Äntligen!

Kungliga Vetenskapsakademiens (KVA) Forskningsstrategiska utskott publicerar i dagarna en rapport som diskuterar den absurda situation som skapats med dagens system för tilldelning av forskningsmedel i Sverige (se www.kva.se/sv/Vetenskap-i-samhallet/forskningens-villkor/Forskningsstrategiska-utskottet). Jag har varit inne på detta tidigare här på bloggen. Dels har jag diskuterat den enskilde forskarens situation, som är tämligen ohållbar i många fall, och dels hur systemet för resurstilldelning håller på att kollapsa. KVAs analys bekräftar min bild, men läget är nog egentligen värre än rapporten visar. Därtill kvarstår det stora problemet: hur får man svenska beslutsfattare (politiker) att lyssna? Den här frågan kan inte användas för ”röstfiske” inför valet, och därmed lär den få mycket låg prioritet på den politiska agendan. Men det är glädjande att den äntligen tas upp inifrån ”systemet”.

I en debattartikel i DN idag hävdar Jan S. Nilsson, ordförande KVAs forskningsstrategiska utskott och Gunnar Öquist, KVAs ständige sekreterare, att det åtgår cirka en arbetsvecka för en forskare att utarbeta en projektansökan. Detta betraktar jag som en oerhört optimistisk bedömning (och jag är inte ensam om denna uppfattning). Men egen erfarenhet är att utarbetandet av en ansökan tar minst en månad i anspråk om det gäller ett helt nytt projekt och kanske en vecka om det är fråga om att uppdatera och modifiera en tidigare ansökan (för att t.ex. få förlängningsmedel). Är man flera som söker medel tillsammans för ett större projekt, kan man givetvis dela upp arbetet, men om du söker enskilt räcker det knappast med en 40-timmars arbetsvecka. Låt oss säga att en ansökan kräver åtminstone 80 mantimmar, effektiv tid. Många forskare jobbar nog 80-timmarsveckor när det drar ihop sig till en deadline för ansökning om nya medel, så på det viset rör det sig kanske om en arbetsvecka. Men jag anser inte att vi ska räkna på det sättet.

Vidare skriver man i debattartikeln att Vetenskapsrådet mottog drygt 3 500 projektansökningar under 2008. Detta motsvarar en forskarinsats om 3 500 veckor eller cirka 80 arbetsår enligt KVAs kalkyl. Enligt min bedömning rör det sig nog i realiteten om det dubbla, d.v.s. 280 000 arbetstimmar. På sin höjd en fjärdedel av alla ansökningar beviljas, vilket innebär att 120 arbetsår (210 000 timmar) har nyttjats till att producera omfattande vetenskapliga projektbeskrivningar och annat direkt för papperskorgen. Om vi antar att en typiskt svensk forskare har en bruttomånadslön om c:a 30 000 kr (lågt räknat) utan rätt övertidsersättning (den rätten är nästan alltid bortförhandlad för universitetsanställda), ger lite snabb huvudräkning att kostnaden för dessa forskares arbete med sina ansökningar är klart över 50 miljoner!

Fundera nu ett ögonblick på vad man skulle kunna göra med 50 miljoner, när man t.ex. ofta ger nydisputerade forskare stipendier om bara lite drygt 300 000 kr per år. Det blir sisådär 150 – 200 sådana ”postdoktorer” under ett år, vilket skulle kunna göra stor skillnad vad det gäller unga forskares möjligheter att ”få in en fot” i branschen. I dagsläget är man hänvisad till att lämna landet när man disputerat, då det i Sverige oftast saknas möjlighet att forska vidare på denna ”mellannivå” i karriären. Detta gäller särskilt den så viktiga grundforskningen, där icke-statliga medel (från t.ex. industrin) är svårt att få. Fler ”postdokstipendier” behövs, och bättre möjligheter att stanna i Sverige efter avlagd doktorsexamen behövs också. De flesta som disputerar gör detta vid en ålder då det är ganska naturligt att bilda familj (om man inte redan har det) och att då kräva att nästan alla unga svenska forskare (och tillika småbarnsföräldrar) ska ge sig in i en karusell med korttidskontrakt på olika håll världen över är inget annat än galenskap! Man kan bara fråga sig hur många lysande begåvningar som gett upp sin forskarkarriär p.g.a. ”familjeskäl”? Och har inte detta utarmat svensk forskning?

I sammanfattningen av KVAs rapport kan man läsa följande:

”Det är [därför] viktigt att ansökningsförfarande och bedömningsarbete förenklas så långt det är möjligt utan att ge avkall på kvalitet och objektivitet i bedömningen. Ytterst är detta en fråga om att disponera de nationellt tillgängliga forskningsresurserna – personella och ekonomiska – så effektivt som möjligt.”

Man kan bara hoppas att detta budskap når fram till de som har makt att ändra systemet. För såsom läget är idag, kommer svensk forskning att fortsätta halka efter i alla internationella jämförelser och slutligen kommer vi inte längre att vara ett land med framstående forskning och utveckling. Frågan är bara vad nuvarande system ska ersättas med? Mitt förslag, som naturligtvis bara är en skiss, är att bedömningen av vilka som ska tilldelas medel eller inte bör vara baserad enbart på tidigare forskningsresultat. Idag söker man medel med framtida projekt och förväntade resultat som bedömningsgrund, vilket leder till att de som är bäst på att ”sälja sin forskning” får pengar och inte nödvändigtvis de som har förmågan att uppnå intressanta och användbara vetenskapliga resultat. Det kan ju tyckas vara självklart att de som är bäst på att forska är de som i första hand ska tilldelas medel, men det finns en baksida med detta, som delvis utgör grunden för att dagens system tillkommit. Om ”tidigare meriter” är det som väger tyngst, finns eventuellt en risk att man fortsätter med det man alltid gjort och att forskningen inte förnyas i den omfattning som kanske är önskvärt. Men även detta går att råda bot på utan den nuvarande arbetsbelastningen på den enskilde forskaren. Jag ser det som fullt tillräckligt att man med sin ansökan bifogar en resumé över sin tidigare forskning. Det är egentligen inte svårt att se vilka som i princip gör om sin doktorsavhandling gång efter gång och det är inte heller svårt att se vilka som bedriver forskning med högt genomslag inom respektive fält. Därtill ska man komma ihåg att förnyelse inte med nödvändighet leder till bättre forskning. Låt meriterna tala och om resultaten uteblir kanske pengarna ska ges till någon annan nästa gång.

Ett annat problem som tas upp i KVAs rapport är de korta kontraktstiderna, vilka anses motverka nyorientering av forskningen:

”Flera forskare betonar att det vore önskvärt med möjlighet till längre kontraktstider. Med en 3-årsgräns väljer man företrädesvis projekt, som med stor sannolikhet leder till resultat tidigt under kontraktstiden. Detta ökar chanserna att få fortsatt stöd när kontraktet löper ut. Detta premierar forskning, som ligger i linje med den verksamhet man redan bedriver och får många att avstå från djärvare projekt därför att de bedöms vara mer osäkra. På sikt är detta naturligtvis hämmande för utvecklingen. Rutinen prioriteras framför kreativ nyorientering.”

Detta är alltså den stora paradoxen med den ständiga ”konkurrensutsättningen” i tilldelningsprocessen. Istället för att stimulera förnyelse, gör osäkerheten som uppstår att många ”kör på i gamla hjulspår”. Jag har ondgjort mig över detta förut, och jag gör det gärna igen: med kontrakt på 1-3 år blir livet som forskare endast en ständig jakt på nya medel och/eller anställningar. Ingen vågar ta tag i några högriskprojekt, ingen har tid att jobba med de verkligt stora frågorna och ingen har tid att driva sidoprojekt, spinn-off-idéer och utveckla intressanta tillämpningar av sina resultat som exempelvis kan leda till nya patent. Vill man att forskningen ska ta oss in i framtiden, då måste perspektiven bli mer långsiktiga och unga forskares villkor måste bli bättre.

Vi är fortfarande långt ifrån en lösning på problemen, men det är givetvis gott att det är KVA som nu tar upp diskussionen. Jag säger som Gert Fylking: Äntligen! Skillnaden är att jag dock inte säger det med ironi…

/L.