Miljörörelsen vet bäst?

En ny enkät som nätverket Global Rättvisa Nu genomfört visar att riksdagspartierna C, FP, V och MP stödjer det klimatmål på maximalt 1,5 graders ökning av jordens medeltemperatur som 100 utvecklingsländer krävde vid Köpenhamnsmötet. Vidare noteras att samtliga riksdagspartier utom KD vill att Sverige och EU minskar sina utsläpp med minst 40 procent till 2020. Fyra ideella organisationer ges idag utrymme på DN debatt där man  drar stora växlar på enkätresultaten och hävdar att klimatmålen inte är tillräckliga.

Nu är det frestande att skriva något om att enkäten visar att vissa  svenska riksdagspartier har “miljötomtar på loftet”, men det här för allvarligt för att skämtas bort. Miljöorganisationer har en tendens till att ha väldigt tvärsäkra åsikter och alltid förutspå världens undergång. Jag vet inte riktigt varför, men kanske är det ett sätt att höras och synas i mediabruset och “ändamålet helgar medlen” brukar det ju heta. Och kanske är det för att rättfärdiga sin verksamhet? Om de uppsatta klimatmålen kan anses tillräckliga har dessa organisationer inte längre någon större roll att spela i sammanhanget. Men vad värre är, har de även en vana att hänvisa till vetenskap och “nya rön” när man skarpslipar sina argument. Lyssnar man till nära på extremistiska organisationer som Klimataktion och Miljöförbundet Jordens Vänner är det svårt att känna igen de fakta man kan finna i den vetenskapliga litteraturen. Frågan är hur länge det ska tillåtas att man våldför sig på vetenskapen på detta sätt i den offentliga klimatdebatten?

I debattartikeln skriver “de fyra” bl.a. följande:

“Studier som släppts efter FN:s stora klimatrapport 2007 visar på oroväckande förändringar i den arktiska isen, uppvärmning av den sibiriska tundran och i våra hav. Rapporterna ger tydliga indikationer på att tvågradersmålet är otillräckligt och kan leda till klimatförändringar som ruckar förutsättningarna för livet på jorden.“

Det hade varit lättare att förklara varför detta är fel om det inte varit för att spekulationer av detta slag faktiskt antyds i den vetenskapliga litteraturen. Som exempel kan vi ta en artikel i Nature (Screen & Simmonds, 2009, Nature, 464, 1334) där man hävdar följande angående sina resultat:

“The findings reinforce suggestions that strong positive ice–temperature feedbacks have emerged in the Arctic, increasing the chances of further rapid warming and sea ice loss, and will probably affect polar ecosystems, ice-sheet mass balance and human activities in the Arctic.”

Rignot et al. (2008, Nature Geoscience 1, 106; 2010, Nature Geoscience 3, 187) konstaterar att uppvärmningen av världshaven kan påverka avsmältningen av polarisarna och drar följande, ganska helgarderande, slutsats:

“We conclude that ocean waters melt a considerable, but highly variable, fraction of the calving fronts of glaciers before they disintegrate into icebergs, and suggest that submarine melting must have a profound influence on grounding-line stability and ice-flow dynamics.“

Mer precis än så är som regel inte den senaste vetenskapliga litteraturen i de här frågorna. Exemplen ovan hör nog till de mer dramatiska slutsatserna, men de antyder knappast att världens undergång är nära eller att “tvågradersmålet” inte räcker för att rädda världen. Kombinerat med ett “worst case scenario” hämtat från klimatmodeller av Hansen et al. (se exempelvis 2007, Phil. Trans. R. Soc. A, 365, 1925) kanske de senaste årens rön i någon mån kan rättfärdiga vad som hävdas i debattartikeln, men det är fortfarande tveksamt. Men när miljöorganisationerna ska argumentera blir det till “tydliga indikationer”. Jag har tidigare här på bloggen undrat varför det ska vara så svårt att hålla sig till fakta i klimatdebatten? Den frågan är relevant även här.

Slutligen kan man inte låta bli att tänka tanken att klimatfrågan tar fokus från många akuta miljöproblem som du hamnat i skymundan. Enkelspårighet är sällan av godo…

/L.