inte lika ideologiska i sin inställning till vetenskap och forskning, men skillnaderna är egentligen inte stora. Ekonomiska principer väger t.ex. tyngre än vetenskapliga sanningar i de flesta sammanhang. Kanske ska man inte vara så förvånad över att kvacksalveri får statligt stöd? 
/L.
