Skandal, Mittuniversitetet!

Aftonbladet och Sundsvalls tidning meddelar att under våren startar en internationell studie där premenstruella besvär (PMS) ska behandlas med homeopati. Att svenska tidningars vetenskapsjournalistik många gånger är rent usel är inget nytt och det är heller inte det jag tänker belysa. Det som upprör är att ett svenskt universitet (Mittuniversitetet) lägger resurser på ren pseudovetenskap. Det är inget mindre än skandal!

Antidepressiv medicin, spiral eller p-piller har dokumenterad effekt vid PMS, men många avstår behandling av rädsla för biverkningar. Då inga andra alterntiv finns, väljer allt fler homeopatisk behandling. Homeopatin, i den tappning som avses här, skapades av den tyske läkaren Samuel Hahnemann i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. Homeopatisk medicin hävdar att varje symptom som orsakas av en giftig dos av någon substans, kan botas av ett preparat som tillretts av samma substans. Homeopatins sjukdomsbegrepp skiljer sig också från den medicinska vetenskapen, då grundorsaken till en sjukdom anses vara psykisk snarare än fysisk. Sjukdomar ska enligt denna lära yttra sig först som emotionella symptom och senare leda till fysiska symptom. Följaktligen anser man inom homeopatin t.ex. att bakterier och virus inte orsakar sjukdomar.

Homeopatin kan i bästa fall beskrivas som ett alternativmedicinskt villospår som sedan länge har kunnat vederläggas av vetenskaplig klinisk prövning. En metastudie från 2010 visade att det faktiskt inte finns minsta tillstymmelse till stöd för att homeopati har någon effekt utöver ren placeboeffekt.

Lök, tigerlija och bläckfiskbläck

Behandlingen i det här fallet (PMS) går ut på att lök, tigerlilja och bläckfiskbläck är de substanser som ska betraktas som ”sjukdomsalstrande”. Varför just dessa är dock höljt i dunkel. Men principen verkar annars vara den den klassiskt homeopatiska.

Forskargruppen, som bl.a. består av svenska forskare från Mittuniversitetet, rekryterar nu kvinnor i åldern 18-50 år som har PMS för sitt projekt. Studien ska pågå under minst ett år och följa 38 kvinnor i varje land. Kvinnorna kommer att delas in i två grupper. Ena gruppen behandlas som de brukar, andra gruppen får också sin vanliga vård men med homeopatisk vård som tilläggsbehandling. Jag måste säga detta upplägg förvånar, eftersom det gör det svårt att kontrollera eventuell placeboeffekt. Känns skrämmande ovetenskapligt.

Kritik mot projektet

Inte helt oväntat har homeopatisk behandling av PMS mött kritik.  Forskarna bakom projektet anser dock det är viktigt att göra en vetenskaplig granskning av metoden just därför att många kvinnor tror på den.

”Många använder homeopati och därför känns det viktigt att det görs studier om det.”

Mats Jong, Mittuniversitetet

Jag och andra kritiker anser att homeopati är ren pseudovetenskap. Homeopatiförespråkare anser att det är fel att jämföra med vanlig behandling. Och där brukar all diskussion haverera. Homeopatisk behandling och prövning praktiseras i regel utanför skolmedicinen och akademierna, vilket gör att bara den som själv tror på, och är beredd att betala för, också får sådan behandling. I det här fallet blir saken mer komplicerad, då det är fråga om forskning inom ramarna för verksamheten vid ett svenskt universitet. Det är alarmerande att det inte finns mekanismer för att fånga upp och stoppa den här typen av pseudovetenskap vid akademiska institutioner. Förvisso är stora delar av forskningen inom humaniora och samhällsvetenskap redan förpestad med kunskapsrelativism och andra postmoderna avarter, men medicinsk forskning brukar hålla en anständig nivå vad det gäller metoderna för framtagande av ny kunskap, d.v.s. forskning.

Aftonbladet avslutar sin artikel med att konstatera att ”resultatet blir intressant för alla”. Personligen vill jag bara säga att resultatet är givet på förhand (om studien utförs korrekt) och att förslösa forskningsmedel på sådan här ovetenskaplig skräpforskning borde inte vara lagligt. Men tyvärr är det det.

/L.

Uppdatering: Tidskrift för homeopati och sajten ”Dagens Homeopati” har som väntat vinklat denna skamliga historia på ett annat sätt. Det är svårt att tro att året är 2013…

Klimathotet bleknar

Uppvärmningen av klimatet har kraftigt bromsats upp efter år 2000 enligt nya rön från en norsk forskargrupp som använt en ny beräkningsmodell som även vägt in naturliga variationer. Klimatkänsligheten förefaller vara betydligt mindre än vad som hävdats i IPCCs rapport frpn 2007.

Det var ett tag sedan jag skrev något här på bloggen. Men nu måste jag ta mig tid att kommentera denna nya norska studie. Det är frestande att säga något i stil med ”vad var det jag sa”, men jag ska nog undvika den infallsvinkeln. Det är dock glädjande att en mer statistiskt korrekt analys visar att de mest högljudda alarmisterna inte haft täckning för sina påståenden, helt i linje med min förmodan (för en summering av var jag står åsiktsmässigt, se detta blogginlägg från 2010). Det är också glädjade att se att detta rapporteras korrekt i media, efter den journalistiska härdsmältan i rapporteringen om Världsbankens klimatrapport.

”But the researchers were surprised when they entered temperatures and other data from the decade 2000-2010 into the model; climate sensitivity was greatly reduced to a “mere” 1.9°C.”

Studien visar liksom tidigare forskning att medeltemperaturen steg kraftigt på jorden under 1990-talet. Nu har man dock lagt till nya data som visar att ökningen nästan helt avstannat efter år 2000. Egentligen är detta ingen nyhet för den som följt den vetenskapliga litteraturen, men det är förstås bra att det understryks och poängteras. De norska forskarna visar även att uppvärmningen av världshaven tycks ske i långsammare takt, trots att utsläppen av koldioxid och de flesta förmodade förstärkningsfaktorer fortfarande ökar. Den givna slutsatsen är att klimatet är betydligt mindre känsligt för koldioxidutsläpp, vilket sägas ha förvånat forskarna.  Jag vet just inte om det är något man borde bli förvånad över, för det har blivit allt mer klart att korrelationen mellan global medeltemperatur och koldioxidhalten inte är så stark som man tidigare har trott.

“We are most likely witnessing natural fluctuations in the climate system – changes that can occur over several decades – and which are coming on top of a long-term warming. The natural changes resulted in a rapid global temperature rise in the 1990s, whereas the natural variations between 2000 and 2010 may have resulted in the leveling off we are observing now.”

En annan given slutsats är att de vi bevittnat under de senaste decennierna måste till betydande del handla om naturliga variationer – variationer som inte ens de mest sofistikerade klimatsimuleringarna kan förklara på ett helt tillfredställande sätt. Och skulle 2000-talets temperaturutvecklingstrend hålla i sig ytterligare några år måste nog koldioxidhypotesen revideras ganska betydligt.

”Burning coal is the main way that humans continue to add to the vast amounts of tiny sulphate particulates in the atmosphere. These particulates can act as condensation nuclei for cloud formation, cooling the climate indirectly by causing more cloud cover, scientists believe. According to this reasoning, if Europe, the US and potentially China reduce their particulate emissions in the coming years as planned, it should actually contribute to more global warming.”

Jag ska erkänna att jag ännu inte tagit del av alla detaljer, men såhär långt verkar den norska studien inte innehålla något som man inte hade kunnat förvänta sig utifrån det sammantagna kunskapsläget. Men det finns en sak som sticker ut: forskarna noterar att minskad förbränning av fossilt kol som bränsle ger minskade utsläpp av sulfatpartiklar, vilket enligt standardteorin borde ge minskad molnbildning och ökad global uppvärmning. Efter att ha läst på lite om bakgrunden, kan jag inte annat än förvånas över att detta inte (så vitt jag vet) uppmärksammats tidigare! Möjligen har man utgått ifrån att koldioxidens effekter är så stora att nettoeffekten ändå skulle vara positiv. Men jag får inte riktigt ihop det här. Hur har man kunnat missa detta? Hursomhelst, denna möjliga ”biverkan” av att vi uppnår de föreslagna målen vad det gäller utsläppen, visar tydligt att vi förstår klimatsystemets dynamik klart sämre än vad man kan få intryck av när man läser IPCCs rapporter.

Jag hoppas nu innerligt att dessa nya resultat kan öppna för en mer nyanserad diskussion om klimatet, där inte allt fokus ligger på koldioxidutsläpp. Vi får inte glömma bort att minskade utsläpp inte omedelbart ger effekt (samt att effekten kan vara mindre än förväntat) och att det därför under alla omständigheter är nödvändigt att vidta andra återgärder för att hantera effekterna av ett varmare klimat. Det mesta tyder på att det är de redan fattiga och utsatta delarna av världen som kommer att drabbas värst, och för de människor som lever mitt i eländet är inte ett avtal om koldioxidutsläpp något som inger hopp och tröst. Kostnaderna som följer med de radikala åtgärder som framförallt miljörörelsen förespråkar ska inte heller glömmas bort. Det har inte ansetts ”ansvarsfullt” att ta upp den ekonomiska parametern, såvida man inte argumenterat för att klimatåtgärder idag ger stora ekonomiska vinster i framtiden. Sanningen är nog att ingen kan veta hur det är med den saken. Om dessa ”vinster” uteblir, riskerar vi att försätta oss i en situation där världsekonomin bromsas och de ekonomiska förutsättningarna för att hantera klimatförändringens effekter blir onödigt begränsade till följd av detta. Som sagt, jag hoppas på en mer nyanserad debatt framöver.

Även om jag önskar, och i viss mån förväntar mig, en mer sansad diskussion om klimatet, väntar jag nu bara att K. Bojs på DN ska skriva en krönika där de norska resultaten reduceras till att vara intressanta, men inte alls är något som förändrar läget… Har man engagerat sig så hårt i att blåsa upp klimathotet och ligger man dessutom (till följd av detta) på 25:e plats på Miljöaktuellts lista över de ”miljömaktigaste” i landet – ja, då tror jag inte man backar så lätt. 

Nåväl, världen gick inte under 21/12 2012 och det lär den nog inte göra inom överskådlig framtid heller.

Mer om rapporten finns att läsa på norska forskningsrådets hemsida och DN, Svd, samt Aftonbladet.

/L.

Matematik och fördärvande (o)kunskap

Det är uppenbart inte bara Jonas Thente, bland den växande skaran av ”attitydinkontinenta” humanister, som inte inser det nödvändiga i att fler än en liten ”nördelit” behärskar matematik i ett högteknologiskt ”kunskapssamhälle”. En gymnasielärare (!!) skriver i Göteborgsposten att man borde slopa matematiken på gymnasiet. I vilken grad ska vi tillåta att det postmoderna tankegodset får fäste inom svenskt utbildningsväsen?

Jag har tidigare skrivit om trenden mot att ifrågasätta matematik och annan ”absolut” kunskap frambringad i en positivistisk kontext. Och jag trodde aldrig att jag skulle få läsa något värre än Jonas Thentes ignoranta svammel i DN. Tänk, så fel jag hade… Gymnasieläraren Andreas Magnusson lyckas ta idiotin till absolut högsta nivå. Läs även hans stolligheter på Newmill, så för står ni vad jag menar, kära läsare. Stackars elever…

”Detta är mitt förslag: matematik blir ett grundskoleämne och logik blir ett gymnasieämne. Algebra och liknande blir ett fritidsintresse för en intresserad minoritet.”

Som student läste jag allt som oftast ihop med blivande lärare. Jag var ”frifräsare” och följde inget program på universitetet och i egenskap av sådan hamnade man alltid i samma studiegrupper som lärarstudenterna. Vet inte varför, men det ju kvitta. Tackvare mitt umgänge med blivande lärare fick jag en del insikt i det postmodernistiska dravel som lärarutbildningen (främst pedagogikdelen) vilar på. De fick lära sig att absoluta fakta inte existerar och att allt därför måste ifrågasättas, eller ”problematiseras”, som det brukar heta. Vidare blev de närmast hjärntvättade att tro att ämneskunskaper inte var så viktiga (det handlar ju bara om att vara kritisk mot all kunskap) och att den pedagogiska metoden och den kritiska synen på kunskap var det enda av verkligt värde. Detta är allenast en återspegling av den postmodera filosofins grundvalar. Inte helt otippat anammades samma inställning till den egna utbildningen i pedagogik. När någon som ska bli lärare i matematik och fysik enligt egen utsago ”ägnat en hel termin åt att lira bongotrumma och leka klapplekar” på institutionen för lärarutbildning, känns det inte längre så märkligt att svensk skola har problem trots att vi ”prioriterar utbildning” i kunskapslandet Sverige. Förvisso brukade (sägs det) den berömde fysikern och Nobelpristagaren Richard Feynman spela bongotrumma (och röka ”exotiska örter”) på sitt kontor, men jag tror inte det var det som inspirerat detta inslag i utbildningen…

”Jag börjar känna mig som pojken i kejsarens nya kläder. Är matematiken verkligen så tom att dess existens står och faller med att ingen avslöjar dess nakenhet? Jag vägrar tro att det är möjligt men jag vet också att tomma tunnor skramlar mest.”

Att den postmoderna synen på kunskap inte håller samman torde vara ganska uppenbart för den som någon gång rört sig utanför humaniorans sfärer. Hela vårt moderna samhälle vilar på vetenskapliga landviningar som är sprungna ur modernistisk, positivistisk forskning och jakt på oberoende kunskap och sanning. Sådan kunskap finns. Tro mig.

Låt mig avsluta detta med att citera Richard Dawkins:

”Science works. Planes fly. Magic carpets and broomsticks don’t. Gravity’s not a version of the truth. It *is* the truth. Anyone who doubts it is invited to jump out of a tenth floor window.”

Mer i samma anda finns i detta Youtube-klipp.

/L.

Det här med pengar och var man ska stoppa dem…

Jan Björklund kommer nu med en ny debattartikel angående forskningsfinansiering och svensk forsknings fortsatta kräftgång. Vi ska som vanligt ha mer ”elit”, ”excellens” och ”strategeisk” forskning och därmed mer politisk toppstyrning, verkar det. Någon självkritik och insikt om att denna ”excellenstrend” inom forskningspolitiken (som varat under minst ett par decennier) verkar sammanfalla med svensk forsknings tillbakagång finns det inte tillstymmelse till. Och när det nu visat sig att även Stiftelsen för strategisk forskning (SSF) de senaste åren har festat upp flera miljoner kronor av pengar avsedda för forskning, så undrar man ju vad det är våra kära makthavare vill åstadkomma.

De som har läst min blogg under det senaste halvåret kan inte ha missat vad jag anser om dessa ständiga elitsatsningar och hurdant slöseri med resurser jag tycker att det är. Och det har inget ned någon ”jantelag” att göra. Jag ska här nedan upprepa en del av detta, samt utveckla mina tankar något och försöka föreslå ett alternativ.

Björklunds fyra huvudpunkter

I sin debattartikel tar Björklund upp fyra huvudpunkter.

1. Elitprogram för yngre forskare är något som låter väldigt fint och vid en ytlig anblick verkar vara precis vad man ska ha för att få fram den bästa forskningen. Problemet med detta angreppssätt är att det förutsätter något vi faktiskt inte längre har idag: en bred bas att bygga på, d.v.s. många unga talanger som representerar en mångfald av ny forskning. Det är hårda ord, men jag vill mena att Björklund ljuger sig blå i ansiktet när han hävdar att ”det är uppenbart att svensk forskning har god bredd”. Han ljuger även så man bara tappar hakan när han säger att vi i Sverige ”under lång tid har prioriterat satsningar på bredden”. Verkligheten och sanningen är precis motsatsen. Vi har nog aldrig tidiagre haft en sådan likriktning inom svensk forskning rent allmänt. I kombination med de senaste 20-30 årens fokus på ”strategisk foskning” och ”excellenscentra” m.m. har det mesta av potentiellt nyskapande forskning fallit bort. Och det är just detta som är problemet med Sverige: vi satsar mycket pengar, men bara på riktiga ”lågoddsare” och då blir som bekant inte vinsterna så stora…
2. Rekrytering av internationella forskare låter ju också fint. Men tanken som Björklund presenterar verkar tämligen naiv (ledarsidan i DN är inne på samma spår). Det är absolut inte fel att få hit internationella toppforskare, men poängen är att de ska vilja komma hit därför att svensk forskning är så bra. Svensk forskning i allmänhet blir inte bra för att vi tar hit några högt betalda ”forskarstjärnor”. Vi får kanske några få nya framgångsrika forskargrupper i landet, men det kan aldrig förändra något som i grunden bygger på ett systemfel och brist på effektiva strukturer.
3. Minskad byråkrati för forskare vore tacknämligt. Men det ska då vara en minskning av denna börda som innefattar alla forskare! Björklund med sin naiva och elitfixerade syn på forskning verkar tro att detta bara är ett problem för de allra bästa forskarna. Faktum är att det nog är ett mindre problem för dessa än vad det är för de olycksaliga stackare som inte fått stämpeln ”excellent forskare”. Jag måste dock ge tummen upp för Björklunds påpekande att ”det är till den enskilde forskaren anslaget oftare ska riktas, och i mindre utsträckning till institutionen eller påtvingade forskargrupper, forskningsmiljöer eller centrumbildningar”. Men se till att det gäller alla och att arbetsbördan minskar framför allt för de som har svårast att attrahera pengar.
4. Det torde vara självklart att man ska fördela nya medel utifrån kvalitet. Vore ju dumt att säga något annat. Men hur definierar man kvalitet i dessa sammanhang? Det är en svår och långt mycket mer komplex fråga än vad makteliten tycks tro (se DNs ledare igen). Idag råder en rent bisarr publikationshets (antalet artiklar som publiceras per forskare och år har nära på fördublatts på några decennier) och upphåsning av forskningsresultat för att attrahera nya medel är vardagsmat. Sannolikt beror detta på finansieringssystemens utformning och hur vi har valt att definera ”forskningskvalitet” i dessa sammanhang.

”Det lärosäte som gör strategiska prioriteringar av forskningen, som profilerar forskningen och kan lyfta fram det som håller högsta kvalitet och avveckla det mindre bra, ska premieras.”

Det är också lite underhållande att notera de logiska vurpor Björklund gör i sin debattartikel. Han hävdar att det är viktigt att vi kan behålla bredden samtidigt som han uppmanar våra lärosäten att tydligt profilera forskningen… *host* Han säger att ”forskningspolitiken har under lång tid styrts av en socialdemokratisk jantelag, där det inte har varit fint att satsa på ‘elit’”, viket ter sig märkligt när man är inne på slutet av sin andra mandatperiod och det är den föregående (röd-gröna) regeringen som i mångt och mycket lagt fokus på ”strategisk forskning” och satsningar på ”excellens”, och därmed satt den nya agendan för svensk forskningspolitik. Det var faktiskt Thomas Östros som i forskningspropositionen 2001 lanserade idén om ”excellenta” forskare och ”strategisk” var nyckelordet i forskningspropositionen 1993. Jantelag? Nä, jag förstår inte hur det går ihop. Vidare hävdar Björklund att ”det är ingen tvekan om att en lyckad forskningspolitik bidragit till att Sverige varit ett framgångsrikt land under 1900-talet”. Men samtidigt var det väl i så fall den förhatliga socialdemokratiska ”jantelagspolitiken” som föranledde dessa framgångar? För jag vill minnas att det var socialdemokratiskt styre under långa perioder… mest socialdemokratiskt styre faktiskt!

”Personalvård” är viktigt, men…

Det lär inte heller ha undgått någon som läst en dagstidning, tittat på TV eller lyssnat på radio på sistone att Tillväxtverket ägnat sig åt minst sagt yvig och överdådig intern representation, vilket föranledde generaldirektören Christina Lugnets avgång. Näringsdepartmentet har tydligen inte varit bättre och när det börjat storma har man försökt mörka. DN har fortsatt sitt grävande och det visar sig nu att även Stiftelsen för strategisk forskning (SSF) de senaste åren har festat upp flera miljoner kronor av pengar avsedda för forskning.

Uppenbarligen är det här med pengar och vad de ska användas till svårt att begripa för många. Åtimstone får man anta att så är fallet när politiker och myndighetspersoner gång på gång hanterar skattepengar som om de vore deras egna. I fallet med SSF kan man väl förvisso säga att 2.7 miljoner (för en ”fest” och lite annat) inte är så mycket jämfört med de 542 miljoner kronor som SSF betalade ut som forskningsstöd förra året. Det är ungefär en halv procent av den summan. Men för den som lever i dagens ”konkurrensutsatta” och snuttifierade forskarvärld där vi lägger stor del av vår arbetstid på att skriva ansökningar till diverse fonder och stiftelser för att kunna finansiera vår forskning (och t.o.m. få ihop till våra lönepengar på egen hand!) är detta inget annat än ett direkt hån. 2.7 miljoner är minst två forskartjänster, så man skulle nästan kunna säga att SSFs ”representation” har gjort två kontraktsanställda forskare arbetslösa. Lägg där till att SSF betalat Micael Bindefeld totalt 9.3 miljoner under de senaste tre åren, och det blir ganska klart att brakfesten inte var någon engångsföreteelse. Avtalet med Bindefled kom dessutom till utan upphandling och i strid med reglerna diariefördes av­talet aldrig. Nähäpp. Det var ju märkligt. Eller kanske inte…

Strategiska satsningar med sikte på ”excellens” och ”spets” är på modet sedan rätt lång tid tillbaka. Jag har tidigare uppmärksammat hur galet detta håller på att bli och hur jag tror att det faktiskt på sikt allvarligt skadar svensk forskning. Det faktum att dessa satsningar ofta innebär att nya stiftelser eller myndigheter/verk inrättas gör inte att mer av de pengar som avsätts för forskning verkligen används till forskning. Precis tvärtom. Dessa instanser är som svarta hål vad det gäller pengar, och utbetalning av stora anslag till ”excellent” forskning leder i allmänhet till slösaktighet bland ”excellensen”. Man måste verkligen ställa sig frågan om vi inte behöver ett helt annorlunda system för forskningsfinansiering.

Hur ska man göra då?

Det är lätt att bara kritisera utan att vara det minsta konstruktiv. Låt mig därför göra ett försök till att skissera en en möjlig alternativ modell för forskningsfinansiering. En sådan skulle kunna vara följande.

Precis som Jan Björklund påpekat i sin debattartikel bör medel fördelas efter kvalitet och framgång. Åt minstone till viss del. En ganska okonventionell (och säkert även kontroversiell) strategi som skulle kunna ge både en god bredd men också selektera fram den ”spets” vi saknar, skulle kunna basera sig på ett system där selektiviteten ökar gradvis och urval sker helt på basis av tidigare meriter/forskning. Antag att vi är mycket generösa gentemot nydisputerade forskare så att alla som presterat en vettig avhandling bör kunna få tillfällig tjänst/anslag (s.k. ”postdok”) och fortsätta utveckla sin forskning ett par år till om de vill. På så vis blir det mindre riskfyllt att satsa på nya kreativa idéer redan som doktorand (och inte först när man går i pension, som väl är fallet idag). Om man lyckas vaska fram något intressant under sin postdoktid bör ”systemet” belöna detta med nya anslag o.s.v. Tanken är alltså ganska enkel: man ska inte ansöka om nya medel baserat på vad man tänker göra i framtiden utan på basis av vad man bevisligen presterat som forskare och principen ska vara att ju mer ”junior” en forskare är desto mindre konkurrensutslagning ska denne utsättas för. De som slutligen når en fast position bör rimligen vara de som visat sig mest dugliga, samtidigt som väldigt många unga forskare ges chansen att visa vad de går för.

Raka rör. Mindre tjafs och inte så många olika forskningsstiftelser och inte så mycket ”strategiska” (läs: politiserade) satsningar. Det är min melodi!

Ovanstående förslag har förstås en uppenbar svaghet – det finns en stor risk att ett dylikt system genererar mer eller mindre ”seniora” forskare som sedan slås ut när konkurrensen hårdnar. Men faktum är att detta sker även med dagens system. Och vi vet inte riktigt vart alla dessa ska ta vägen. En möjlighet vore att återinföra lektorat på gymnasienivå, d.v.s. en speciell tjänstenivå för gymnasielärare med forskarbakgrund. Jag tror att de som har disputerat och forskat några år efter examen har mycket i bagaget som skulle kunna göra dem till fantastiska och inspirerarnade lärare även om universiteten inte har plats för dem. Kanske kan det även lösa en del av skolans problem? Ämneskunskaper har också stor betydelse, trots allt…

/L.
Uppdatrering: Henrik Berggren ger Björklund svar på tal i DN. Intressant läsning. Tydligen fler än jag som anser att herr minister har dålig kontakt med verkligheten… Jag vill också varmt rekommendera läsning av vad Hugo Lagercrantz (professor på KI) har att säga om saken. Han understryker det bisarra i att viss forskning ”hajpas” (till följd av det finansieringsuystem vi har) och att publicering i de ledande vetenskapliga tidskrifterna ofta handlar om just detta.

En stor dag för den moderna fysiken

Med största sannolikhet har fysikerna vid partikelfysiklaboratoriet CERN funnit den gäckande Higgspartikeln. Det är annu inte helt fastlagt att det verkligen är Higgs boson som detekterats eller om det är någon annan partikel med liknande egenskaper. Det är heller inte fråga om en detektion på en helt tillfredställande konfidensnivå, men den 4:e juli 2012 kommer ändå för alltid bli en stor dag i fysikens historia.

Det är härligt att skriva om positva saker. Jag har gnällt en hel del på sistone här på bloggen, så det här känns bra! Mot bakgrund av jag skrev om igår, är nyheterna från CERN fantastiska. Det är vanligt att folk ifrågasätter att så mycket pengar satsas på naturvetenskaplig grundforskning och menar att dessa pengar skulle göra mer nytta någon annanstans. Men grundforskningsresultat av detta slag är direkt nödvändiga för vetenskaplig utveckling som också kan leda till nya innovationer så småningom. Man måste betrakta allt detta med ett öppet sinne!

Ett vanligt argument är också  att vi aldrig kan veta om ett experiment kommer att lyckas och att det därför är fel att satsa på stora projekt liknande LHC (Large Handron Collider) vid CERN. Man kan inte gärna säga emot angående de faktum att vi på förhand inte kan veta vad utfallet ska bli. Men det vore fel om vi lät detta faktum hindra oss. Det skulle sannolikt göra att vi tvingades ge upp vårt sökande efter svar på vissa fundamentala frågor inom fysiken (och givetvis andra områden också). Så det är underbart att kunna konstatera de stora investeringarna i CERN återigen har burit frukt. Dessutom har vi nu fått en mycket mer komplett bild av den s.k. subatomära fysiken, vilket bådar gott inför framtiden.

Det är fortfarande inte några slutgiltiga resultat som har offentliggjorts idag, men det är nu inte längre så mycket talar emot att Higgs boson existerar. Sammantaget ger de olika ”sönderfallskanaler” som studerats en ”4,9 sigma-detektion”, vilket innebär 99,99994 procents säkerhet. Det man vill uppnå är ”5 sigma”, eller 99,99999 procents säkerhet, men 4,9 sigma är i alla fall gott nog för mig. Det är något där som liknar Higgs boson. Det är fantastiskt att detta sker nu medan partikelns ”upphovsman”, Peter Higgs, fortfarande lever och är vid god vigör. För han kan nog börja planera för en resa till Stockholm inom överskådlig framtid…

Läs mer här: DN, SvD, UNT

/L.

Utopia – en värld utan matematik och naturvetenskap?

Jag brukar medvetet undvika att angripa kulturvetare, genusvetare, bibeltrogna och andra som inte allt för sällan hyser åsikter som står i bjärt kontrast till den bild av världen som naturvetenskapen målar upp. Det tär på psyket att bli bespottad från alla möjliga håll och höra att man är totalt okunnig och korkad även om påhoppen är uppenbart helt befängda. Men jag bär på en uppdämd irritation över alla dumdryga resonemang som ofta får stå oemotsagda och vill nu lätta lite på trycket – trots risken att bli verbalt rullad i tjära och fjäder…

Det som fick mig att strunta i eventuella konsekvenser var Jonas Thentes enormt korkade och okunniga resonemang på DN Kultur. Det Thente hävdar är så insiktslöst och intellektuellt inavlat att man blir smått förstummad. Låt oss ta följande exempel:

”Kanske är det så att lägre matematikintresse speglar det faktum att matematik inte längre är så väsentligt som äldre generationer inbillar sig. Kanske bör det inte ens betraktas som ett huvudämne i skolan, utan ett ämne för att yrkesinrikta sig på i gymnasiet? Som latin?”

Ehum… jo, latin är ju ett ämne som har stor betydelse i dagens samhälle… Eller inte. Och matematik har ju ingen speciell relevans annat än att vissa nördar tycker om att bolla med ekvationer, eller? Thentes totala avsaknad av förståelse för matematikens natur och betydelse för skapandet och upprätthållandet av vårt moderna samhälle är tyvärr inte något särskilt ovanligt bland intellektuella med rötterna i humanioran. Jag har mött resonemanget förr och bitit mig i läppen och hållit tyst. Det har inte kännts meningsfullt att börja resonera om saken. Thente tar sedan begreppet okunskap till en ny nivå när han lite längre ner skriver:

”Om man behärskar språket så har man ett redskap för att lära sig – till exempel matematik.

Om man behärskar matematiken så kan man matematik.”

Jag tolkar det som att för honom är matematik bara aritmetik, geometri (som han tillstår kan vara bra att kunna) och något i den högre skolan som bara är världsfrånvänd abstrakt problemlösning, som saknar någon större relevans i det moderna samhället.

Matematik kan ses som ett språk och är kanske det kraftfullaste av alla språk dessutom. Det är på många sätt naturens språk, och i synnerhet fysikens språk. Med matematikens hjälp kan vi beskriva det som är omöjligt att beskriva med ord, och utforska det som nästan går bortom den mänskliga fattningsförmågan. Men det är också ett kraftfullt verktyg för utveckling av datorprogram och ett fundament för nästan allt ingenjörsarbete. Om man behärskar matematiken behärskar man framtiden!

Ett annat viktigt argument för att satsa på matematikundervisning är att det tränar elever i att tänka strukturerat, vilket kommer till nytta i många andra skolämnen. Litteraturkunskap är också viktigt då det bidrar till förståelsen av vår kultur och det samhälle vi lever i, men det ger inga verktyg för att exempelvis ta till sig ekonomiska teorier och förstå hur ett handelsbaserat samhälle fungerar. Och det är väl nästan överflödigt att kommentera varför matematik behövs för ämnen som fysik och kemi?

Jag tror att Thentes ignorans kan förklaras med att man inom humanioran drabbats av en slags intellektuell inavel. Interna tankeideal och principer som endast korsbefruktas med likartade idéer när naturvetare och humanister (och vissa typer av samhällsvetare) inte kan prata med varandra. Men det finns en anmärkningsvärd asymmetri i denna problematik. Naturvetare är ofta långt mer bevandrade inom konst, musik och litteratur och ser värdet av det kulturella i mycket högre grad än vad många humanister gör vad det gäller naturvetenskap. Det är nog väldigt få som inte inser nyttan med att studera människan, samhället och olika kulturyttringar. Men varför är det annorlunda med t.ex. matematik, som för övrigt en del vill klassificera som humaniora?

***

Som naturvetare blir jag ofta anklagad för att ha ett ”von oben-perspektiv” på precis allting och det slås fast att jag är oförmögen att se de mänskliga och kulturella aspekterna av världen vi lever i. Som jag just skrev här ovan, anser jag att det är grovt felaktigt att hävda att naturvetare skulle vara särdeles okunniga på detta område. Man bör kanske också understryka att matematik och naturvetenskap kan ses som kulturyttringar. Men inställningen bland humanister och en viss kategori samhällsvetare är ofta att det vi gör är meningslöst och kostar enorma summor pengar som skulle komma till bättre nytta om de fick bestämma. Läste så sent som idag ett blogginlägg som gör mig minst sagt missmodig.

”Herregud, tänk typ rymdresor och teleskop. Fan vad det kostar och fan vad meningslöst det är för livet på jorden att veta saker om rymden, än mer att åka upp dit. Jag funderar på vad man hade kunnat åstadkomma för människors verkliga livssituation om man istället satsat dessa pengar på att forska på genusvetenskap. Säkert otroligt mycket mer. Men nej, vi ska minsann upp i rymden för att det är ”coolt” och ”riktig vetenskap”. Och nej, jag har absolut inget emot att detta görs men jag tycker inte att man kan argumentera för detta utifrån att det skulle tjäna någon slags samhällsnytta i någon direkt bemärkelse.”

Den ”rabiata orakade flat-feministen Fanny” får ursäkta, men vi utforskar faktiskt Universum av betydligt viktigare skäl än att det är ”coolt” och samhällsnyttan av t.ex. NASAs Apolloprogram har varit så stor att det går nästan inte utvärdera vad det har betytt för samhällsutvecklingen. Och jag skulle sannerligen inte vilja leva i det samhälle där dessa resurser lades på genusforskning istället.  Sedan har vi det här med vad som ska få kallas vetenskap och inte.

”Fan vad irriterad jag blir på dessa personers von oben-perspektiv och självtagna tolkningsföreträde angående vad som är viktigt och ”riktig” vetenskap och inte. Min slutsats av det hela är att dessa människor är för banala i sitt tankesätt för att kunna greppa hur man kan nå kunskap även om saker som inte går att ta fram i kliniska studier. Och ja, så kan man vara funtad och det är okej, för då kanske man passar bättre inom  naturvetenskapen. Men jag tycker att dessa personer ska vara lite mer tacksamma för att det finns andra som gärna forskar på det som de själva är för dumma för att förstå.”

Det inkonsekventa i den sista meningen i ovanstående citat gentemot kritiken mot de som anses vara dumdryga kritiker av humaniora och samhällsvetenskap är rent komiskt. Får mig faktiskt att undra över om bloggen kanske är menad som ett skämt? Nåväl, det finns ett problem med hur vi talar om ”vetenskap”. Det svenska språket innehåller ord som ”litteraturvetenskap” och ”samhällsvetenskap”, vilket antyder en sorts kongruens med ordet ”naturvetenskap”. Så behöver emellertid inte vara fallet, och i exempelvis engelskan skiljer man på ”sciences” och ”humanities”. Man talar även om ”political studies” och kallar det inte nödvändigtvis ”political science”, för att ta ett annat exempel. Det här är förvisso bara semantik, men det finns skäl att dra en skiljelinje mellan ”sciences” och ”studies” rent generellt. Det är en sak att studera vårt samhälle och dess kulturyttringar, men en annan att göra detta till strikt vetenskap. Det som många, kanske främst naturvetare, finner lite stötande är att t.ex. sociologins ganska luddiga metoder (t.ex. den hermeneutiska) jämställs med matematikens logisk-deduktiva metod och naturvetenskapens empiri och hypotesprövning. Och det är faktiskt ganska märkvärdigt att man inte gör tydligare åtskillnad. Det blir särskilt problematiskt när man betraktar tvärvetenskaper såsom genusforskning. Genusforskning omfattar empiriska studier inom neurologi såväl som tveksamma postmoderniska och kunskapsrelativistiska studier inom sociologin. Hållningen att ingen ska få tolkningsföreträde fungerar inte, och ska man vara ärlig, så är kan det väl kvitta i fallet med genusforskningen.

***

Ska man sammanfatta verkar det som om Utopia fortfarande beskrivs som en värld utan matematik och naturvetenskap när man tillfrågar någon med rötterna i humanioran.

/L.

Uppdatering: Thente har fått svar på tal på DN Kultur. Tönis Tönisson skriver kort och koncist och skjuter mitt i prick med sin kommenar:

”Världen i dag drivs helt av naturvetenskap och naturvetenskap kräver matematik, skoningslöst. Arbete inom den producerande sektorn fordrar allt högre naturvetenskaplig utbildning. Det är ont om högutbildat folk, delvis för att skolan inte ger matematikkunskaper och motivation nog för att fler ska kunna studera vidare.”

Forskningspolitisk panik?

Nu är det dags igen. Ännu ett ogenomtänkt forskningspolitiskt utspel på DN Debatt. Denna gång är det  socialdemokrater och miljöpartister som går samman i ett utspel där man bjuder in Alliansen till att forma en blocköverskridande forskningspolitik. Kan ju vara bra med lite samförstånd så att det inte hattas hit och dit hela tiden varje gång det sker ett maktskifte. Men det förutsätter att man enas om en forskningspolitik som bygger på att man förstår just hur forskning fungerar, och på den fronten ser det fortsatt mörkt ut.

I våras skrev jag om hur den svenska självbilden av Sverige som ”kunskapsnation” har blivit lite tilltufsad på senare tid. Jan Björklunds utspel på DN Debatt, efter det att Astra-Zeneca gått ut med att de ska lägga ned verksamheten i Södertälje, andades en del panik och innehöll (enligt min mening) en hel del bevis för att den politiska bilden av hur forskning bör fungera inte stämmer särskilt väl överens med hur forskning verkligen fungerar. Här kommer nu ytterligare bevis.

Problemet utmålas som att handla om att ”minska gapet mellan forskning och färdiga produkter”. Nåväl, detta är för all del ett problem vi har i Sverige, men det har inte dyft med forskningen att göra. Att antyda att vi behöver enad forskningspolitik för att råda bot på detta visar bara att man inte förstår skillnaden mellan produktutveckling och vetenskaplig forskning. För många kan säkert ingenjörens och forskarens arbete te sig likartat, men i grunden finns avgörande skillnader. Jag har jobbat i båda ”världarna” och personligen skulle jag vilja definiera skillnaden som att ingenjören löser problem, medan forskaren söker svar. Att finna svaret på ett vetenskapligt problem kan dock ha avgörande betydelse för lösningen av ett tekniskt problem. Men dessa lyckosamma genombrott sker när de sker och vi ska inte tro att vi kan ”odla fram” dem givet det att vi har en optimerad forskningspolitik. Enda sättet torde vara att se till att forskningen har sådan bredd att dylika genombrott sker av rent statistiska skäl.

Det är knappast lönt att kommentera alla floskler i artikeln, såsom ”Sverige behöver breda och starka forskningsmiljöer…”, ”Innovation innebär att gå från kunskap till värde” (vilket dessutom är direkt fel), ” I dag är hela världen hemmamarknad för allt fler företag” och ”Innovation, forskning och utveckling är långsiktiga processer”, för att nämna några. Jag vill istället fokusera på en motsättning i det förda resonemanget. I artikeln understryks följande:

”Det är grundläggande att inte skapa en falsk motsättning mellan forskarinitierad grundforskning och behovsmotiverad och näringslivsnära forskning och utveckling. Det är balansen mellan dessa som skapar dynamik och framsteg. Den naturliga vägen för en kunskapsnation är att ta till vara sina medborgares kreativitet genom utbyggda högskolor och universitet. Då måste forskningsresurserna vara stora.”

Det är svårt att säga emot ovanstående. Kunde knappast ha sagt det bättre själv. Men det hävdas även följande i artikeln:

”Det handlar i hög grad om förmågan att ta fram ny, klimatsmart teknik. Avgörande är också att det innovationsgap, som lätt uppkommer mellan forskning och kommersialisering, sluts så att fler färdiga produkter når marknaden. I Sverige lyckas vi bra när det gäller kvaliteten i forskningen, men inte alltid lika bra med att omsätta forskningsresultaten i praktisk användning.”

Därmed känns det som om vi är tillbaka på ruta ett. Först och främst har vi det eviga problemet med den svenska självbilden: vi tror att vår (grund)forskning fortfarande håller yppersta internationell klass. Det gäller bara på ett fåtal områden idag och även dessa är numera långt mindre framstående än de en gång var. ”Innovationsgapet” är en illusion, eller möjligen ett politiskt påhitt, som beskriver något helt annat egentligen. Det som här tolkas som en svårighet med att gå från forskning till ”innovation” (vad nu det betyder i sammanhanget) är nog snarast ett symptom på att svensk forskning, och då särskilt grundforskningen, har imploderat under senaste decennierna. ”Imploderat” kanske är ett starkt ord, men jag vet inte hur jag annars ska beskriva det. Som jag har argumenterat tidigare, måste ”kunskapsnationen” Sverige ha forskning som är uppbyggd på en bred bas av kanske inte så ”excellent”, men ändå viktig forskning, som utgör det intellektuella ”kapitalet” med vilket vi kan säkerställa en långsiktig positiv utveckling som även leder till verklig spetsforskning på vissa områden. Utvecklingen har dock snarast gått åt andra hållet.

Det jag också skulle önska är att man från politiskt håll insåg att ”innovationsgapet” är ett problem som främst ligger rotat i svensk industri och inte något som löses med forskningspolitiska rokader. Det gäller att förstå hur forskning fungerar och hur den skiljer sig från industriellt utvecklingsarbete. Hur forskarens arbete skiljer sig från ingenjörens, som jag nämnt ovan. Det är givetvis lovvärt att man tar upp satsning på grundforskning som ett led i att få ut mer av svensk forskning, men då måste man våga satsa och våga bygga från grunden. Det kostar stora summor ur statskassan och det kommer ta minst 10-20 år innan vi ser resultat av satsningarna. Skulle vi kunna få en blocköverskridande forskningspolitik av det slaget, tack? Nä, jag tror inte det är möjligt, tyvärr…

Jag ber om ursäkt för att jag fortsätter spy ur mig nästan enbart kritik. Vill så gärna skriva något positivt, men jag finner mest floskelartade formuleringar och tecken på bristande insikt om hur forskning fungerar när jag granskar svensk forskningspolitik.

/L.