Large Hadron Collider (LHC) vid CERN i Genève, Schweiz, är åter igång efter att ha stått stilla i drygt ett år. Och ännu en gång tycks också LHC blåsa liv i allmänhetens vetenskapsförakt.Varför tror ingen längre på vetenskapens potential?
DN och SvD har återigen uppmärksammat omstarten av LHC. Nu är det emellertid inte denna nyhet som är det mest intressanta. Nej, det som verkligen fascinerar är hur människor reagerar på det hela. Jag har redan skrivit om att somliga tror att världens undergång är nära p.g.a. att LHC tros kunna bilda ett svart hål som slukar jorden. När man sedan läser vissa av kommentarerna till DNs artikel, blir man som forskare lite ”trött”…
Låt mig ge ett ytterligare exempel, denna gång hämtat från bloggosfären. ”Latent energi” skriver följande:
”Vem ansvarar för säkerheten vid CERN ? – Antagligen anser Sveriges regering att det är de personer som skrivit den så kallade säkerhetsanalysen. Men de som skrivit analysen är framstående och entusiastiska forskare som vill tolka mätresultat och hitta ny spännande avvikelser och ta fram modeller för nya partiklar. Dessa personer vill inte sitta och analysera vilka faror olika misstag kan innebära.”
Varför denna föraktfulla syn på forskare? Varför skulle forskare inte ha samma moral, etik och ansvarskänsla som andra människor? Det är tyvärr inte svårt att hitta fler som resonerar ungefär likadant.
Jag kunde inte heller låta bli att tjuvlyssna på två studenter (sannolikt inte fysikstudenter…) på väg från Uppsala till Stockholm med Uppsalapendeln igår, som i sin diskussion kom fram till att LHC-experimentet måste vara ”den mest meningslösa forskning som någonsin gjorts, och dessutom har det kostat så sjukt mycket pengar att det borde vara åtalbart”. Ja, vad ska man säga? För somliga är nog alla argument för en bred och väl finansierad grundforskning ogiltiga per definition. Följande anonyma citat är ett bra exempel på hur många ofta tänker:
”Det blir väl mer spännande om alla har sin egen åsikt, varför ska man försöka ta reda på hur jorden kom till? Vi lever ju här på jorden nu. Och det där med att slukas i ett svart hål.. Hur kan de ens utsätta oss för sådant om det är farligt? Jag förstår om de är nyfikna på att veta hur jorden kom till, men jag tycker det är onödigt att slösa massa pengar på sådant när man hade till exempel hade kunnat bygga upp mer hus och mat åt folk som behöver det. Jag tycker det är onödigt vetande för vi lever ju på jorden och vi har det bra, det blir ju som sagt mer spännande om vi vet lika lite nu än om 100 år.”
På tal om forskningsfinansiering, har jag en obehaglig känsla av att denna attityd spritt sig. Beslutsfattare på olika nivå tycks inte längre förstå att grundforskning, såsom LHC, är ett nödvändigt fundament för att forskning och vetenskap ska kunna vara nyttosam ur ett samhällsperspektiv. Rådande forskningspolitik visar att man tror att det är möjligt att på politisk väg styra svensk forskning mot sådant som vi kan ha nytta av och samtidigt göra den ”världsledande” med s.k. ”strategiska satsningar”. Dessa ”strategiska satsningar” är nära på detsamma som att kasta bort statens resurser, då man stryper väl fungerande forskning på många håll samtidigt som det pumpas in mer pengar än man kan använda på ett vettigt sätt (personal och infrastruktur saknas ofta) på andra håll.
Staten, genom Vetenskapsrådet, är den största finansiären av grundforskning i Sverige, men frågan är om inte ”strategiska satsningar” leder till att de statliga forskningsmedlen hamnar fel? Borde inte staten i första hand stå för finansieringen av den grundforskning som helt saknar kommersiell potential? Forskning kring läkemedel, ”miljöbränslen” och ”nanoteknik” hör definitivt inte till denna kategori, men klassas som ”grundforskning” i politiska sammanhang. Den anses ”strategiskt viktig” och just därför prioriteras den när staten pytsar ut pengar.
/L.
En del av kritiken ligger nog i att folk inte riktigt förstår det hela. Och istället för att ta rätt på det så kommer man med kritik. Vi ser det på andra områden också.
Sedan har samhället till viss del blivit lite ytligt i vissa avseenden. Det skall vara snabba resultat, resultat som går att mäta så snabbt som möjligt.
Där ligger ett litet ansvar att försöka förklara på ett enkelt sätt, varför det inte kan gå snabbt och nyttan med grundforskning. Gärna i praktiska termer som vilka framsteg tidigare grundforskning sinom tid kommit fram tid.
Sedan har vi ju katastroffilmer som späder på det hela. 2012 är väl den senaste där jorden nästan går under. Och då det finns de som på fullt allvar tror att det kan hända år 2012 är lätt att se hur de skräms av det här.
Jag håller helt med dig om orsakerna. Man orkar inte försöka förstå helheten och är inte alltid så nogräknad med varifrån man hämtar information. Jag såg ”2012″ förra helgen och slogs under filmens gång att det kanske är lite olyckligt att premiären sammanföll med nyheten om återstarten av LHC. Tyvärr tror jag inte ”folkbildning” löser detta problem. Jag har jobbat en hel del med popularisering av vetenskap och därigenom fått erfarenheten att man oftast bara når ut till de som redan tycker att vetenskap är intressant och viktigt. De framsteg tidigare grundforskning så småningom gett kan ju lätt avfärdas som ”slump” och att med mer fokus på ”nyttig” forskning måste ju allt bli mycket bättre. Jag vet ärligt talat inte hur man ska agera för råda bot på detta.
[...] Astrosmurfen | VOF | [...]
Fast de borde kanske inte köra en test den 21/12-12.
Skulle nog få kommentarerna att nå oanade höjder i ren skräck.
Men det vore kanske ett intressant sociologiskt/kulturellt experiment annars?
He he… människor!
Man läser en ½ text i någon blogg om potentiella svarta hål sen anser man sig ha en nyanserad och välgrundad bild av fenomenet. Men det är lite rationellt, i att det är konsekvent orationellt. Jag menar: Om de anser sig ha välgrundad information utifrån ogrundade rykten (dvs utan någon evidens och analys) utgår de möjligen från att dessa farliga Frankenstein-forskare i vita rockar är lika vårdslösa och oproblematiska i sitt sätt att tänka runt risk.
Jag ser det som potentiellt smart att tidigt undervisa i vetenskap- dvs i metoden. Inte primärt för att få fler forskare, utan för att uppmuntra människor att tänka kritiskt och sedermera utvärdera information. Men också för att uppmuntra människor att förstå projekt som LHD, dess nytta, giltighet och charm.
Jag gjorde nästan slut med min flickvän här om dagen när hon sa: ”Åh, vetenskap, vetenskap, det tråkar ut mig! Ni tror att ni sitter på alla svaren.” Det är svårt att hålla sig tålmodig när vuxna människor kritiserar vad de inte ens känner till: ”Men älskling, kan du ens säga vad vetenskap är?”
En fråga allt för få kan svara på…
Kan inte annat än instämma…